Drömmen om en resa kan vara kristallblått vatten och orörda paradis, okända miljöer och annorlunda levnadssätt, främmande kulturer och intressanta historier. Som backpacker handlar det dessutom om en dröm om att vara så fri att man inte behöver bestämma mer än om innehållet i den dag man vaknar upp till.

– Man har i princip inga problem alls. Man har det man har med sig och tröttnar man på ett ställe så åker man bara till nästa. Det är som en ung och äventyrlig variant av husvagnssemester.
Det säger Johan Hjulström som har varit ute som backpacker i två perioder och om några veckor ger sig av mot Thailand igen. Han jobbar ett tag – och kan sedan vara ute längre perioder genom att resa till ”billiga” länder.
Johan menar att de flesta som sticker iväg inte tänker särskilt mycket utan bara vill ha något att göra när de sparat ihop pengar. Det är inte svårt att förstå att många fastnar. Tillvaron han beskriver framstår sannerligen som en kontrast till den stress, de krav och de förväntningar som karakteriserar många unga människors liv idag.

Så många söker denna upplevelse att backpacking och andra äventyrliga former av resande tycks ha blivit något av en kollektiv dröm, och kanske ännu ett krav att uppfylla under sina ungdomsår.
– Man bör ha gjort nånting, innan man tar sig an det ”verkliga livet”. Då kan man berätta lite anekdoter och säga att ”ja det här har jag gjort”. Och desto längre bort man åker, desto intressantare historier.

Men i takt med att det inte längre är enstaka våghalsar, utan en massiv grupp av framförallt ungdomar som ger sig iväg, har en hel industri vuxit fram kring långresenärernas drömmar. Dessa paketeras in i färdiga turer, som alltmer påminner om den organiserade turismen än om äventyrsresor till svårtillgängliga platser.

Många backpackers reser till ställen där anhopningen av backpackers antagligen inte skiljer sig mycket från antalet soltörstande turister på en charterkoloni. Johan tror att det i stor utsträckning är guideboken Lonely Planet som gör att alla följer i samma fotspår och betraktar omgivningen med liknande ögon.

– 90 procent av alla backpackers reser efter guideboken, då hamnar ju alla på samma platser.
Första gången Johan reste hade han själv med sig en guidebok, men sedan dess har han rest utan. Han säger att det är lättare att få kontakt med lokalbefolkningen om man inte har med sig en bok som guidar till de ”intressanta” platserna och sätter ut en snitslad bana bland de människor som lever där.

– Första gången jag reste var vi i Saigon. I guideboken stod det ”åk inte till förorterna, för där är det farligt!”. Punkt slut. Men under en veckas tid umgicks vi konstant med några vietnameser i vår ålder och de tog oss med och fiskade där.
Johan berättar att ungefär hälften av de backpackers han stöter på inte är särskilt intresserade av att umgås med lokalbefolkningen. De hänger mest med andra ryggsäcksturister, jämför upplevelser och passtämplar.
Ett sådant här långvarigt kringflackande förutsätter förstås att platsen för backpackarnas drömmar karakteriseras av en materiellt fattig tillvaro.
– Invånarna på dessa platser ber ofta om pengar. ‘Vi är så fattiga och ni är så rika som har råd att vara ute och resa.‘ De förstår liksom inte att jag försöker banta min budget hela tiden. Det kan bli lite jobbigt ... speciellt på ställen där det är väldigt fattigt. Folk i princip skriker om att vi ska ge dem pengar.
Johan tycker att man som backpacker inte ständigt kan älta ett dåligt samvete över den ekonomiska skillnaden mellan en själv och befolkningen man möter. Sådant måste man koppla bort och samtidigt försöka behandla människor man möter med respekt.

En annan som har rest runt som ”ovanlig” turist är Torun Elsrud, sociolog vid Kalmar Högskola. Mellan 1986 och 1989 gav hon sig iväg två gånger, reste sammanlagt ett och halvt år som backpacker i Asien.
Det var en av anledningarna till att hon så småningom skrev en avhandling i ämnet. Den gav henne ett i viss mån nytt perspektiv på både sitt eget och andras resande. Torun Elsrud menar att den kanske viktigaste berättelsen om backpackerresan är den som skapas vid hemkomsten.

