Varför gjorde du boken?

– Jag har alltid varit fascinerad av dokumentära berättelser och tycker det är kul med etnologiska studier. Jag tyckte att det var spännande att låta folk få välja bland sina foton och berätta om dem. Annars är det nästan alltid proffsfotografer som tar bilder av människors vardag utan att de får komma till tals själva.

Hur gjorde du för att få tillgång till folks fotoalbum?

– Jag har ringt oändligt många samtal och rest runt hela Sverige. Jag har gått via dagis, bibliotek, föreningar, servicehus och bekantas bekanta. Överraskande många tyckte inte det var så konstigt att en främling ringde hem till dem och ville titta i deras album, säger hon.

Och vad bad du dem om?

– Att de skulle välja ut en bild som har stor betydelse för dem. För många var det en allvarlig och betungande uppgift och de hade svårt att välja. Men då förklarade jag att det inte behöver vara den allra viktigaste och mest livsavgörande händelsen i deras liv, ofta finns den inte ens på bild.

Hur har reaktionerna hos de medverkande varit?

– Vissa har tyckt att det varit jättejobbigt att prata om vissa bilder, eller att gå igenom hela sitt liv via bilderna. Somliga har gråtit, andra har skrattat. Men de har också tyckt att det var en kul uppgift.

Har du blivit överraskad av något under arbetet?

– Det är väl att folk har varit så gästfria och släppt in en främling som fått bläddra bland deras foton. De var väldigt generösa.

Några andra iakttagelser?

– Att alla människors liv har varit ett slags äventyr, oavsett om man knappt har lämnat gården eller rest jorden runt. Ett mönster är att män oftare valt bilder med naturupplevelser och sport medan kvinnor varit mer inriktade på hem och familj. Men gemensamt är trots allt att de flesta väljer bilder på anhöriga.