– Jag vill helst ha med mig Bamse överallt och oftast är vi faktiskt tillsammans 24 timmar om dygnet. Bamse skulle inte dö av att vara ensam några timmar, utan det är jag som är känslosam och har svårt att släppa greppet, säger Alexandra Svensson Lindén.
Skolk, dåliga betyg och håglöshet. Tonåren var en jobbig tid för Alexandra Svensson Lindén. Hon kände sig vilsen och väldigt skoltrött. Ofta hade hon varken lust eller ork till något, utan drog mest omkring på stan med kompisarna.
Men så hände något. Collievalpen Bamse kom in i hennes liv och plötsligt fanns där en levande individ som var beroende av hennes omsorg och av fasta rutiner. Valpen gav Alexandra ny energi som spillde över på hennes övriga liv. Sista året på högstadiet minskade antalet frånvarotimmar, betygen höjdes och hon beslutade sig för att trots allt söka en gymnasieutbildning.
– En viktig förklaring till min uppryckning var nog att jag kände mig behövd. Bamse behövde en matte som tog hand om honom ordentligt och som inte strulade runt, säger Alexandra som i dag är 21 år.
Sedan dess har den långhåriga collien Bamse varit hennes allra bästa vän. Han ligger intill henne när hon somnar, slickar hennes tårar när hon är ledsen och morrar argt om hotfulla främlingar kommer för nära.
Under de sju år som de har levt ihop har de nästan varit oskiljaktiga. Bamse följer med Alexandra till jobbet varje dag, blir hon bortbjuden frågar hon alltid om Bamse får följa med och den som ringer till hennes mobil möts av meddelandet att ”Alex och Bamse inte kan ta samtalet just nu”.
– Vi två hör ihop. Jag kallar honom ofta för ”mammas älskling” och även om jag inte vill förmänskliga honom för mycket så tänker jag på honom som min pojke eller son. Det har blivit ett slags föräldrarelation.
Vi träffas på Alexandras arbetsplats Dog Planet, ett resurscentrum för hundar som erbjuder allt från hunddagis och hundpsykolog till hundmassage och hundyoga. Bamse är ganska trött efter förmiddagens långpromenad tillsammans med dagishundarna och hinner knappt lägga sig till rätta i en av skinnfåtöljerna förrän han slumrar sött.
Medan Alexandra klappar honom lite mellan öronen, börjar hon berätta om deras första möte. Hon var 14 år och bodde växelvis hos sina föräldrar och syskon i Södertälje. Mammans grannar hade en collie och när Alexandra fick höra att den skulle ha valpar, ville hon absolut vara med på förlossningen.
Förmiddagen då värkarna satte igång skolkade hon från sista lektionen och sprang hela vägen hem från skolan. Några timmar senare såg de första valparna dagens ljus. En i kullen visade sig dock vara dödfödd och medan grannen tog hand om den, fick Alexandra ta emot nästa valp – Bamse.
– Det var väldigt speciellt. När jag fick honom i handen var han alldeles kletig och varm. Han såg ut som en liten slemklump. När jag hade rensat luftvägarna och han gav ifrån sig sitt första pip – då fylldes hela min kropp med värme och glädje. För första gången på väldigt länge kände jag mig lycklig.
Första tiden var Alexandra hos grannen flera gånger om dagen och hjälpte till. Efter några veckor började Bamse hoppa upp i hennes knä och när syskonen försökte göra samma sak, puttade han bestämt undan dem. Han ville ha Alexandras kärlek för sig själv – och hon ville ha hans. Efter att ha tjatat på sin mamma och lyckats få ihop 6 000 kronor, fick hon till slut tillåtelse att köpa valpen.
– Att så många barn och unga fäster sig vid hundar tror jag beror på att djur ger så otroligt mycket kärlek och tillit. Det kan man inte få på samma sätt från en tvåbent individ, säger Alexandra bestämt.
Just det här med tillit är en viktig del av det starka bandet mellan henne och Bamse. Även om hon har några nära tjejkompisar som hon litar mycket på, finns alltid en viss risk att de ska svika och vända sig bort när det verkligen gäller. Bamse däremot står alltid trofast vid hennes sida.
– Jag skulle i princip kunna säga till honom att hoppa från femte våningen av ett höghus. Sedan skulle han komma tillbaka till mig med brutna ben och undra vad han gjort för fel? Han litar helt på mig och utgår ifrån att jag vill honom väl, säger Alexandra och ler mot sin snusande hund.
