– Om någon får veta att man bleker huden (xeesal) så försämras snabbt deras bild av en. Många äldre säger att det bara är prostituerade och gangsters som håller på med xeesal, säger Soda Mbaye, 22 år (till vänster).

– Svart hud är tusen gånger vackrare än vit. Hade jag en jämn svart hud skulle jag aldrig, aldrig vara i närheten av att syssla med xeesal eller leeral, säger Marceline Ndong, 25 (till höger).

- Xeesal innebär den värsta sortens våldtäkt på den svarta identiteten. Det är som att ge alla som har utsatt och utsätter oss för grymheter rätt: vitt är bättre än svart.
Orden kommer från en senegalesisk författare när vi sitter vid foten av den halvfärdiga och sedan länge övergivna bron mot Gorée. Min vän är en stark kraft i den storm som rasar mot xeesal, en term som på det lokala språket wolof betecknar seden som innebär att kvinnor bleker huden. De som har råd smörjer in sig med dyra krämer från apoteket, de som har det sämre ställt köper flaskor på marknaden eller gör huskurer. Produkterna har gemensamt att de luktar illa, är direkt skadliga och kan förutom fläckig hy också ge upphov till hudcancer.
- Det är så farligt för kroppen att man regelbundet måste gå till en dermatolog. Dessutom är det ett otroligt slöseri med pengar eftersom man är tvungen att använda flera krämer samtidigt och mycket parfym.
Det säger Marceline Ndong, 25, sekreterare i en databutik. Men trots att hon är medveten om
hudblekningskrämernas negativa effekter är hon själv konsument.
- Fast jag sysslar med leeral, en metod som också innebär att man med krämer förbättrar sitt utseende men som till skillnad från xeesal inte går ut på att bli helt vit utan på att få en jämnare och ljusare hy.

Med Michael Jackson-syndromet framför ögonen verkar blekandet i mångt och mycket hänga ihop med att förnekande. Xeesal är inget man talar högt om. Många, framför allt i de högre samhällsklasserna, sveper in bruket i andra termer, varav leeral är den populäraste.
- Man vill inte erkänna att man bleker huden. På sätt och vis är det att blunda för sina rötter och nedvärdera den afrikanska identiteten, förklarar Marceline.

Soda Mbaye, 22 år och städerska, använder också de beryktade krämerna, trots att hon är medveten om omgivningens associationer:
- Om någon får veta att man ägnar sig åt xeesal så försämras snabbt deras bild av en. Många äldre säger att det bara är prostituerade och gangsters som håller på med xeesal. Till och med Gud ser ned på en; att förändra den kropp man har blivit tilldelad är något som både islam och kristendom förkastar.
Till skillnad från Marceline, som inte känner någon annan som använder sig av blekningsprodukter, är Soda uppvuxen i en miljö där xeesal har en självklar plats: Hennes mamma, syster, kusiner och fastrar, ja praktiskt taget alla kvinnor i familjen bleker huden.
- Hos vårt folk, griotterna, har hudfärgen en avgörande betydelse för hur man behandlas. Är man svart får man stå ut med att bli kallad alla möjliga skällsord. Man uppfattas som fattig och utan finansiella möjligheter. Krämerna är den enda möjligheten att rädda äran. De har blivit så naturliga att många mammor smörjer in sina nyfödda barn, berättar Soda.

I hennes relativt lågt stående sociala position förefaller xeesal vara en i raden av överlevnadsstrategier. Hur omgivningen ser på ens ekonomiska situation är mer avgörande för framtidsutsikterna än hur mycket pengar man faktiskt har. Vissa hävdar följaktligen att xeesal kan krympas
till ett klassfenomen, att det bara är oförståndiga analfabeter och underklasskvinnor som låter sig luras av det vita idealet som en väg till rikedom. Men i verkligheten är seden utbredd också bland ministrar, universitetslektorer, kvinnliga tjänstemän och musikartister.
- En kvinna är framför allt kvinna, inte analfabet, intellektuell, svart eller vit. Alla kvinnor försöker att bli vackra utifrån det ideal som råder. Jag vill se bättre ut och här sägs det att xeesal förfinar kvinnor, säger Marceline.
- Män föredrar ljushyade kvinnor. Jag vill ju att de ska lägga märke till och beundra också mig. Det vill väl alla, säger Soda.
Skönheten ligger uppenbarligen i betraktarens öga. För trots att anledningen till att bleka huden för både Marceline och Soda ligger i en önskan om att bli mer attraktiva är det ingen av dem som förknippar ett tilltalande utseende med vithet.
- Svart hud är tusen gånger vackrare än vit. Hade jag en jämn svart hud skulle jag aldrig, aldrig vara i närheten av att syssla med xeesal eller leeral, menar Marceline.
- Visserligen smörjer jag mig med blekningskrämer, men jag skulle aldrig vilja vara vit. Det är inte ens vackert, vita män attraherar mig inte alls, säger Soda.

