Monica och Lars Gunnar i den nu återuppbyggda huset. De blev hemlösa på en natt och för snart två år sedan. Nä de kom efter en resa möttes de av ett nedbränt hus.
Foto: Dan Hansson
Det var nyårsnatt och Lars Gunnar Axelsson stod i kyrkan och sjöng Helga natt när familjens mobiltelefon plötsligt ringde. Hans fru Monica svarade och tog emot beskedet som skulle förändra deras liv: ”Ert hus brinner!”
– Min första tanke var: Hur ska Lars Gunnar klara det här? Han är familjens konstnär och lite känsligare än jag. Själv är jag visserligen väldigt bunden till föremål, men samtidigt har jag lättare att skaka av mig saker och gå vidare i livet, säger Monica och tittar med sympati på sin man.
–Ja, det var ju en så lagom helgad natt! Jag fick kalla kårar längs hela ryggraden när du berättade vad som hänt och jag kunde inte riktigt fatta att det faktiskt var hemma hos oss det brann. Det tog säkert en kvart innan beskedet sjönk in, säger Lars Gunnar.
De flesta tidigare nyårsaftnar har paret Axelsson firat hemma i kedjehuset i Hemmesta, Värmdö, men förra året befann de sig för ovanlighetens skull på sin gård i Norrland. Lars Gunnar som är pensionerad operasångare var inbjuden att framträda i kyrkan under nyårskvällen. Det var där de befann sig när en granne och god vän ringde och berättade vad som hänt.
Första beskedet var att det bara brann i en redskapsbod på baksidan av huset – vilket var en viss lättnad. Men efter bara några timmar kom nya uppgifter: Nu brann hela huset och taket hade rasat in.
– Då rasade även mitt eget tak in, säger Lars Gunnar med en lätt suck. Jag insåg att inget av vårt hem skulle finnas kvar. Allt var förbi. Man har ju snuddat vid tanken tidigare, men inte velat följa den hela vägen ut.
Hela den natten stod de i telefonkontakt med grannen som rapporterade om händelseutvecklingen. Samtidigt som det kändes svårt att följa branden på avstånd, är de i efterhand glada över att de slapp se på när deras hem sedan 30 år tillbaka slukades av lågorna.
– Det känns skönt att slippa gå omkring med den bilden på näthinnan, säger Monica.
– Hade jag varit på plats skulle jag ha försökt ta mig in i huset för att rädda saker. Absolut. Brandmännen hade nog fått slå mig medvetslös för att stoppa mig, säger Lars Gunnar på största allvar.
Mellan brandrapporterna försökte de få lite sömn för att orka köra hela vägen till Stockholm morgonen därpå. När de på nyårsdagens kväll nådde Hemmesta, åkte de först hem till grannen. Tillsammans med honom och två brandmän gick de sedan över till den hög av aska och bråte som varit deras hem.
– Det var fasansfullt…, minns Lars Gunnar.
– Ja, det var tur att det var mörkt så att vi slapp se hela eländet på en gång, säger Monica.
Redan den där första kvällen drabbades hon av en stark känsla av hemlöshet. När de stod i vintermörkret och såg hur tegelväggarna gapade tomma och hur deras sönderbrända möbler låg utslängda på gräsmattan, kunde hon bara tänka: Var är mitt hem? Var hör jag hemma nu?
– Jag blev hemlös på en natt. Det går ju alltid att köpa nya saker, men det satt så mycket minnen i väggarna. Barnen har ju växt upp i huset.
För Lars Gunnar dröjde det några veckor innan hemlöshetskänslan slog till. Första tiden var det så mycket praktiska saker att ta tag i. Men när insikten väl drabbade honom upplevde han en stor tomhet.
– Ett tag kändes det nästan som om jag inte hade något liv längre. Jag fyllde 65 år strax efter branden och var inställd på att katalogisera och njuta av alla saker som jag samlat på mig under åren. Men så blev det inte…
Enligt polisens utredning var det en raket som orsakade branden. Något gick snett och den åkte rakt in genom fönstret till redskapsboden där den sedan exploderade. Polisen tror att raketen avfyrades från nära håll och att personen som sköt iväg den måste ha sett var den landade.
– Jag känner mig inte arg över att raketen gick snett och hamnade i vår bod. Sådant händer. Däremot är jag ilsken över att personen som sköt inte tog sitt ansvar och försökte släcka elden själv eller ringa efter hjälp. Med en snabb insats hade vi kanske haft kvar vårt hem i dag, säger Lars Gunnar.