– Jag ser den här typen av resa som en investering i symboliskt kapital eller status i det egna landet. Resan handlar mycket om identitetsskapande. Andra länder blir spelplatsen för våra individuella projekt, för berättelserna om oss själva. Genom att resa på det här sättet så särskiljer du dig, du blir någon. Man lär sig att det är tufft, starkt och självständigt att göra den här resan.

Torun Elsrud tror att backpackerresor har blivit så populära därför att vi i Sverige föds in i ett samhälle där det inte är så uppenbart att vi behövs.
– Vi får skapa vår egen mening. Vi har ett individualistiskt samhälle där prestation betyder väldigt mycket. Att bara vara ger inget uppenbart människovärde.

Resan som backpacker kan också bli en flyktväg, bort från ett materialistiskt och tekniskt avancerat samhälle till en dröm om något enkelt och oförstört.
– Det är inte enkelt att vara ung människa och leva i Sverige idag. Du ska välja på en massa olika livsstilar och livsvägar och utbilda dig, till vad vet du inte, för det är inte allt som passar och man vet inte hur arbetsmarknaden ser ut.

Backpackerresan blir en överblickbar och enkel tillvaro i kontrast till alla krav och förväntningar som det västerländska samhället ställer. Och samtidigt som vi reser bort från det moderna samhället, bär vi med oss ett förlegat utvecklingstänkande, menar Torun Elsrud.
– Det handlar om en uppfattning att ‘vi är moderna, vi är utvecklade‘ och att utveckling löper från något sämre förgånget till en bättre framtid. Man lägger in en tidsaxel, och säger att ‘de lever så som det var på stenåldern i Sverige‘, trots att man egentligen inte kan jämföra två samhällen på detta sätt.

Även om många reser för att ta avstånd från det västerländska så är det ändå ingen antirörelse, säger Torun. Snarare blir resandet en erfarenhet som bekräftar levnadssätt och värderingar i vår del av världen.
– Tredje världen blir en scen och människor därifrån rekvisita för en västerländsk statusberättelse. ‘Jag var där och träffade folk som aldrig hade träffat en vit förut.‘ Så kan man ta en massa bilder och visa när man kommer hem. Men mötte du verkligen den människan? Det är frågan jag ställer mig.

Tio år efter sina egna ungdomsstrapatser återvände Torun Elsrud till de mest populära backpackerstråken i Asien, för att göra ett fältarbete på plats.
– När man ser ‘bristerna‘ hos andra ser man dem också hos sig själv. Även jag har varit med om att upprätthålla myter om lokalbefolkningen genom brev och telefonsamtal hem. Jag har också suttit där bland backpackers från alla möjliga nationer och deltagit i historieberättandet, där man värderar andra, sätter prislappar eller utvecklingslappar, och ger lösningar på hur de fattiga ska komma tillrätta med sin tuffa tillvaro. Sedan går man ut på gatan och prutar priserna, för att inte rubba den lokala ekonomiska balansen ...

Även om det inte enbart är västerlänningar som ger sig av på strapatser till andra världsdelar så tillhör backpackers ändå en privilegierad skala globalt sett. Många av människorna i länderna dit resorna går har mycket små möjligheter att få visum för att ge sig av överhuvudtaget, allra minst till Europa. De som väl tar sig över gränsen tas ofta emot på ett helt annat sätt.
– Vad vi glömmer bort när vi pratar om att det är så bra med resande och turism, att mötas, korsa kulturella gränser och lära oss av varandra, är att det inte är alla som kan det. Det är en enkelriktad rörelse. I den mån det rör sig åt andra hållet handlar det huvudsakligen om flyktingar eller trafficking.

För Johan Hjulström går nästa resa mot Koh Phi Phi, dit han återvänder för att arbeta som volontär i spåren efter tsunamikatastrofen.
– Det jag gjorde där under fem veckor i januari och februari känns mer värdefullt än det gjort hemma under de två–tre senaste åren.