På de senegalesiska tidningarnas debattsidor på nätet rasar läsarna mot xeesal och talar om vikten av att vara black and proud (svart och stolt). Forskare analyserar fenomenet som ett kolonialt komplex och ett tecken på den vites okuvliga dominans.
Marceline håller med:
- Xeesal är ett exempel på hur vi sedan kolonialismen ständigt försöker imitera och kopiera de vita, helt enkelt därför att vi är beroende av dem för att överleva. Afro-amerikanska kvinnor behöver inte lägga sig till med xeesal eftersom de har en mer oberoende ställning gentemot européerna.
Ändå är hon noga med att betona att fenomenet samtidigt kan reduceras till somliga kvinnors modepreferenser. På samma sätt som man kan ha en favoritfärg på skjortan kan man föredra en ljus eller mörk hudfärg. Den moderna skönheten är en garderob av möjligheter och utbytbara utseenden.
- Kanske kommer min smak att förändras så att jag slutar med leeral, säger hon.
Soda håller med:
- Det är en smaksak. Ibland när jag ser någon med en vacker svart hy, då tänker jag på att lägga av med xeesal och försöka få den hudfärgen istället.
I ljuset av kvinnornas förhållningssätt framträder xeesals klart tvetydiga roll i det senegalesiska samhället. På gatorna strosar vita turistkvinnor och strör pengar omkring sig. Tv-serierna där ett paradisiskt liv med kvinnor i lyxiga miljöer skildras kommer från väst. Presidenten och andra män med höga positioner gifter sig med vita kvinnor. Den vita hudfärgen förefaller i det närmaste vara en kostym uppsydd av dollarsedlar.
- För mig symboliserar vit hud framförallt makt, rikedom och kolonialism, säger Marceline.

Men om det bara handlade om efterlikna ett sådant ideal borde man förvänta sig att det också skulle vara viktigt att ta till sig västerländska förebilder, till exempel den onaturligt slanka kvinnokroppen. Sådana ”pojkformer” förkastas dock helt till fördel för den väl tilltagna bakdelen som fortfarande anses vara ett tecken på en verklig kvinnlighet.
Xeesal vilar inte bara på koloniala utan också, och kanske främst, på patriarkala strukturer. Produkterna existerar som en del i det globala förtryck som innebär att kvinnan, för att behaga mannen, underordnar sig hans kroppsliga preferenser. I Senegal är det en ljus hy, i västvärlden silikonformer. Många påpekar följaktligen att xeesals reträtt måste gå hand i hand med ett fortsatt feministiskt arbete med syfte att lägga fokus på andra egenskaper än skönheten hos senegalesiska kvinnor.
För visst finns det en opinion som uppmanar till kampmarscher mot produkterna och kritiserar regeringen för att den inte förbjuder försäljningen. Marceline tror att ett politiskt ställningstagande skulle bidra till en starkare afrikansk självkänsla och i viss mån hjälpa senegalesiska kvinnor att befria sig från den plågsamma trenden. Men ännu bättre än en repressiv lag i ett enskilt land vore naturligtvis en global jämvikt i det kvinnliga skönhetsidealet.
- Om fler svarta supermodeller som Naomi Campbell slog igenom och syntes över hela världen så skulle vi inte längre ha någon anledning att förstöra våra kroppar med starka krämer. Istället tror jag att de vita kvinnorna skulle kämpa med att efterlikna oss.
För lika lätt som man förfärar sig över hur senegalesiska kvinnor fördärvar sin hälsa för ett ideal, glömmer man att svenska kvinnor skadar sin hud i solarier för att bli mer attraktiva. ”Svart och stillös”, säger kvinnor i Senegal, ”vit och glåmig”, säger vi. Idealet tycks ligga i en kaffelatte-färgad hy, eller som den senegalesiska ex-presidenten och poeten Léopold Sédar Senghor uttryckte det: framtiden är blandformernas.

Men kan man egentligen jämföra xeesal med vita kvinnors solarievanor? Marceline och Soda är inte överens. Marceline tycker att det visst är samma sak; i båda fallen handlar det om att man oavsett vad det kostar för plånboken och hälsan vill uppnå den ljusbruna hudfärgen lanserad som det fullkomliga skönhetsidealet. Soda däremot menar att liknelsen haltar eftersom timmar i solarium för vita kvinnor främst handlar om att fysiskt bli lite brunare medan hon och andra senegalesiskor bleker huden för att bli ”helt vita”, kanske främst socialt och ekonomiskt.
- De är inte på något sätt beroende av oss utan kan med lätthet kliva ut ur solarierna till sina bekväma villor. Våra drömmar om pengar är och förblir färgade i vitt.

Sådana maktrelationer innebär att det inte är ovidkommande att diskutera xeesal även i Sverige. Seden är inte att betrakta som ett enskilt kulturellt fenomen utan som en nutida angelägenhet även för oss på andra sidan jordklotet. Eller som min författarvän förklarar det innan vi reser oss för att gå:
- Xeesal är det moderna samhället som reflekteras här i havet mellan turiststränderna och historiens avlagringar.
Med en spegelbild i svartvitt är det onekligen svårt att vända den halvfärdiga bron Gorée ryggen.