När hennes första barnbarn var fyra månader gick Maria Modig med i en bok- och musikklubb. Skälet? Hon ville så gärna vara en bra farmor. Om lilla Sigrid en dag skulle göra ett skolarbete om musik kunde hon bara komma hem till farmor och farfar och slå i deras böcker, lyssna på musiken och sedan skriva om en spännande kompositör: Haydn, Bach eller kanske Bartók.

– Mina vänner skrattade åt mig, men jag hade verkligen längtat efter barnbarn och tycker att de är det viktigaste i mitt liv just nu. För mig fick de gärna bo i samma hus som vi, så att vi kunde äta middag ihop och träffas dagligen, säger Maria när vi ses hemma i hennes och maken Jonas lägenhet på Södermalm i Stockholm.

I fönstret står en digital fotoram där bilder av de numera tre barnbarnen avlöser varandra. På kylskåpet hänger barnteckningar med prinsessor och ovanpå en pall i ena hörnet står en plastlåda med kritor. De många leksakerna som Maria köpt på olika loppmarknader har gömts undan i en puff i vardagsrummet. När barnbarnen kommer på besök till helgen plockas de genast fram och sprids ut över hela lägenheten.

– Många av våra vänner är också engagerade i barnbarnen. Vissa hinner vi inte träffa lika ofta som förut. Både de och vi får delvis vårt sociala behov tillfredsställt genom barn och barnbarn numera, säger Maria Modig.

Att de tre barnbarnen spelar en central roll i hennes liv märks inte bara hemma i lägenheten. På bordet mellan oss ligger hennes bok Att bli med barnbarn och när hon pratar om Sigrid, Vera och lille Olle glittrar det till i ögonen. Hon beskriver kontakten med dem i stora ord som ”en fantastisk resa”, ”ödmjuk förundran” – ja, till och med ”meningen med livet”. Däremot gillar hon inte uttrycket ”livets efterrätt”.

– Det tycker jag är att förminska relationen till barnbarnen. Att på nära håll få följa de här individernas utveckling och se dem erövra världen är väldigt stort. När vårt första barnbarn Sigrid var åtta månader försvann en av våra söner, Jakob, i tsunamin. Att då få vända blicken framåt mot det nya växande livet i familjen var också en stor tröst.

Men det är inte bara en glädje att bli farmor, understryker Maria. Med första barnbarnet kom även en ny och stark oro som överraskade henne. Hon kände tydligt att hon nu fått ytterligare ett ansvar i livet och första tiden låg hon sömnlös om nätterna och oroade sig för att lilla Sigrid kanske inte andades.

– Helst hade jag velat flytta hem till min son och sonhustru och vaka över Sigrid hela nätterna, men i samma ögonblick som jag tänkte den tanken insåg jag förstås att det var helt orimligt, säger hon och skrattar åt minnet av sig själv som nybliven farmor.

Med den där oron följer ofta en önskan om att få komma med goda råd till de nyblivna föräldrarna.

– Det har hänt att jag gjort övertramp, medger Maria villigt. Föräldrarna vet förstås bäst vad deras barn behöver, men ändå har jag ibland inte kunnat låta bli att fråga om det inte är dags att byta blöja eller ge mat när barnbarnen gråtit. Det är ju sådant man hörde sin egen mamma säga – och retade sig på då. Som tur är markerar både Daniel och hans fru Anna tydligt om de tycker att jag lägger mig i för mycket.

Maria står inte bara känslomässigt nära sina barnbarn. Hon och maken Jonas hjälper också till mycket praktiskt genom att exempelvis hämta på dagis och sitta barnvakt. Delvis handlar det om att försöka underlätta tillvaron för sonen och hans familj, men också om att själva få ta del av – och vara en del av – barnbarnens vardag.

– Jag och Jonas hade hört att en massa andra mor- och farföräldrar fick hämta sina barnbarn på dagis en viss dag i veckan, så redan under föräldraledigheten frågade jag om inte vi också kunde få göra det. Som tur var fick vi det. De här vardagliga mötena blir ju en helt annan sak än om barnbarnen bara kommer hem till oss på söndagsmiddag, säger Maria Modig.

I rollen som farmor har hon alltid haft sina två äldre systrar, Birgitta Öhman och Margareta Grahn, som förebilder. De fick barnbarn långt före henne och har varit väldigt engagerade mor- och farmödrar. De har hämtat på dagis, följt med barnbarnen till fritidsaktiviteter och ställt upp som barnvakter. Självklart blir de trötta emellanåt – ”även små individer har starka viljor” – men de ser ändå dagishämtningarna och barnpassningen som en möjlighet att lära känna barnbarnen på djupet.

– Det finns vissa som säger att man måste passa sig för att inte hamna i farmors- eller mormorsfällan. De säger sig vilja leva ”sitt eget liv”. Men det resonemanget förstår jag inte. Barnbarnen är väl mitt liv om något? Jobbar man inte längre heltid så hinner man dessutom med både dem och sina egna intressen, säger Birgitta Öhman.

Och hon får medhåll av sin syster Margareta Grahn:

– Det är ju en gåva att ha barnbarnen nära så att man kan ses och hjälpa till i vardagen. Efter pensioneringen funderade vi ett tag på att flytta från Stockholm till Vadstena där vi har ett sommarhus, men det reagerade våra vuxna barn väldigt hårt på. Vi har alltid haft tät kontakt både med dem och barnbarnen och det är klart att det blir på ett annat sätt om man bor längre ifrån varandra. Så vi tänkte om – tills vidare, säger hon.

Alla tre systrarna tycker att det känns extra meningsfullt att hjälpa till med barnbarnen eftersom de upplever att dagens föräldrar är betydligt mer stressade än de själva var under 1960- och 70-talen. De hade alla aktiva yrkesliv, men livspusslet var lättare att få ihop då, hävdar de bestämt.

– Jag tycker vansinnigt synd om dagens föräldrar, säger Birgitta Öhman. De flesta har högre krav på sig på jobbet – samtidigt som det är mer stress kring dagissituationen. Stora barngrupper gör kanske att man inte vill att ens barn ska ha för långa dagar. Dessutom är förskolan helt stängd vissa dagar och eftermiddagar på grund av personalmöten. Så var det inte när mina barn var små.

– Nej, säger Maria Modig. När vår generation hade små barn var det ju dessutom många av kvinnorna som arbetade deltid. Visserligen tar papporna ett större ansvar i dag, men ofta jobbar ju båda föräldrarna heltid och då blir vardagen lätt kaotisk. Har man då möjlighet att avlasta den unga familjen är det förstås oerhört värdefullt. Det viktigaste man kan göra för sina barnbarn är ju att stötta deras föräldrar så att de mår bra och kan vara bra mammor och pappor, säger Maria Modig.

Även om stressen – och därmed hjälpbehovet – ofta är som störst under de intensiva småbarns­åren, tar engagemanget för barnbarnen aldrig slut, konstaterar Margareta Grahn, som i dagarna fått sitt åttonde barnbarn. Sam­tidigt har hennes äldsta barnbarn, som hunnit bli 25 år, fått en dotter. Med jämna mellanrum vill hon och de andra barnbarnen komma ner till mormor och morfar i Vadstena för att bli lite extra ompysslade.

– Då vill de kanske åka och bada, plocka jordgubbar, äta speciell mat och sova länge. Det vi som mor- och farföräldrar kan erbjuda barnbarnen är en något mindre kravfylld tillvaro. Vår stora förmån är att vi kan och får skämma bort dem lite, säger Margareta Grahn.