För en gångs skull, när SvD:s fotograf var på plats, fick Keijo Nieminens Brommapojkar spela på gräs. (Foto: Stefan Bladh).
Välkommen till idrottssverige: en gropig grusplan intill vägen, med målburar sneda och vinda och en skateboardramp som någon byggt ungefär i kanten av målområdet. Om man kan föreställa sig var den linjen skulle ha löpt genom gruset, för här finns inga kritade linjer. Inga omklädningsrum. Inga fångstnät bakom målen. Dock finns nät i målen.
- Här är vi lite på nåder. Ofta får vi dela plan med andra lag. Elitlagen har bättre villkor, de håller till på riktiga idrottsplatser. Men de får ju trängas med andra, dom också, säger Keijo Nieminen.
Här, på Råcksta bollplan i västra Stockholm, tränar han Brommapojkarnas 14-årslag. Ett av dem, vill säga, för det finns många. BP, med ett par hundra lag och upptagningsområde från Tranebergsbron och västerut, är Europas största fotbollsklubb.
Keijo Nieminen blev pojklagstränare när hans egen sexåring hade gått i BP:s fotbollsskola en sommar. Hans grundprincip är att spelarna ska ha kul tillsammans, att laget ska hålla ihop och att alla ska lära sig rätt och fel.
- Vi försöker lära killarna att för varje motgång kommer vi närmare en framgång. Att vinna är viktigt, men inte till varje pris. Det är viktigare att alla får spela.
Men blir det inte slitningar i gruppen, mellan de som är duktiga och vill satsa och vinna och de som är mindre duktiga eller har lägre ambitioner?
- Absolut, säger Keijo. Särskilt puberteten är en besvärlig period, eftersom killarna utvecklas olika. Man måste jämka samman olika individuella nivåer i laget, det gäller att hitta träning och spel som passar alla. De duktiga får ta större ansvar på plan, men det är viktigt att de underordnar sig gruppen också. Det måste finnas en viss laganda.
Den här möjliga motsättningen mellan de som vill hårdsatsa och de som tar det mera på kul, finns i alla lagsporter. I BP har man försökt lösa konflikten genom att ha ett förstalag och flera breddlag i varje årskull. Redan i samband med fotbollsskolan för sex- och sjuåringar plockas de bästa ut. Om en spelare i något av breddlagen visar sig bli väldigt duktig
kan han eller hon provspela för förstalaget.
- Vi får ofta klä skott för att vi är ett elitsatsande klubb, men vi har 3 500 spelare mellan 6 och 18 år och 216 lag i serieverksamhet. Vår målsättning är att alla som vill ska få spela fotboll i BP, säger klubbdirektören Ola Danhard.
Och vill man vara en klubb för alla, så kan man inte vara bara för dem som vill spela lite. Man måste också vara för dem som vill spela mycket, påpekar han. Till BP kommer många barn som vill prova på fotboll, men som har andra intressen också och inte vill lägga allt krut på den. Och så kommer det barn som lägger ner hela sin själ i fotbollen.
- Vi försöker tillgodose allas behov så att alla ska få spela efter sina förutsättningar, säger Ola Danhard.
Men visst, tillstår han, visst finns det en risk för att upplägget med förstalag skapar press och utslagning bland barnen. Inte minst från föräldrarnas sida. Därför bjuds alla föräldrar i de nya lagen in till en introduktion där BP talar om vad som gäller.
- Föräldrarna får gärna vara med och stötta laget, men det är lagledaren som sköter taktik och byten. Och föräldrar ska se upp så de inte ger goda råd till sina barn som strider mot det lagledaren säger.
Keijo Nieminen gillar aktiva föräldrar, säger han, men det ska vara rätt sorts aktivitet: uppmuntrande och stödjande. Andra klarar man sig utan, till exempel den mamma i sjuårslaget som stod och skrek på matcherna och krävde spelarbyten så att det hände något ute på planen: ”Ni måste ju göra mål, ni måste ju vinna!”
- Jag sa till henne att inte lägga sig i. Veckan därpå kom hon och sa att hennes pojke skulle byta till ”en mer utvecklande klubb”, för han ville ”vinna pokaler och medaljer”.
- Det var tråkigt, för han hade ju sina kompisar i vårt lag. Men grabben, eller hans mamma, hade ambitionen att han skulle spela i ett elitlag. Hur det blev med det är en annan fråga.
Genom årens lopp har två av Keijos killar gått vidare till mer hårdsatsande lag inom BP.
Men hur reagerar resten av laget när de förlorar sin bästa spelare?
- Först blir de kanske besvikna och det kan gå sämre i några matcher. Men samtidigt ger det tillfälle för andra spelare att ta ett kliv framåt och ta mera ansvar. Det blir en chans för dem att utvecklas och i långa loppet vinner alla på det.
Däremot tror han inte att träffsäkerheten är så stor, när man sorterar ut elitspelare bland åttaåringar. Barn utvecklas olika snabbt. Bollkänsla handlar om koordination, en del har det redan i den åldern, andra får det när de är 13-14 år, säger han.
- I dag har man inte tid att låta ungarna utvecklas i sin egen takt. Min grabb till exempel var långsam på skridskor, och han var inte så snabb på att springa heller. Hans hockeytränare sa till honom att han lika gärna kunde lägga av, eftersom han inte hängde med de andra. Så han slutade med hockeyn, men nu är han en av de snabbaste i vårt lag.
