När det är dags att sitta upp på ponnyn Sylvana är Vilma, 7 år, försvunnen. Hon har kilat iväg för att ge kaninerna vatten.

– När barn ska rida måste det vara på deras villkor. De kan inte koncentrera sig så länge och allt är fortfarande en lek, säger Marika Teinert, som driver Syninge ridskola utanför Rimbo.

Ridskolan har 40 ponnyhästar av olika raser. Än har terminen inte startat så det är bara döttrarna Vilma, 7 år, och Vendela, 5 år, och deras kompis Julia Hansson, 12 år, som ska rida. Barnen följer med ut i hagen och det ser lite vådligt ut när flickorna snor runt och kramar och klappar alla hästar. Men

Marika är alltid med när barnen ska hämta hästarna och föser lugnt bort eller gullar lite med den häst som lägger öronen bakåt – hästars sätt att hota. Hästar i hage är sällan aggressiva mot människor, men risken finns att man kommer i vägen när en häst sparkar eller föser bort en annan häst. Barnen får aldrig ha med sig hästgodis till hagen. Då kan det bli bråk mellan hästarna när de vill åt morötterna.

– Det är alltid en risk att gå in i en hästflock. Det gäller att känna hästarna och veta deras rangordning så att man är uppmärksam och inte står i vägen när en ranghög häst föser undan en som är lägre i rang, säger Marika Teinert.

Hästarna går ute året om i hage med tillgång till en öppen ligghall med halm. Att de klotrunda och lurviga shetlandsponnyerna inte fryser förstår man. Det är bara att titta på borstiga shetlandsponnyn Piazava som verkligen gör skäl för sitt namn. Marikas fullblod går också ute dygnet om och hon har aldrig sett honom frysa heller.

– Hästar vill gå med kompisar. De vill röra sig och vara ute, deras lungor är inte gjorda för att stå i stall. Jag vill att hästarna ska vara lika glada i sitt jobb som jag är, därför låter jag dem aldrig gå mer än en lektion om dagen och växlar så att barnen rider ut i skogen varannan gång och på banan varannan gång. Särskilt shetlandsponnyer kan man tråka ut så himla lätt.

Eftersom hästarna går ute och har gjort upp om rangordningen så har Marika full koll på hästhierarkin.

– När vi rider ut i skogen så ställer jag dem efter rangordning. Man har alltid en säker häst först och en säker häst sist. Rädsla smittar på hästar och om första hästen eller sista hästen inte reagerar för något så gör inte de i mitten det heller.

Marika Teinert tycker att det är viktigt att barnen av säkerhetsskäl får lära sig att handskas med hästar och förstå hur de beter sig. Hon har haft många barn som ridit på andra ridskolor tidigare och varit livrädda på marken för hästarna, men inte för att rida.

– Jag menar att det hör ihop. Barnen drömmer ofta om en egen häst, men de förstår inte vidden av att ha häst om de inte kan sköta dem.

Därför är alla lektioner en och en halv timme. Det ingår att hämta hästen i hagen, borsta den och sadla. När det gäller de små barnen är det förstås Marika och föräldrarna som gör det mesta, men det kan vara en upplevelse för en treåring att få kratsa hovar. Barnen har ledare, oftast föräldern, tills de kan hantera hästen i skritt och trav, det brukar vara i ungefär femårsåldern. Börjar barnen rida när de är sju år går det förstås snabbare att lära sig rida utan ledare.

– Treåringar är väldigt orädda och hanterar hästarna med självsäkerhet. En treåring har inga begrepp om att hästen är stor eller farlig. De tar grimskaftet och går iväg, hästen följer eftersom barnen har så säkert kroppsspråk. Det är först i fyraårsåldern som de börjar bli rädda.

Vilma är ett bra exempel på det. Hon går orädd in till Sylvana, 140 centimeter i mankhöjd, medan hon själv bara är 124 centimeter. Hästen flyttar sig snabbt åt sidan när Vilma vill fram. Hon borstar och kratsar hovar, men får hjälp att sadla och tränsa eftersom hon inte når upp.

Efter ridturen lutar hon sig fram och lägger huvudet mot mankammen på Sylvana och bara njuter.

– Det bästa med hästar är att kela med dem – och rida, säger Vilma.

När hon fått hjälp att hoppa av springer hon iväg till shetlandsponnyn Spöket. Hon och lillasyster Vendela hjälps åt att sätta ett rosa fjärilshårspänne i den toviga manen.

Marika berättar om ett tillfälle när Vilma bara var fem månader och fick sitta på en ponnys rygg i en timme medan de väntade på att veterinären skulle komma. Hon pillade i manen och var alldeles salig. Hästkärleken har hållit i sig. När Vilma var två år gick hon runt i blöjor i stallet och kunde namnet på alla hästarna och visste vilken grimma och vilket träns som hörde till vilken häst. Sedan hon var tre år har hon ridit själv utan ledare. När ridterminen är igång brukar Vilma rida två hästar om dagen, men hennes rekord är fem hästar.

– Med Vilma är det inget snack. Hon har velat så gärna och bara älskat att sitta på hästar.

Hon har ramlat av 25 gånger, men bara gjort sig illa en av gångerna då hon skrapade upp sidan. I höstas hopptävlade Vilma Marikas gamla tävlingsponny Jolly som fyller 30 år i år. De klarade banan utan att riva något hinder.

– Vendela är en annan sort. Hon är orädd, men väldigt bestämd när hon har lust att rida. Hon red sporadiskt tills hon var två år. Då vände det och hon tyckte det var kul med hästar.

Är du aldrig orolig när barnen rider?

– Nej, jag har den filosofin att det kan hända när som helst och var som helst att ett barn gör sig illa. Det är klart att man utsätter ett barn för en större risk om de sitter på en häst. Men jag litar på att jag har en blick hela tiden och ser vad som händer.

Marika tvingar aldrig barn till något. Vill ett barn inte galoppera så slipper det, även om de är på tur i skogen och de andra barnen blir besvikna.

– Jag frågar en gång om de verkligen inte vill, men tjatar inte.

Marikas bonusson Viktor började rida när han var tre år. Han ville gärna rida, men när han hoppade upp vara han rädd och Marika ledde honom i fem år, bara i skritt.

– Men så en dag när han var åtta år så sade han ”Marika, i dag behöver du inte hålla i. I dag ska jag rida själv”. Dagen därpå travade han själv och en vecka senare galopperade han. Det har jag sett med många barn, vid åtta mognar de och blir modigare.

I dag är Viktor 12 år, har tävlat i dressyr och hoppning och har en 5-årig welsh cob som han har ridit in helt själv.

Marika Teinert är själv uppvuxen med hästar, tävlade dressyr och hoppning som barn och i fyrspann under 1990-talet.

– Jag vill att mina barn ska rida för jag tror att det är jättebra att umgås med djur. De lär sig ansvar och hänsyn. Jag är själv väldigt tacksam över min uppväxt, jag började rida när jag var två år och fick min första ponny när jag var åtta år. Jag tror att det räddade mig genom tonåren att jag hade en häst hemma som jag hade ansvar för.