Lilla Maria var inte många månader när hon hittade på ett eget ord för att få sin välling. ”Äng-ing. Äng-ing” lät det från vaggan.

– En lördagmorgon när jag skulle stiga upp sa hon sin första mening, ”Pappa koka gott kaffe”, högt och tydligt. Då var hon inte året, minns hennes pappa Bengt Raned.

Sedan fortsatte det i en rasande fart. Det Maria ville lära sig, det lärde hon sig kvickt. Äta med bestick, läsa flytande …

Om hon bara var ovanligt tidig och försigkommen eller exceptionellt begåvad – det som kallas särbegåvad – är det ingen människa som vet. Maria Raned har inte genomfört några avancerade intelligenstester men när hon gjorde föreningen Mensas provuppgifter på nätet fick hon rekommendationen att gå vidare med ett övervakat test.

Det man dock kan konstatera med säkerhet är att mötet med skolan blev en flopp.

– Eftersom jag kunde så mycket bestämdes det att jag skulle börja skolan som femåring. Jag var väldigt blyg och när mamma gick ifrån mig bara skrek jag, berättar Maria Raned.

Det hände ibland att jag skämdes när det hade gått bra i skolan och helst inte ville berätta det för någon

Maria Raned.

Det blev inte många dagar i skolan i första omgången. Hon fick gå hem igen och börja vid samma ålder som alla andra i stället.

Men inte heller då gick det riktigt bra. Maria fick några kamrater men blev samtidigt retad av andra barn. Hon var blyg, överviktig och utstött. Mobbningen är det Maria minns mest av skolan i dag.

– Man fick inte vara för bra i skolan. Och att vara både tjock, ful och tänkande var väl kanske inte den allra bästa kombinationen. Det hände ibland att jag skämdes när det hade gått bra i skolan och helst inte ville berätta det för någon, säger Maria.

När hon tänker tillbaka på skoltiden är det en sak till som kommer upp i minnet – hur mycket hon sov.

– Jag har sovit mig igenom många NO-timmar! Och jag sov djupt. En gång knuffade min kompis på mig för att jag hade dreglat en hel pöl på bänken, säger Maria.

– Konstigt nog fick jag alltid VG på proven i alla fall och det visste jag ju om – att det skulle gå bra även om jag aldrig la någon tid på skolarbetet.

Maria tror att tröttheten kan ha haft både med ensamheten och understimulansen i skolan att göra.

– Jag kunde sitta uppe halva nätterna och tänka på meningen med saker. Jag är fortfarande sådan och kan försvinna bort ganska rejält i mina egna tankar och funderingar.

Om du ska sammanfatta din skoltid, vad säger du då?

– Att det var tråkigt.

Kände du dig smart?

– Ja, och det gör jag fortfarande ibland. Eller kanske inte smart men väldigt logisk. Jag kopplar liksom hela grejen direkt.

Fick du ingen stimulans?

– Nej, det tycker jag inte att jag fick. På lekis använde de mig som en lektant eller lillfröken. Jag fick läsa för de andra barnen. Läsövningarna var desamma för alla, typ ”Mor ror, far är rar”. Jag ville ha det lite – eller mycket – mer avancerat.

Hur skulle det ha varit?

– Mer individanpassat. Alla är inte lika. De som inte hade så lätt för sig fick färggranna böcker med ramsor som ”Äppel, päppel, pirum, parum”. Jag fick stenciler och var avundsjuk på de andra. Vilket barn vill sitta med stenciler? säger Maria Raned.

– Kunskapen om att människor lär sig på olika sätt och i olika takt finns ju. Varför används den inte?

Maria Raned, som i dag är 27 år, tror inte att pedagogiken har ändrat sig så mycket på den punkten sedan hon själv gick ut skolan. Hon är rädd att sonen Neo inte heller kommer att bemötas enligt sina behov den dagen han börjar skolan, vare sig det visar sig att han har lätt för sig eller inte.

I åttan gick Maria ner i vikt och började hitta nya kompisar. Annat än skolan blev viktigt. I nian tilltog skoltröttheten. Lärarna tyckte att hon borde gå samhällsprogrammet men Maria valde mellan barn- och fritid och media, ”slappeprogrammen”. Det blev media.

Första terminen gick hyfsat. Under den andra började Maria hänga på stan eller borta på den del av gymnasieskolan där kompisarna på individuella programmet gick. Hon var farligt nära att hoppa av men valde till sist att gå om första året och fullföljde sedan gymnasiet. Någon utbildning på högskolenivå har det inte blivit.

– Min stora dröm var att bli journalist men det blev inte riktigt så. Jag var ung och kär och dum och fick Neo, min son. Nu är jag fast här i Falkenberg. När man har barn kan man inte flytta. Inte när man har varannanveckasboende som jag och Neos pappa har, säger Maria.

Hon tror att hennes föräldrar tyckte att hon kastade bort skoltiden, att de helst hade sett att hon studerat vidare, men att de i slutändan nöjde sig med att Maria gav gymnasiet en andra chans i stället för att hoppa av.

– Jag har alltid fått göra mina egna val och misstag, säger hon.

Damtrosorna, schampoflaskorna, barnpyjamasarna och konservburkarna glider förbi på bandet. Maria Raned skjuter dem vidare med vänstra handen och låter blicken vandra i fjärran. Hon drömmer sig ofta bort – precis som under skoltiden – och tror att kunderna ibland uppfattar henne som trött, kanske till och med lite dum.

Samtidigt trivs hon bra på jobbet. Det finns många trevliga jobbarkompisar bland de tusen anställda på varuhuset.

I dag är Maria Raned en mycket mer social person än när hon var barn och hon tycker att det är stimulerande att prata med folk, både kända och okända.

– Det är lätt att fastna här. Ibland undrar jag om jag kommer att sitta i kassan på Gekås tills jag blir pensionär och aldrig prova något annat, säger Maria.

Tycker du någon gång att du har slösat bort din begåvning?

– Mm, det tänker jag ofta på.

MER LÄSNING: Särbegåvade elever känner sig ofta misstrodda