På Galgeberg Corner, en pub i den östra delen av Oslo, sitter den som många anser är Norges största justitiemordoffer. Vi har avtalat att mötas kl 15.00.

– Blev du försenad? frågar Fredrik Fasting Torgersen, när jag kommer in i lokalen 15.02.

Efter att i 16 år och två månader upplevt hur tiden stod stilla ­ i fängelset, är han en otålig man på snart 74 år. Trots att det är länge sedan han hade avtjänade sitt straff – 1970 kunde han gå ut ur fängelseporten – fortsätter hans fall att väcka uppmärksamhet. Vi möts dagen innan en person som skriver en doktorsavhandling om honom har bokat tid för en större intervju.

Torgersen har ett glas öl i handen och sitter inomhus, trots att det är strålande sol ute. Han har jeans och jeansskjorta på sig. Han ser på mig med fast blick.

– Är det något speciellt skäl till att din stamkrog ligger just här med utsikt över fängelset och området där galgen en gång stod i Oslo? frågar jag och pekar mot platsen där jag antar att avrättningar utfördes en gång i tiden.

– Det här är den puben som ligger närmast där jag bor. Och galgen stod inte där du pekar, utan på den andra sidan vägen, svarar Torgersen.

– En sådan här vacker dag, tänker du på hur skönt det är att kunna uppleva solen och inte sitta inne på en cell?

– Jag har aldrig gillat solsken. Jag blir så lätt bränd.

– I USA hade du blivit avrättad för det du anklagades för?

– I USA hade jag inte blivit dömd.

Svaren kommer snabbt, kort och rakt, ungefär som jabbarna ­ i en boxningsmatch, för att hålla kontakt med motståndaren och öppna för ett hårdare slag. Fredrik Fasting Torgersen var en allsidig idrottsman som ung. Han tävlade i amatörboxning och var som 22-åring uttagen till ungdomslandslaget i fotboll.

Jag ger upp försöket till small talk och tar fram anteckningsblocket med mina förberedda frågor. Sist, som den mest känsliga frågan, har jag skrivit upp: ”Om du är oskyldig, varför vägrar du då att avge DNA-prov?”

Men Torgersen hinner före. Han har med sig en artikel i en tidskrift för jurister där ledaren av den norska justitiemordkommissionen, Janne Kristiansen, ­intervjuas. På norska kallas institutionen för Gjenopptakelseskommisjonen. Den etablerades 2004 efter att rättsväsendet tvingats erkänna att flera allvarliga justitiemord begåtts i Norge. Liknande organ, som står helt oberoende från det vanliga rättssystemet finns bara i Storbritannien och några få andra länder.

Efter att två gånger ha vägrats resning av de vanliga domstolarna hoppades Torgersen att justiemordkommissionen skulle ge honom en chans. Hans advokater och frivilliga hjälpare hade arbetat tiotusentals timmar. Några av världens främsta experter inom rättsmedicin hade kontaktats. Men den 8 december 2006 fick Torgersen nej. Kommissionen använde 524 sidor på att förklara varför. Ett av skälen var att han inte velat avge DNA-prov.

– Janne Kristiansen påstår att jag vägrar att avlägga DNA-prov. Men se här, säger han och tar fram en kopia av ett brev han skickade till polischefen Gunnar Larsen 1998.

– Här ber jag och min advokat om att få tillgång till bevismaterialet för att kunna göra en DNA-undersökning. Då fick vi svaret att allt bevismaterial från målet har förstörts. Det finns ingenting att jämföra mitt DNA med. Vad ska de då med den till?

Fredrik Fasting Torgersen har aldrig varit en sådan som ödmjukt bett om nåd då det skulle tolkas som ett erkännande. Fyra justitieministrar uppmanade honom göra det. Men han satt av hela straffet, med bara sju timmars permission under alla de 16 åren. Tre år av straffet satt han isolerad.

Den ödesdigra kvällen den 6 december 1959 hade Torgersen, som då var 23 år, sett på en boxningsmatch. Efter matchen träffade han en kvinna, Gerd. Hon var gift, men följde med honom hem på hans rum. De låg på sängen och lyssnade på skivor. När hon måste hem till sin man lånade han en pojkcykel och skjutsade henne ned till staden. Vid järnvägsstationen greps han av polisen, misstänkt för cykelstöld.

