Foto: Tomas Oneborg

NBA, världens bästa basketliga där 80 procent av spelarna är svarta, fungerar som ett av de mest lukrativa kulturella företagen i USA. Sporten fräschar upp bilden av gatutillvaron och gör socialt stigmatiserade kroppar till begärda produkter. I Sverige är basket, liksom andra idrotter, också ett av få områden där människor accepteras och hyllas oavsett utseende och efternamn.
Istället spelar mode och ideal stor roll. Sporten begränsas inte till idrottsarenan utan för många svenska ungdomar handlar det om en hel livsstil där kläder, språk och musik spelar stor roll. Inspirationen hämtas från det svarta USA. I många fall verkar det inte bara handla om att föreställa sig att vara lika bra som någon rent sportsligt utan att helt gå upp i en utmanande roll också på andra plan.
- Jag tror att unga alltid ser upp till dem som är bäst, och inom basket är majoriteten av de bästa svarta, som till exempel Michael Jordan. Vill man fokusera på att de ser upp till svarta är det ens eget val, men jag tror att det handlar om att ha de bästa spelarna som idoler, säger Cory Jenkins som spelar i Sundsvall Dragons.
Cory Jenkins är en av många afroamerikanska spelare som har gjort resan över Atlanten för att i Sverige tjäna sitt uppehälle. I mina ovana ögon ser han ut som en typisk basketspelare: bredaxlad, lång och svart.
- Det är en illusion att basket är en svart sport, säger hans tränare Christer Stjernborg. Visserligen är de bästa spelarna svarta amerikaner, men globalt sett så är de flesta av utövarna vita.

I Sundsvall är Cory en av de mest framstående drakarna. Folk känner igen honom som en av stans stora basketspelare. Han är en stjärna, inte minst för de yngre i klubben.
- Eftersom USA är basketens hemland förutsätter folk att man som amerikan spelar bra. Omgivningen ser upp till oss som toppatleter, vare sig vi är det eller inte.
Visserligen kan han förstå att människor - med tanke på hur basket marknadsförs - har en bild av att man måste vara svart för att bli riktigt framgångsrik inom sporten. Men att vissa skulle identifiera bra basket med svarta spelare så till den grad att de uttrycker att de vill byta hudfärg hänger för honom ihop med andra mekanismer än rent sportsliga.
- Jag tror att det handlar om ett sökande av identitet hos unga, och där kan det svarta vara en intressant outsiderposition. Om jag hade möjligheten att påverka unga med sådana ideal så skulle jag säga till dem att vara sig själva och inte en hudfärg. Där jag kommer ifrån säger man ”lägg av dig allt det där” till vita som försöker vara svarta inom till exempel hiphop. En sådan identitet bygger i själva verket på att lägga an vad samhället uppfattar som svart, det vill säga språk och klädkoder. Visst är det okej att ha ett ideal, men inte så till den grad att man helt vill förändra den man är.
Själv har han bara haft svarta förebilder, vilket enligt honom beror på att han växt upp i ett område dominerat av svarta. Cory Jenkins tror att det normala är att se upp till människor som ser ut som man själv gör utifrån det faktum att ens första förebilder är föräldrar och syskon. Att basket är en arena där idolerna ofta har en annan hudfärg än fansen är för honom ett positivt undantag.
- Jag tycker att det är jätteviktigt att det finns samhällssektorer som musik och sport där svart upphöjs till idealet. Naturligtvis vore det bra om det också var så inom fler intellektuella sammanhang.

