När bag-in-box-vinet kom tyckte hon det var ypperligt bekvämt. Inte så mycket spring på Systemet och bara att vika ihop tomkartongerna till pappersinsamlingen. Och så tänkte hon: Jag köper den där dunken så kan den stå där. Så har jag till helgen.
Tänkte hon på fredagen.
Men för Maria kunde en bag-in-box vara slut på lördag förmiddag.
Hon var 33 år när hon blev nykter, den 19 april 2004. Ett återfall till och hon förlorar jobbet, så mycket vet hon.
I dag är hon kvar som controller på samma företag, men går på antabus enligt ett behandlingsprogram som arbetsgivaren bekostar. Och visst var det många som hade fattat på kontoret, inte minst den kollega som först konfronterade henne. ”Då är det du som har gömt tandborste och tandkräm på toaletten?”
Det ögonblicket minns Maria som en fallucka som öppnade sig. Så tog hon chansen – och fick det sagt. Man förtränger nämligen såna här problem, säger hon, och bara kör på.
– Jag vet egentligen inte hur jag hamnade där, med en Southern Comfort i ett skåp på jobbet.
Av det hon berättar är det bara att konstatera: Det mesta har börjat med vanligt, socialt drickande. Hon var 14 första gången hon testade blandningar som hon och kompisarna tagit med sig hemifrån. Hon drack som killarna utomlands när hon var au pair i Irland. Hon deltog i det blöta, svenska studentlivet. Och med fast jobb i Stockholm blev det helgdrickande, after work och tjejträffar.

Men sedan tycks vissa omständigheter ha växlat upp hennes konsumtion. Som student drack hon mer än sina kompisar, det var allmänt känt. När hon fick jobb i Stockholm pushade hon väninnorna att gå ut i veckorna, det var känt bland deras män. Vid en två månader lång sjukskrivning drack hon för första gången på dagarna, det smög hon med. Och när mannen hon hängt ihop med i fem år gjorde slut på grund av hennes alkoholproblem – ja, då kom hon upp i ett par flaskor vin om dagen.
– Det fanns egentligen massor med varningsklockor på vägen, men de ringde inte i mitt huvud, säger Maria och pickar med fingret mot tinningen.
– Jag såg inte att jag drack mycket, att jag ställde till problem – antagligen för att mitt drickande fortfarande var socialt.
Men i mängden drunknade också den panikångestattack hon fick när hon var 27 och blev sjukskriven för depression och utmattning. Kanske på grund av drickandet, spekulerar hon i dag, för alkohol är ju ångestframkallande.
– Då tog jag tillfället i akt att prata av mig när jag kallades till samtal med läkaren. Det handlade mycket om rädslan för att inte räcka till. Samtidigt som jag aldrig känt mig duktig nog, eller snygg nog, eller presterande nog, ställer jag jättehöga krav på mig själv. Så jag tror inte jag insett hur jag druckit för att råda bot på mitt dåliga självförtroende.
Hon visste precis hur mycket hon kunde ta utan att lukta. Så småningom började hon välja bort att träffa vänner ute: Varför ta en dyr öl på krogen? Hon köpte med sig en flaska vin och gick hem till sig i stället. Eller skaffade en bag-in-box.

Var du medveten om att du drack för mycket då?
– Ja, jag är ju inget fån med skygglappar. Men jag gjorde inget för att stoppa det – och tror det är typiskt. Med alkoholen förlorar man helt sitt sunda förnuft.
De sista två åren började det bli jobbigt att hålla igång utan att bli upptäckt, berättar Maria. Hon var ofta onykter och bakis, ville gärna dricka redan innan hon tog sig i väg någonstans och kom med fler och fler bortförklaringar i förhållandet.
– Det var svårt för mig att sluta, men också svårt för omgivningen. Inför varje tillställning bad min pojkvän: Snälla, drick inte så mycket i kväll.
Sedan vaknade hon dagen efter med en fråga till sig själv: Hur mycket blev det? Svaret fick hon i mannens sammanbitna min. Han anklagade henne för att inte kunna låta bli, hon hittade överlägset tusen förklaringar.
En dag sa han: Det här funkar inte längre.
Maria förstod ingenting, vad då ha problem med spriten? Så här efteråt kan hon skaka på huvudet åt sig själv. Jo, så starkt kan man förneka ett beroende.
– Det blev som en käftsmäll,
säger Maria. Han klippte och det var inte bra för mig att bli singel. Jag tappade ytterligare en kontakt med det sociala.
Nu hade toleransökningen gått så långt att hon inte ens kände sig full på två flaskor vin om dagen. I stället var hon rädd för vad som skulle hända om hon inte fick i sig alkohol – som darrningarna medan hon bar ett vattenglas mellan pentryt och skrivbordet på jobbet.
– Jag kunde kränga två öl på lunchen och efteråt köpa en flaska vin som jag gömde i en skrubb. Det fanns dagar när jag hade sprit med mig redan på morgonen.

