Redan riktigt små barn hjälper självmant till med olika saker och kan fördela mat rättvist i en grupp. Många arter är sociala – unikt för människan är att hennes osjälviskhet räcker till för fler än de allra närmaste.
Foto: Tara Todras–Whitehill/ap
En penna åker ned från ett bord, rullar bort en bit – och den vuxne reser på sig för att hämta den. Redan en ett och ett halvt-åring tultar då fram och hjälper till med att plocka upp pennan från golvet.
När så små barn får mat serverad på ett enda stort fat mitt på bordet, delar de självmant rättvist mellan sig.
Och när vuxna låtsats leta efter sina glasögon som ligger någonstans bredvid, kan de riktigt små peka mot var de stora ska leta. ”Där!”
Schimpanser är inte alls lika hjälpsamma mot varandra. De måste tilldelas maten i portioner för att få lika mycket var och förser inte sina kamrater med bra information för att lösa problem.
Alltså: Barn är redan tidigt naturligt empatiska och hjälpsamma, generösa och informativa, är slutsatsen i en studie från förra året vid bland annat Max Planck-institutet för evolutionär antropologi i Leipzig. Dess biträdande chef Michael Tomasello kom i oktober ut med boken Why we cooperate, där han konstaterar: Människans hjälpsamhet verkar medfödd, eftersom den uppträder så tidigt och innan föräldrarna hunnit lära barnen hur man beter sig tillsammans med andra.
– Visst, vissa typer av hjälpsamt beteende finns även hos mycket små barn, säger Staffan Ulfstrand, pensionerad Uppsalaprofessor i ekologisk zoologi.
Han vill dock inte beskriva människan som ”änglalikt osjälvisk”.
– Jag menar att hjälpsamheten är djupt programmerad, eftersom den har behövts för att gruppen skulle fungera väl, fortsätter han. Vi har alltid levt i grupper, konkurrerat med andra om resurserna och hamnat i olika konflikter.
Men försöken verkar visa att vi är mer osjälviskt sociala jämfört med schimpanserna?
Då säger Staffan Ulfstrand ”Ja, men storskarven, då?” Den bor också i kolonier” och menar att de flesta arter är mer eller mindre sociala. Att fungera i grupp är inte unikt för människan.
– Men det som är en riktigt viktig skillnad är att vår samarbetsvilja också kan sträcka sig till dem som inte är våra närmaste, till folk långt utanför familj och släkt.
Det är just det beteendet som nu studeras också i barnförsöken om altruism. Forskarna kallar det internationellt för ”prosocial behaviour” – ”gruppförstärkande” tycker Staffan Ulfstrand är en bra översättning. Varifrån har allt det kommit, som främjar samarbete och ökar vi-känslan? För Staffan Ulfstrand är det darwinistiskt från början till slut:
– Altruism, jodå, men med ett stort mått av självintresse, säger han. Gruppsammanhållningen är så viktig för oss att vi gör kortsiktiga uppoffringar för att gruppen ska överleva.
Schimpanserna i Tomasellos jämförelser är mer än barnen ”ett gäng egoister”, instämmer Ulfstrand. De vågar inte ge ifrån sig mat ens mot att få något bättre i utbyte. Alltså saknar de det vi menar med tillit till varandra. Den mest dominerande tar för sig mest och de gör inte som redan ettåringarna i sina försök till kommunikation – pekar osjälviskt för att hjälpa någon annan i gruppen att lösa ett problem.
Däremot blir varken de små barnen eller schimpanserna mer hjälpsamma av att få en belöning i gengäld, som godis eller en leksak. För 20-månadersbarnen blev det till och med tvärtom – belöningen försvagade deras lust att hjälpa andra.
Vad är vitsen med att studera barn?
– Genom att forska på skillnader och likheter mellan oss och primaterna kan man se vilket genetiskt kapital vi föds med och hur vi använder det i den miljö vi hamnar. Ingen har blivit den de är utan miljön.
Som exempel använder Staffan Ulfstrand gärna språket. Alla föds med förmågan att tala ett människospråk, sedan är det miljön som avgör vilket det blir. Arv och miljö samverkar också när det gäller vårt sociala beteende: Vi föds med instinkten att vara positiv till andra människor, sedan lär vi av omgivningens reaktioner vilka vi ska fortsätta att lita på och vilka vi ska vara misstänksamma mot.
– På samma sätt har vi en benägenhet att till en början litet okritiskt dela med oss av allt till alla. Sedan blir vi mer selektivt generösa, hjälper vissa och struntar i andra.
I sina studier har Tomasello sett hur barn från tre års ålder hellre delar med sig av sina saker till barn som förut varit snälla mot dem än till vem som helst.
Han har också sett att barn känner att inte bara de själva måste lyda de regler som finns, utan att de också att bör få andra i gruppen att göra det. Till och med treåringar försöker på det viset att förstärka sociala normer, det kan man se när någon lär dem ett nytt spel. Om en docka så småningom hoppar in med helt egna idéer om spelets regler kommer barnen att protestera.
Det här handlar om vad som kallas ”shared intentionality”, de gemensamma planer som gruppen outtalat ställer upp på. Barn kan redan mycket tidigt känna av vad andra förväntar sig ska hända, och också vad som utgör gruppens ”vi”. Enligt Tomasello utgör även detta en tydlig skiljelinje mot schimpanserna.
– I vår genetiska arsenal av anpassning ingår ett starkt ”vi”-element, berättar Staffan Ulfstrand. Mer än någon annan art har människan en vi-känsla som stärker gruppens sammanhållning. Att vi kan vi se framåt i tiden och utarbeta en samfälld, gemensam plan gör oss mentalt starkare än andra arter. Om alla följer reglerna blir det lätt att samarbeta mot viktiga mål.
Därför, förklarar Staffan Ulfstrand, blir vi upprörda när andra bryter mot normerna fastän vi inte drabbas direkt själva. Återigen handlar det om vi-känslan: ska ”vi” klara oss, måste alla ställa upp.
Sedan kommer nästa fråga: Med vilken uppfostran drar föräldrar bäst nytta av att barns hjälpsamhet är medfödd? Tomasellos tips är kommunikation. Förklara vilken god effekt det har på andra, och att det behövs för människans samarbete i längden.
Finns något som kan motverka barns medfödda hjälpsamhet?
– Barn tar intryck av sin sociala omgivning och ställer in sig i ledet. Om solidaritet inte premieras ligger det nära till hands att man blir intresserad av något annat som ger en mer uppskattning.
– Statushöjande intressen är smittsamma – andra apar efter. En dunk i ryggen är man alltid sugen på, så det är oklokt att inte göra det som höjer ens status bland kompisarna, säger Staffan Ulfstrand.
Gäller det redan små barn?
– Nej, de käbblar mer i sandlådan. Tongivande typer märks först i skolåldern.