Keith Harrison är professor i sociologi med inriktning mot sport och hudfärg vid universitetet i Michigan. Han berättar att ett problem med svarta ikoner som bara syns inom sport och musik är att unga svarta män får svårt att föreställa sig en intellektuell karriär.
- De har tagit upp samhällets stereotyp att svarta är naturbegåvade musiker eller idrottsmän och tänker sig därför att den främsta karriärvägen går genom deras kroppar. Många svarta killar plockas ur skolan redan vid 16-17 år för att de anses ha möjligheter att göra basketkarriär. Men få lyckas, och sen står de utan utbildning.
Keith Harryson menar att problemet inte ligger i att människor ser upp till hudfärger och betraktar Michael Jordan som basketplanens okrönta konung, utan i att det bara är den kroppsliga sidan och svartheten hos honom som lyfts fram.
- Människor beundrar Michael Jordan som framgångsrik och vita vill vara svarta. Men de är vad vi kallar kulturturister eftersom de inte har en aning om vad det är att vara som han, eller att vara svart utanför basketarenorna. Han är en svart produkt på den globala marknaden, ett varumärke för idrottslig och ekonomisk framgång. Problemet är att ingen ser förbi pengar, kvinnor och glitter. Michael Jordan är en utbildad person som har en högskoleexamen i geografi, men det är det ingen som pratar om.

Keith Harrison tror att utsikterna till att få se en vit Michael Jordan är relativt små främst därför att basketindustrin är i behov av svarta stjärnor.
- Visst kan vita uppta en liknande identitet genom att bli framgångsrika och tjäna mycket pengar. Men sport är i första hand underhållning och jag tror att det är med vita basketspelare som med den vita hiphopartisten Eminem; de är talangfulla men konsumeras på en annan nivå än svarta på grund av deras utseende. De blir intressanta för att man söker efter något annorlunda i en kontext där svarta dominerar. Industrin behöver svarta stjärnor eftersom de har fixerats till att vara själva urbilden av bra basketspelare.
Utifrån sina erfarenheter upplever Cory Jenkins att den relativa avsaknaden av vita superstjärnor i relation till antalet basketutövare i första hand är en fråga om motivation.
- Vem som helst kan bli bra inom en sport, bara man satsar tillräckligt hårt. I USA har afroamerikaner kanske större anledning att göra det eftersom vi använder basket för att ta oss ur fattigdomen. För mig var det definitivt så. Jag har inte växt upp i ett getto, men däremot fattigt, och basket var en möjlighet till något annat. Genom att tjäna pengar på min sport kan jag leva ett anständigt liv. Jag kommer inte att bli rik på att spela i Sverige, men jag har det ekonomiskt mycket bättre än under min uppväxt.

Keith Harrison tror också att sociala förhållanden med all sannolikhet är den avgörande faktorn till att svarta i princip har tagit över basketscenen. Men han påpekar att den alltför starka mediala och kommersiella fokuseringen på det svarta gettot kan bidra till en romantiserad och exotisk bild av svartas samhällsposition. De stora företagen marknadsför sig genom stereotypa bilder av gatan, som manar vita att konsumera basketens rebelliska svarta ursprung. Keith Harrison menar att svarta följaktligen inte tillåts vara vanliga människor utan förblir fastlåsta i en position som de andra, någonstans mellan hyllade stjärnor och sociala parasiter.
- Det är framförallt medierna som ger sken av att svarta spelar basket för att de är fattiga. Men det innefattar bara 15 miljoner afroamerikaner. Varför är det ingen som ser 20 miljoner i medelklassen och överklassen i USA? Folk vet ingenting om vilka sporter de ägnar sig åt. En del av dem är bra på basket även om de inte har några finansiella motiv.

Men berättelser om idoler som har haft det svårt förekommer också i många andra globala sporter som fotboll och boxning. Själva symboliken i hur idrotten ska se ut vilar i viss mån på att man kan komma från dåliga förhållanden och med stor vilja och talang bli bättre än alla andra.
- Idrotten är ett fält av möjligheter men också av begränsningar. Att svarta traditionellt dominerar inom basket beror på att det tidigare var deras enda chans att prestera, säger Keith Harrison.
Han menar att det är viktigt att inte låta sig fascineras av Michael Jordan så till den grad att man glömmer bort maktrelationerna inom basketindustrin.
- Trots att det är han och andra svarta som är stjärnorna, är det alltid vita som äger lagen i NBA. Det är lätt att småle åt föreställningar om att white men can”t jump, men de riskerar samtidigt att leda till att man helt hoppar över att se svartas kapacitet till en akademisk karriär.