Sedan jag för många år sedan blev singel har mitt hem blivit blivit mitt nya äktenskap. Flytt med femårsintervaller har varit ett nytt äktenskap varje gång. Möbler har sålts, bytts ut, ropats in via dataauktioner tills lyckan varit fullständig.

Inredningen har varit scengolv med kulisser av iögonfallande objekt som rastlöst ändrat intryck när husannonser och World of Interior bläddrats igenom.

Ett spännande hem som fotograferas av någon viktig tidning medan stylejournalisten lyssnar förstrött till mitt pladder om hur billigt allt varit och hur ommålade möbler sett ut innan duktiga jag ändrade dess proviniens. Mitt hem är mitt fängelse med små bås inredda för att ta emot gäster några gånger om året, och sedan ändras totalt tills nästa besök. Ett tomt rum är som ett drogberoende. Om nätterna planerar jag hur det ska se ut och på morgonen släpas tunga skåp på hundfiltar fram och tillbaka tills ”rummet är färdigt”.

Jag är lycklig i min lilla värld och har varken lust att resa, gå på teater,gallerier eller gå på krogen. Snart vill jag flytta. Igen.

PUSSE

Var jag än har bott, i Bredäng eller på landet i Skåne, så har det varit viktigt för mig med en harmoni och en estetik, samt ordning och reda i hemmet.

För mig är det också viktigt att ha ett hem i balans. Jag har genom årens lopp ”blivit” med möbler och andra ting som jag kanske inte skulle köpt själv. Men jag har lagat och fixat så allt passar i en harmoni.

När jag sitter i vårt hem, och vart jag än vänder blicken, är det vackert. Min konstnärliga förmåga syns och jag njuter. Samtidigt skulle jag kunna gå rakt ut och lämna allt, för jag vet att vart jag än kommer och vad jag än har, så har jag förmågan att göra det vackert omkring mig.

Eva i Paradiset

Jag tror att det väldigt lätt blir ”samma typ av annorlunda saker” som Wille Crafoord skrev om redan i slutet av 90-talet. Folk som är så besatta av att vara originella, att de inte ser att de har exakt samma ”originella” saker som alla andra.

Christine

Kanske är kökrenoveringarna ett jätteprojekt i feministisk anda för att alla ska vilja vara i köket - även mannen? Fast vad är det som sker när min generation lägger ned det mesta av sin tid och sina pengar pâ hem och kläder? Vad pågår samtidigt utanför hemmets ljusa väggar? Vad säger vâra barn i framtiden om all denna ödslade tankekraft och ekonomi? Världen brinner och vi tänker pâ oss själva. Pinsam generation som fâtt allt vi har genom vâra förfäders slit och tro pâ solidaritet.

Sara

Ibland blir jag så glad för att jag lever i ett land där ”hemmet” är en privatsak för de allra flesta, och socialiserande för det mesta sker under helt andra former. Den som skulle försöka imponera på sin omgivning med sitt nya kök skulle framstå som en komplett idiot. Och den som skulle stolpa in i sovrummet på ”husesyn” skulle antagligen åka på en fetsmäll.

Alias

Jag är ett barn av modernismen. MItt hem blev sådant jag ville, allt efter det att jag fick råd. Men efter flera boenden har jag/vi rensat ut hemmet. Barnen har fått kvalitetsmöblerna, vi behåller bara lite. Köpt var sin superbekväm fåtölj med fotpall. Boendet är nu anpassat efter ålder och tvåsamhet. Jag har numera ett väldigt avspänt förhållande till hem, möbler och prylar.

Swedish grace

Våra bostäder blir större, vi har fler bilar och högre materiell välfärd än någonsin tidigare. Är vi lyckligare för det? Visst är det för ett fåtal ett härligt privilegium att få inreda sitt hem och tillfredsställa en narcissitisk expansiv ådra av kreativitet. Men, handen på hjärtat, är man då nog mer slav under kapitalet än en fri, glad och balanserad människa. Själv njuter jag av skandinaviskt spartansk men hög standard och krånglar inte till min tillvaro med alltför mycket blockljus.

Cortex

Erich Fromm skrev på 70-talet boken ”Att ha eller att vara”, och den boken belyser hur vi inom alla områden, från språk till ting, går till att alltmer definiera oss genom våra saker.

Det finns givetvis ett enormt intresse hos producenter att få oss att tro att vi är det vi har, men ett nytt kök är lika platt som dess kokhäll. Tyvärr betalar alla människor som tror sig kunna köpa sig till att vara ett högt psykiskt pris. Men det anser å andra sidan läkemedelsföretagen är alldeles utmärkt.

Gamlingen

Det känns tilltagande omoget att hela tiden kasta fungerande möbler och inredning för att byta stil - man blir ett offer för marknadsanalytikers manipulation. Man säljer sin arbets(livs)tid och kastar bort resultatet (pengar/miljö). Livskvalitet? Nope! Hållbart? Nope! Man trendar med att åka kollektivt till jobbet - men tar familjen till Thailand för badsemester. Hållbart? Kul? Nope! Osjälvständigt, insiktslöst och oöverlagt barnsligt? Yes!

Inte jag