En händelse som verkligen stärkte deras band var när hon en kväll blev hotad av en främmande man i tunnelbanan. Efter att ha tjafsat och varit högljudd, riktade han plötsligt ett slag mot den kille som Alexandra stod och pratade med. Killen lyckades dock hoppa undan, men då hamnade Alexandra i skottlinjen. I det läget hoppade Bamse blixtsnabbt upp och avvärjde slaget genom att bita mannen hårt i handen.
– Jag berömde honom inte, men inombords kändes det jättebra. En collie betraktas ju som en ganska ”fjantig” hund, till skillnad från exempelvis rottweiler eller pitbullterrier. Jag hade därför inte alls räknat med att han skulle försvara mig, men när det verkligen gällde gjorde han alltså det.
Att Alexandra har så starka band till Bamse tror hon också beror på att han visar henne så mycket spontan och villkorslös kärlek. Även om han inte är någon överdrivet gosig hund, strör han små kärleksbetygelser omkring sig hela tiden.
Sitter Alexandra exempelvis vid datorn och arbetar, kommer Bamse fram med jämna mellanrum och lägger tassen i hennes knä eller ger henne en våt puss i ansiktet. Och när hon ska sova kryper han ner intill henne i sängen och ligger där tills hon har somnat. Först därefter hoppar han ner till sin egen bädd.
– Katter är mycket svårare att komma riktigt nära och man får inte samma bekräftelse från dem. De är mycket mer självständiga och kommer sällan när man ropar. Det känns som om man får lämna ett meddelande och sedan återkommer de med besked när de har bestämt sig. Allt ska ske på deras villkor.
Jämfört med människor är relationen till Bamse också mer uppriktig och direkt, menar Alexandra. Han är aldrig beräknande och förställer sig inte, utan lever i nuet och uttrycker sina känslor spontant. Ena stunden kan han dansa av lycka, för att nästa ögonblick sloka med öronen och sjunka ihop med hela kroppen av besvikelse.
– Även våra konflikter är mycket rakare och snabbare. Min kompis Lisa och jag kan hålla på och tjafsa ganska länge, men Bamse kommer aldrig med sura kommentarer eller går och ältar gammalt groll. Vi agerar ut konflikten och tio sekunder senare är den glömd.
En annan fördel med att ha en hund som närmaste vän är att man inte behöver hålla på och förklara hur man känner och varför, menar Alexandra. Är hon arg eller sur, läser Bamse av det och accepterar sedan hennes känsloläge.
– Mänskliga relationer är mer komplicerade. Vänner eller familj kanske ifrågasätter ens rätt att vara arg eller blir sura eftersom de upplever att man är sur på dem. Det som är så skönt med Bamse är att han bara accepterar läget utan att blanda in så mycket av sina egna känslor.
Samtidigt är ju samtalet och meningsutbytet en viktig del av våra relationer. Saknar du inte det i din och Bamses vänskap?
– Nej, faktiskt inte. Även om han inte kommunicerar via ord, är han duktig på att läsa av och svara på mina signaler. Om jag till exempel är ledsen och sitter i sängen och gråter, kommer han och lägger sig intill. Han tittar mig djupt in i ögonen och slickar kanske bort tårarna. Sedan kan han springa och hämta ett gosedjur till mig. Det är ju också ett sätt att kommunicera.
En nackdel med att ha en hund som bästa vän är däremot att den inte lever lika länge som en mänsklig kompis kan förväntas göra. Bamse har dessutom en ryggsjukdom och går på smärtstillande medicin och specialfoder. Ett par gånger i månaden får han hundmassage och simträning i en särskild djurbassäng. Än så länge klarar han sig ganska bra tack vare behandlingen, men blir han sämre måste Alexandra låta avliva honom.
– Även om Bamse är min första hund som jag älskar över allt annat i världen, tänker jag inte behålla honom enbart av egoistiska skäl. När den dagen kommer måste jag ta mitt ägaransvar. Men det kommer att bli så jobbigt att jag inte ens vill tänka på det …
Samtidigt är Alexandra glad över att hon i alla fall fått dela ett antal viktiga år med Bamse. Hon tror att hennes liv skulle ha sett ganska annorlunda ut utan honom och tycker synd om dem som aldrig får uppleva en djup och nära relation till ett djur.
– Jag tycker inte att alla människor ska bli hundägare, men man borde inte avfärda husdjur utan att veta vad det innebär. Det är samma sak som att säga att man inte gillar sushi utan att ha smakat. På samma sätt tycker jag synd om människor som väljer bort djur ur sitt liv utan att veta hur mycket de missar.