Specialiseringen gör att barn tvingas välja mellan idrotter allt tidigare. Men forskningen ger inget belägg för att det är ett framgångsrecept, tvärtom. En studie av svenska tennisspelare visade att de som blev bäst var de som hade hållit på med flera sporter samtidigt en god bit upp i tonåren.
Bengt Wallin, tidigare förbundsrektor inom idrottsrörelsens bildningsförbund SISU och mångårig ideolog inom Riksidrottsförbundet, ser med oblida ögon på elitsatsning och specialisering bland barn.
- Jag tycker det är fruktansvärt att klubbar som BP har elitlag eller förstalag för sexåringar och det har jag diskuterat med deras ordförande flera gånger. Det är katastrofalt att prata om elit i den åldern. Upp till tolv år ska idrotten vara på lek.
Ett vanligt barns idrottsperiod sträcker sig över ett tiotal år, menar han. För 20 år sen varade den mellan 9 och 19, man slutade idrotta efter gymnasiet. I dag varar den snarare mellan 6 och 16, många slutar efter grundskolan.
- Och vi är på väg mot en situation där ungarna startar som fyraåringar och slutar idrotta efter mellanstadiet.
Först efter puberteten vet en människa vilka fysiska förutsättningar hon har och hur hon kan
handskas med dem. När barn slutar idrotta som 13-åringar betyder det alltså att de aldrig får veta hur bra de hade kunnat bli inom sin idrott.
Det är klart att man ska kunna göra undantag för uppenbara talanger med stor passion för sporten, för sådana som skidåkaren Anja Persson eller simhopparen Anna Lindberg. Men i princip är tidig elitsatsning fel som idé, säger Bengt Wallin.
- Den är ett utslag av marknadskrafterna, av trycket på att spåra talanger så tidigt som möjligt. Det är en av idrottsrörelsens svåraste dilemman i framtiden: konflikten mellan marknadskrafterna och idrottens legitimitet.
Och legitimiteten är viktig. Svenska politiker har i allmänhet en positiv inställning till idrottsrörelsen. Stat och kommuner lägger ner fem, sex miljarder kronor varje år på idrottsanläggningar och aktivitetsstöd. I utbyte vill man ha fysisk och social fostran. Men inte till vilket pris som helst, påpekar Bengt Wallin.
Det finns ingen anledning för politiker att stötta verksamhet som präglas av utslagning,
kommersialisering och fusk. Den allt tidigare specialiseringen och elitsatsningen bland barn är en särskilt känslig fråga. Idag kan man till och med köpa ett par timmars privat målvaktsträning om man tycker att sonen behöver det, konstaterar han.
- Svensk idrotts stora styrka har alltid varit tillgängligheten, att den varit öppen för alla. Det är en oroande utveckling om det är föräldrarnas plånbok som ska styra vilka som har förutsättningar att utvecklas.
Det företag som säljer individuell hockeyträning heter Sweden Hockey Institute. Det har funnits i sju år och har sedan något år tillbaka en lillasyster som säljer fotbollsträning.
Hockeyinstitutet utbildar ungefär 2 500 spelare om året. De flesta är mellan 10 och 15 år. Företaget erbjuder både träningsläger och enstaka träningstillfällen. Den vanligaste kategorin spelare är de som inte kommit lika långt som de allra bästa i sitt lag, berättar sportchefen Anders Alsing.
- Det är klart att det vi gör är kontroversiellt. Vi säljer tjänster som alltid varit ideella och vi inriktar oss på individen i en traditionell lagsport.
Men hans bestämda uppfattning är att man snarare motverkar än bidrar till tävlingshetsen bland unga hockeyspelare.
- Jag förstår vad det är man är rädd för, men vi anpassar all träning till spelarnas ålder, och vi pratar mycket om vad det innebär att satsa på hockey. Om en tolvåring säger till oss att han vill satsa, då talar vi om för honom att han kan fortsätta kicka boll och spela innebandy ett par år till.
Ofta, berättar han, är det föräldrar som är oroliga, som tycker att deras barn är alldeles för fokuserade och tar sporten på för stort allvar.
- Vi kan ge spelarna en ökad förståelse för vad en elitsatsning kräver, och vad den inte kräver. Vi kan förklara att matchresultat är rätt oviktiga när man är tolv år, då handlar det om att vinna sin egen utveckling. Vad du har på väggen är oviktigt när du blivit 18-19 år, säger han.
Ett tredagars träningsläger med SHI kostar 3 400 kronor. En timmes individuell träning kostar omkring 300 kronor. Det är naturligtivs bara de som har råd, som skickar sina barn till SHI, konstaterar Anders Alsing, men han tycker selekteringen är värre när ungdomar slutar spela hockey för att aktiviteterna i klubblaget blivit för dyra.
Till och med inom fotbollen, som i princip bara kräver ett par skor för att spelas, händer det att spelare slutar av ekonomiska skäl, berättar Keijo Nieminen. Senast i våras var det tre av hans killar som hoppade av för att deras föräldrar inte längre hade råd att låta dem spela.
- Det finns krav på att vi ska åka ut på turneringar och cuper och det måste föräldrarna betala för. Där kommer de ekonomiska skillnaderna in i bilden. Det är många som inte har råd och det är jättetråkigt, det är ju en form av social utslagning.
Gothia Cup i Göteborg är världens största ungdomsturnering och ett givet resmål för många svenska lag. Men för Keijos killar är det ett ouppnåeligt mål.
- Det skulle kosta laget 40 000 kronor att åka dit - och vem har råd med det?