Folk måste ju ha fattat, inser hon. Hon måste ha luktat. Arbetsprestationen hade sjunkit, humöret växlade och beteendet kunde skifta från flamsighet till ren tystnad. Hon hade ett berg av sjukfrånvaro, ofta på måndagar. Och vilka bortförklaringar för att få dyka upp efter att Systemet öppnat, ler hon och utnämner följande till den bästa: ”Jag blir litet sen för någon har slängt in en sten genom fönstret. Jag sitter och väntar på glasmästaren …”
Jo, hon hade redan betat av sotaren, elektrikern och akuttandvården.
Det var då hon drack tills hon somnade. Då allt bara var grått, grått, grått. Då det enda som hjälpte mot oro, hjärtklappning och magont var att få i sig alkohol så fort som möjligt.
Så kom den där dagen när hennes närmaste kollega ville prata med henne. Jag vet inte hur jag ska säga det här, började han, jag måste bara fråga: I går vid vårt möte sluddrade du och verkade onykter …
– Min första tanke var: Vadå, pratade vi med varandra i går? Jag fick panik. Men efter ett par
sekunder var det som om en lucka öppnades, då jag antingen skulle blåneka eller säga som det var. Jag ville själv få stopp på det.

Vilket tillfälle annat än nu, hann hon också tänka, och svarade: Ja, jag hade druckit på lunchen.
Kollegan fortsatte allvarligt: Det här måste jag rapportera.
De satt en timme tillsammans. Maria minns känslan av att äntligen, äntligen få det ur sig och har markerat dagen i sin almanacka: Det var som att återigen bli medveten om tid och hur fantastiskt det är med tid! Det kom ett lugn, säger hon, utan gråt, utan urskulder. Så här är det, varken mer eller mindre.
Chefen bokade möten för att komma igång med behandlingen så fort som möjligt. Maria blev varnad och visste att hon kunnat bli sparkad på dagen.
Ändå drack hon innan hon kom till jobbet. Tog med sig sprit och hällde i kaffet. Tandkräm och tandborste hade hon ju redan gömt i skåpet för pappershanddukar.
Ny konfrontation, större besvikelse. Maria ombads att stanna hemma tills behandlingen kom i gång. Det tog två veckor.

Sedan den 19 april 2004 går hon till en privat behandlingsklinik och får antabus och samtal en gång i veckan. Med undantag för återfallet i somras har hon inte druckit en droppe. På vägen har hon insett att det inte är abstinensen som är värst när man ska gå från minst en vinare per dag till nykter.
– När jag ändrade något så
radikalt, hur skulle jag då forma mitt liv? Åt vilket håll skulle jag gå? Under de år jag söp gick ju tiden. Mina kompisar fick familj och barn. Jag blev sju år äldre och var inte längre en glad, nyutexaminerad 26-åring. Att inse allt detta blev litet av en smäll. Sju år av mitt liv …
Krisen var som värst i våras. Inbjudningar kom till bröllop, sommaren och den förrädiska ledigheten nalkades. Maria började dricka ”rätt så tungt, väldigt, väldigt medveten om att det ligger en ångest i det här som högg tag, igen”.
– Jag har fortfarande ett listigt sätt att komma ifrån den där ångesten: Att ta till flaskan. Men det funkar inte. I dag vet jag att jag har ett val.
Det har gått bra, och arbetsgivaren har givit Maria en chans till. Själv har hon aktiverat sig hårt för att inte tänka ”nu ska jag gå till Systemet och köpa en kvarting”. Hon har städat, skrubbat och röjt garderober. Åkt med tunnelbanor, bussar och pendeltåg åt alla håll.
Varför det blev som det blev? Det vägrar hon att spekulera i.
– Jag vill inte skylla på något. Det hjälper inte mig att isolera exakt varför jag började dricka. Jag ser alkoholen som en drog, det finns många därute som har det så här. Och än fler kommer det att bli.