Man kan avsky deras åsikter, men inte människorna som hyser dem.

Han satt i timmar, dagar och veckor och tittade på islamistiska propagandafilmer på nätet. När hatet mot dem som utsatte muslimer för övergrepp och orätt­visor började välla upp inom honom satte han igång med att skriva historien om den unge Zanko och hans våldsamma väg genom livet. Först när han kände sig som Zanko var det dags att skriva.

– Jag ville förstå varför en del invandrarkillar bli kriminella och extremistiska islamister. Vilka är drivkrafterna? Det är först när man förstår orsakerna till ett problem som man kan åstadkomma en förändring, säger författaren och filmaren Renzo Aneröd.

Renzo Aneröd har skrivit tre romaner och gjort lika många dokumentärfilmer om varför unga dras till rörelser som av samhället stämplas som farliga och extrema. Berättelsen om Zanko återfinns i romanen Vildsvinet. Det är ingen slump att just Renzo haft detta ämne som tema i sitt konstnärskap.

När jag träffar Renzo Aneröd på ett fik vid Trädtorget i Björkekärr, en stadsdel i Göteborg, är det inte utan att jag tycker han själv ser lite farlig ut med sin rakade skalle och sina tatueringar. Så har han också i sina unga dagar varit ute och vinglat i samhällets ytterkanter.

I skolan hade Renzo det ganska lätt för sig, i låg- och mellanstadiet var han bland de bästa i klassen. Men i högstadiet började han skolka alltmer och röka hasch. Han sökte sig till extrema vänsterkretsar, slogs mot nynazister och funderade över att kidnappa någon höjdare.

– Det rörde sig mer om fantasier än faktiska planer, men jag var så arg på att samhället var så orättvist som det var att jag ville få någon som satt på kapitalet och makten att be om ursäkt.

Bland annat var Renzo Aneröd aktiv i Kommunistisk ungdom. Fast varken där heller i någon annan liknande vänstergrupp kände han sig hemma. De befolkades mestadels av unga intellektuella ur medelklassen som mest verkade slåss mot sitt eget dåliga samvete, menar Renzo.

– De led av att tillhöra en privilegierad grupp som förtryckte andra. Själv tillhörde jag inte den gruppen. Jag hade inget att skämmas för och tyckte inte att deras kamp kändes äkta.

Liksom sina kompisar läste unge Renzo mycket och grubblade över tillvaron. Men vreden han kände inom sig var inte främst läsefrukter och en ökad politisk medvetenhet, utan den bottnade i personliga erfarenheter.

Renzo Aneröd växte upp i ett arbetarhem i Göteborg på 70- och 80-talet. Mamman jobbade bland annat som busschaufför och pappan var grovarbetare. Pappan slet ut sin kropp av det hårda jobbet. Det var därför han tog till flaskan, säger Renzo, och söp ned sig.

Att Sverige är ett orättvist klassamhälle säger Renzo Aneröd att han märkte av i skolan.

– Jag gick i en överklasskola i Örgryte. En dag förstod jag att trots att jag hade lättare än de flesta i klassen att få höga poäng på proven skulle de andra ändå få en lättare väg genom livet. De hade språket, sättet, det rätta självförtroendet och de rätta kontakterna.

Om dessa förhållanden fick Renzo att vingla i ungdomen blev motståndet man kan känna i en sådan situation för tungt för hans bror att bära. Brodern dog när han i en haschpsykos tog för många tabletter. Han är inte den ende i Renzos tidiga umgängeskrets vars liv slutade så tragiskt.

I Renzos dokumentär ”Jag vill inte leva detta livet” skildras Henkes och Sebbes trasiga tillvaro. De är i 20-årsåldern men har ändå döden omkring sig. En efter en dör deras kompisar, av droger, olyckor, självmord.

Det är den mörkaste av Renzo Aneröds filmer, mörkast därför att det knappast finns något hopp hos ungdomarna man får möta, ingen möjlig framtid. I relation till den kan man tycka att det sprudlar av liv hos alla övriga

i Renzos filmgalleri av subkulturmänniskor: nynazister, nationalister, mc-killar, unga muslimer som vill införa sharialagar och som ser bin Ladin som en förebild, punkare, anarkafeminister.

De har något att leva för. De tror på något och de ingår i en värmande och stödjande gemenskap.

Mycket riktigt ser Renzo Aneröd vägen in i dessa subkulturer som en strategi för att överleva och som ett sätt bli kvitt den rädsla som många unga bär på i ett otryggt Sverige. Det är de ungas ouppfyllda behov som kanaliseras på detta sätt.

Fast livsnödvändigt eller ej. I många fall innebär det att unga människor gör dåraktiga livsval. Om Sverige vore mer tryggt och välfärden omfamnade alla människor skulle inte dessa extrema grupper behövas.

Han vill också med sina filmer visa att de unga ”extremisterna” han följt med sin kamera är människor som alla andra. De får ett ansikte. Ingen vinner på att demonisera exempelvis nazister.

– Man kan avsky deras åsikter, men inte människorna som hyser dem. Min tes är att vi människor föds med samma typ av inre själ. Vi föds som goda. Nynazisterna har fått sina attityder av en orsak, därför att de hittat en förklaring till sin egen utsatthet. Rörelser med en svartvit världsbild lockar till sig människor som söker ett sammanhang. Särskilt unga lockas av ensidiga budskap.

Samtidigt vill han påpeka att i filmerna har han inte kommit åt dem som blir verkligt extrema, de som till slut tar till våld och till och med dödar. Dem försöker han istället skildra i sina romaner, med största möjliga psykologiska skärpa. Om huvudpersonen i Vildsvinet är en ung muslim får man i Fiender följa Daniels ödesdigra väg in i högerextrema kretsar.

Renzo Aneröd säger att även han hade kunnat gå för långt.

– Jag hade ett oerhört hat inom mig. Jag hade ju sett min egen familj gå ned sig genom arbetsskador, och detta i ett samhälle som säger sig värdera alla lika.

Fast Renzo hittade en annan väg. Istället för att fortsätta slåss på gatan eller bli kriminell fick han utlopp för sin vrede i musiken. På 90-talet bildade han ett ”rödmakt-band”, som ett svar på extremhögerns då populära vit makt-musik. Bandet hette EAK, som står för Eld Attack Krossa. ”Det var nog ett av de mest aggressiva proggband som funnits”. Han ville nå sina klassbröder och systrar som tenderade att dras åt nazisthållet.

– Den vägen var en del av en utveckling som bara fortsatt. Jag är skitglad att jag gick den och att jag klarat mig så bra som jag gjort. Men det kan inte vara ett sunt samhälle vi lever i om det kan föda ett sådant hat som jag då kände.

Har samhället inte blivit bättre nu? Nej, det tycker inte Renzo Aneröd, som studerat sociologi på universitet och jobbat som ungdomsledare och med integrationsprojekt. Han möter också många unga då han är ute och före­läser om rasism.

Det finns alltid några grupper som upplever att de är satta på undantag, menar han.

– Jag kan känna igen frustrationen, ilskan och vanmakten som många ungdomar i dag bär inom sig.