En halv timme efter att han greps hittades en ung kvinna, den 16-åriga Rigmor Johnsen, mördad i en källare på Skippergata 6. Någon hade lagt brännbart material över henne, däribland en gammal julgran, och tänt på. Röken hade gjort att brandkåren larmats.

Fredrik Fasting Torgersen passade in på beskrivningen av en ung man som flera vittnen sett följa efter Rigmor kort tid innan hon mördades. Under rättegången var åklagarens trumfkort tre så kallade indiciebevis som under de 50 år som gått sedan dess, har stötts och blötts och skärskådats från olika vinklar.

Det handlade om tandavtryck i kvinnans bröst, som åklagaren hävdade stämde med Torgersens tänder. Det hittades fem granbarr i hans kläder, som antogs komma från julgranen. På hans skor fanns det spår av avföring som kan ha kommit från källaren där Rigmor Johnsen hittades. Samlat gjorde indiciebevisen det nästan 100 procent säkert att Torgersen var skyldig, hävdade åklagaren.

Idag hade DNA-prov möjligen kunnat avgöra om avföringen kom från källaren och om barren kom från julgranen. Men vetenskapen hade inte kommit så långt då. Torgersen hade köpt kläderna av en person som övernattat ­ i skogen. Det fanns därför ett sannolikt skäl för varför det fanns granbarr i dem. Att ett par skor luktar svagt av avföring är knappast tillräckligt bevis för att bli dömd för mord.

Bitmärket på bröstet är det enda av bevisen som överlevt, både i form av fotografi, avgjutningar av bröstet och gipsavgjutning av Torgersens tänder.

Medan de sakkunniga som anlitades under rättegången inte hade någon tidigare erfarenhet av bitmärken, finns det idag en hel gren inom rättsmedicinen som ägnar sig åt detta.

Fredrik Fasting Torgersen är långt ifrån det enda fallet där bitmärken varit ett viktigt bevis under rättegången, men där dessa kan ha tolkats för långt. Redan 1999 visade en studie gjord av American Board of Forensic Odontology, att 63 procent av identifieringarna som gjorts ­ i USA var felaktiga.

Många har arbetat för att fåTorgersen frikänd. Författaren Jens Bjørnebo var en av de första som engagerade sig. Sten Ekroth, vars bok om Per Liland var avgörande för att denne frikändes och för att justitiemordkommissionen upprättades, har hjälpt honom i många år. De senaste åren har ­advokaterna Erling Moss och Ståle Eskeland arbetat outtröttligt med hans fall.

”Tandbeviset” har varit centralt varje gång Torgersen sökt resning. När han fick avslag 2001 menade tre amerikanska experter att det inte kunde vara Torgersen, medan två brittiska ansåg att det var det. Sedan dess har en av de brittiska experterna dött och den andra vill nu bara säga att det ”kan ha varit” Torgersen

Tio norska professorer varnade i ett brev till kommissionen, innan den fattade sitt beslut, för att tolka de tekniska bevisen så att de knyter Torgersen till mordet. I sitt beslut kallar kommissionen brevet för ”en engagerad partsinlaga”.

Denna sommar har 279 professorer och forskare skrivit under ett protestbrev till justitieministern mot justitiemordkommissionens sätt att hantera de tre bevisen.

De som skrivit under tar inte ställning i skuldfrågan. Men de kräver att vetenskapliga metoder

används när bevisen bedöms.

”Gjenopptakelseskommisjonens hållning reser obehagliga frågor, både om rättssäkerheten och om rättsväsendets kompetens i bedömningen av bevis”, skriver professorerna.

Bara fyra år efter att den inledde sitt arbete står kommissionen därför inför en förtroendekris.

– För min egen del är jag färdig med hela historien för länge ­sedan. Jag har gjort det kristallklart för advokater och andra som engagerat sig. Nu handlar det bara om rättssäkerheten och inte om min egen person, säger Fredrik Fasting Torgersen.

Vad är skillnaden på en oskyldigt dömd man och en skyldig i fängelset?

Svaret kommer lika snabbt som de tidigare:

– De som är skyldiga tar det lugnt på cellen. De som är oskyldiga skriver brev. Jag skrev tusentals brev under åren jag satt inne.

Vem betydde mest för dig under fängelstiden?

Plötsligt blir Torgersen mjuk i rösten:

– Det var mamma. Hon ställde alltid upp.