Inför tanken att ens bostad skulle börja brinna är förstås största skräcken att man själv eller någon anhörig skulle brinna inne. Som tur var befann sig ingen hemma när familjen Axelssons hus brann ned.
En annan fasa är att förlora allt man äger och har. Även om det går att köpa nya saker, är affektionsvärden svåra att ersätta. Monica blev till exempel av med porslin och smycken som hon ärvt. Särskilt sörjer hon ett par örhängen som hennes pappa låtit göra till hennes mammas 50-årsdag efter egen skiss.
– Sådant är förstås jättetråkigt att mista. Men egentligen sörjer jag inte så mycket detaljer utan hemmet som helhet. Än så länge är jag nog den i familjen som tagit det hela bäst, men min kris kanske kommer när huset är helt uppbyggt igen och jag inser att det ändå inte känns som hemma.
Lars Gunnar däremot sörjer en hel del specifika saker som betydde mycket för honom. Han hade bland annat ett ovanligt fint piano. Att aldrig mer kunna låta fingrarna fara längs tangenterna känns tungt.
– Jag saknar det fortfarande – varje dag.
Lars Gunnar hade också väldigt många musikupptagningar som förstördes i branden. Under 30 år i Operakören har han hunnit med över 3 000 föreställningar. Även de två barnen är väldigt musikaliska och arbetar båda som yrkesmusiker.
Att förlora all den dokumentation som Lars Gunnar har gjort av sina egna – men framför allt barnens – musikaliska framträdanden genom åren, smärtar allra mest. Drygt 600 ljudupptagningar och 100 videoinspelningar gick upp i rök den där nyårsnatten.
– Hela mitt musikaliska arkiv är borta. Vi grävde med spade i askan för att se om något gick att rädda, men allt var förstört.
En av de få saker som stod emot såväl branden som vattenmassorna var ett stort gammalt ekskåp. I det hittade de faktiskt några fotoalbum som klarat sig oskadda.
Men många andra bilder försvann i branden. Båda barnen hade flyttat hemifrån, men förvarade ändå en hel del saker hemma hos föräldrarna. Dottern Susanne förlorade bland annat mängder av fotografier från musikresor hon gjort runt om i världen.
– En dag såg jag henne sitta ensam på golvet bland askan med en hink vatten och en bordskniv i handen. Med den försökte hon – förgäves - bända isär högarna med fotografier som smält i värmen.
– Det var en av de allra svåraste stunderna för mig. Då bröt även jag ihop. Jag stannade hemma från jobbet och slog mig ner med henne där på golvet och började bända, säger Monica medan tårarna stiger i ögonen.
Ett och ett halvt år har nu gått sedan branden. Under den tiden har de bott i ett hus som en god vän ställde till förfogande och som försäkringsbolaget betalade för.
När vi träffas för en intervju i Hemmesta skiner solen över den byggarbetsplats som tidigare var deras hem. Vi kryssar fram mellan snickare och målarburkar och slår oss ner i trädgården på baksidan för att inte vara i vägen. Om några veckor är det inflyttningsdags.
– Det var självklart att vi skulle bygga upp huset igen. Däremot kan jag känna mig lite fundersam kring hur det kommer att kännas att bo här. Jag hade byggt mycket av inredningen och tillbyggnader med mina egna händer, men så blir det inte nu, säger Lars Gunnar.
– Många älskar ju att renovera och förnya sina bostäder, men vi trivdes med det vi hade och har försökt återskapa vårt gamla hem så gott vi kunnat. Men den tapet som vi köpte för 30 år sedan – och som vi fortfarande tyckte mycket om – fanns till exempel inte längre att få tag på, säger Monica.
Kontakten med försäkringsbolaget Trygg-Hansa har fungerat bra. Ett lyhört byggteam har stått för återuppbyggnaden.
Samtidigt innebar branden en ekonomisk förlust som Lars Gunnar och Monica aldrig kommer att bli helt ersatta för. Även om deras 30-åriga gamla soffa till exempel var i ovanligt fint skick, skrivs värdet ner rejält och de kommer inte att ha råd att ersätta den med en motsvarande modell.
– Som 55-plussare är det inte så kul att bygga upp ett helt nytt hem med Ikea-möbler. Men samtidigt är det bara materiella förluster. Varje dag säger jag till mig själv: Vi överlevde. Hemmet är borta, men familjen är intakt, säger Monica.
