Johan von Schreeb har arbetat med katastrofhjälp på många platser i världen.
Det finns människor som bara griper in. Som på plats ser vad som behöver göras. Som förmår att hålla huvudet kallt och se uppgiften istället för paniken och kaoset. I katastrofsituationer blir detta särskilt tydligt. Det är ofta några få som klarar av att bringa lite reda i kaoset. Inte riktigt de man trodde först.
Johan von Schreeb har arbetat med katastrofhjälp vid ett flertal stora katastrofer. Han var i Rwanda strax efter folkmordet 1994, i Kashmir strax efter den svåra jordbävningen 2005, i Libanon 2006. Och i Thailand efter flodvågskatastrofen. För 14 år sedan startade han organisationen Läkare utan gränser i Sverige. Efter tsunamin djupintervjuade han flera av de svenska spontanvolontärer som i Thailand grep in under de första kritiska ögonblicken efter flodvågorna.
– Vi såg att de som gjorde en insats, ofta hade odlat förmågan att ta ledningen, till exempel inom scoutverksamheten, säger han.
Johan von Schreeb forskar och undervisar om internationell katastrofhjälp på Karolinska institutet. Han tycker att vår syn på hjälp ibland är lite skev, vilket riskerar att sätta igång fel drivkrafter hos människor som vill hjälpa till. Vi saknar helt enkelt kunskap om vad som faktiskt behöver göras. Alltför ofta ser vi oss själva som räddare och de drabbade som offer och vi styrs alltför mycket av våra känslor och mindre av kunskap och beprövad erfarenhet.
– Det är viktigt att ha ett varmt hjärta men det behövs en kall hjärna för att styra det varma hjärtat. Det varma hjärtat känner empati, solidaritet och medmänsklighet. Kombinationen gör att hjälpen kan ge resultat, istället för att bara vara en symbolisk gest, säger han.
Den kalla hjärnan tar det nämligen lugnt, förstår att en enda människa inte kan rädda hela världen och ser sin funktion i ett större sammanhang. Den kalla hjärnan har funderat kring hur man ska skapa ett systematiskt arbete.
Johan von Schreeb anser att det finns en idealbild av hjälp som säger att: ”det mest meningsfulla som finns är att hjälpa fattiga människor i Afrika”. Idealbilden bygger egentligen inte på någon direkt sanningsenlig uppfattning av verkligheten utan snarare en bild av den. Med detta motiv behöver man sällan motivera för sin omgivning varför man ska åka, att vilja åka är ett motiv gott nog. Och visst är det meningsfullt att försöka komma åt fattigdomen och orättvisorna i världen, men detta kräver kunskap, tålamod, tid och erfarenhet, menar han.
– Risken är att de som tror sig kunna uträtta som mest slutar som de största cynikerna. Den unge idealisten bankar till slut huvudet i väggen i frustration och ingen blir hjälpt av det.
Han visar urklipp från några äldre serietidningars framsidor, där fattigare länder ofta framställs som en gigantisk lekplats där den vite mannen får spela hjälte i sitt eget äventyr. Men världen består inte av Tintinfigurer som packar sina små väskor och rycker ut för att sköta saker och ting på sitt eget sätt. Världen har förändrats. Om man dessutom känner skuld gentemot omvärlden, blir drivkraften ännu sämre, menar han. Nej, byt ut skuld mot passion. Då blir det bättre.
När han kommer till ett katastrofområde arbetar han som kirurg och medicinskt sakkunnig. Men det betyder inte att han alltid vet bäst vad människorna där faktiskt behöver. Han visar en bild på en man i jordbävningsdrabbade Kashmir som bär ett kylskåp på ryggen. Kylskåpet är ungefär lika stort som mannen själv.
– Ska jag tala om för den där mannen hur han borde bära? Eller ska vi kasta säckar till varandra när lokalbefolkningen gör det mycket bättre själva? Nej, då är det bättre att fråga hur jag kan stå till tjänst än att jag själv tror mig veta bäst.
Han har intresserat sig för nya trender inom katastrofhjälpen som innebär att man delar ut rena pengar istället för prylar.
– Fattiga människor är inte dumma. Om de vore det skulle de vara döda. De vet precis vad de behöver och det är vår uppgift att stödja dem och inte ta ifrån dem deras självkänsla. Om ditt hem brunnit ner, skulle du då inte själv vilja avgöra vad du behöver för att skaffa nya prylar? frågar Johan von Schreeb retoriskt.
Att efter en naturkatastrof skicka fältsjukhus med akutkirurger har till exempel visat sig vara dåligt använda resurser. I det jordbävningsdrabbade området i Kashmir var 94 procent av befolkningen inte skadade. Den akuta fasen är över så snabbt att man inte hinner dit, och efter det behövs vård för vanliga sjukdomar. Men nyhetsbilderna är väldigt stereotypa, liksom hjälporganisationernas uppmaningar till hjälp, tycker han. Man får ett problem när man förenklar på det viset och begreppen hjälpare–offer riskerar att cementeras. Som hjälpare sätter man sig själv i överläge och dikterar villkoren för offret.
Ett exempel var när mycket pengar samlades in till att köpa tält till de jordbävningsdrabbade människorna i Kashmir. På Hötorget i Stockholm stod hjälporganisationer och skramlade med bössorna. För att illustrera vad pengarna skulle gå till hade de även satt upp sådana tält de tänkte skicka iväg till Pakistan.
– Då blev min dotter så arg, att insamlarna inte förstod att tält var en dålig idé eftersom människorna i Kashmir ju riskerade att frysa ihjäl. Hon hade väl lyssnat lite väl mycket på mig då, säger Johan von Schreeb.
På påskafton sändes ”Världens humorkväll”, en insamlingsgala i tv till förmån för Unicefs arbete. Sådana tillställningar är han kritisk till. Han tycker att de spelar på djupt rotade fördomar om att fattiga människor är hjälplösa och att det är vi som ska lösa deras problem.
– Problemet är att galorna inte visar människornas egen kapacitet, utan man visar bilder som befäster de fördomar som finns. Men det är känsligt att kritisera och de som ger pengar till galorna är naturligtvis värda all respekt.
Han vill inte moralisera eller recensera de olika motiven till att hjälpa. Han diskuterar gärna formerna för hur hjälpen tar sig uttryck men tycker att drivkraften är var och ens ensak. Hans egen drivkraft är viljan att förändra. Och kanske upptäckten av att han faktiskt kan göra skillnad med sin kompetens. Han menar att sättet att bekämpa fattigdom snarare går genom systemskiften än genom välgörenhetsgalor. Att ta bort handelshinder och importtullar är en väg mot en mer rättvis värld, tycker han.
– Det viktiga är att hjälpen ger resultat. Och det gäller att inte bli för upptagen av sig själv, av sina egna goda motiv. När man har arbetat med bistånd för länge blir man en maktfaktor och makt korrumperar. Däremot tycker jag att det är häftigt att få vara med i samtidshistorien.
