När Åsa i Senegal och Håkan i Zimbabwe bestämde sig för att flytta ihop i Sverige, visste båda två vad som brukar hända den första tiden: Det gamla hemlandet känns insnöat, man klagar på mörkret och kylan och tycker folk är ointresserade av vad man varit med om.

Många löser motståndet mot att komma hem med att åka ut på ett nytt utlandsuppdrag.

– En del orkar inte återanpassa sig, och jag var nog på gränsen, berättar Åsa Jarskog som jobbade tio år i Afrika på 1990-talet.

– Ett tag tänkte jag: Äh, fasen, jag drar igen …

– Men jag hade bestämt mig för att leva med Håkan, och vi ansträngde oss för att inte längta ut. Vi såg till att återskapa känslan av ”hemma” så vi skulle trivas i Sverige. Nu åker vi längdskidor och har skaffat stuga i Dalarna.

Dottern de fick tillsammans har nu hunnit börja skolan och i dag använder Åsa sin erfarenhet av internationellt arbete genom att hålla kurser för personer som ska på utlandsuppdrag för olika biståndsorganisationer.

Och det behövs. Att förbereda familjer och enskilda på en längre period utomlands är sedan 1970-talet rutin på företag som har en global arbetsmarknad. Scania och Ericsson har särskilda avdelningar för ”international assignments” där man vet vilken omställning det är att bo tre, fyra år i ett annat land.

– Det krävs tålamod, öppenhet inför förändringar och att man är trygg i sig själv, förklarar ­Madelene Gustavsson på Scania. Den största utmaningen är ofta kulturen och språket, och de flesta kommer att vara med om olika stormar under tiden.

– Den som har problem hemma i familjen bör lösa dessa först, sånt löser sig inte av sig självt i en ny miljö. Ett framgångsrikt utlandsuppdrag kräver en stabil familj, menar Cecilia Calais, ansvarig på Ericssons Global ­International Assignments.

Och Åsa Jarskog citerar ett internationellt talesätt, ”It breaks it or makes it”: En utlandsvistelse kan påskynda en separation för att man får mer tid ihop – eller göra familjen tajtare för att det råder mindre konkurrens om tiden än hemma.

Av dem Åsa Jarskog möter är majoriteten kvinnor som ska ut med FN, Sida och olika biståndsorganisationer. Som förberedelse brukar hon särskilt tala om skyldigheten att sköta både sin fysiska och psykiska hälsa, ”det räcker inte med att äta malariatabletter och prestera”. Man behöver se till att träna innan det blir för varmt på dagen och sätta gränser för hur stor plats jobbet ska få ta i ens liv.

– I en internationell miljö kan synen på att gå hem i tid vara annorlunda mot hemma. De flesta är redan högpresterande, och så möter de ett ännu högre tryck på sig att prestera. Många arbetar hur hårt som helst för att visa sig duktiga och få vara kvar i till exempel FN-systemet.

Det första halvåret ute är krävande, och plötsligt blir ingenting som man hade tänkt sig. Det handlar om allt från hur barnen trivs till hur umgänget fungerar för den medföljande. Cecilia Calais på Ericsson och Madelene Gustavsson på Scania använder till och med samma mening för att beskriva hur familjerna reagerar någon gång under den här tiden: Vad har vi gett oss in på?

– Sedan hittar de sina nya rutiner och helt plötsligt börjar det lätta igen, säger Madelene Gustavsson. Så här är det för de flesta, det går upp och ned.

När allt börjat fungera smidigt vill många därför förlänga sitt uppdrag eller flytta till ett nytt ställe i ytterligare tre år. Men då rekommenderar både Scania och Ericsson alla att vara hemma en period emellan för att inte tappa kontakten med arbetsplatsen, vännerna och släkten. Av samma skäl bör man inte vara ute mer än fem år i taget.

– Det går en gräns vid fyra, fem år då man börjar flytta referensramen till det nya landet och mer och mer släpper sitt hemland, säger Madelene Gustavsson.

– Man ska se till att inte känna sig främmande i sitt eget land, för det kan bli en stor besvikelse, säger Cecilia Calais.

Varför anses det svårare att åka hem än att åka ut?

– De flesta tror att det bara är att slinka in i gamla hemlandet igen, men man kommer ofta inte tillbaka till samma jobb ens, säger Åsa Jarskog. Dessutom är man en annan än när man åkte iväg. Den kraft man mobiliserar för att flytta ut, skaffa ett hem, ordna med skolor åt barnen – sånt gör man inte inför att komma hem. Trots att det är en enorm påfrestning att flytta tillbaka.

För Åsas del blev det så här: När hon och Håkan hade träffats i Zimbabwe på varsitt FN-uppdrag, fortsatte hon till Senegal för att utveckla småföretag mellan åtta fransktalande länder. Det Sverige de skulle återvända till hade hon lämnat som 25-åring. Plötsligt kände hon sig rädd för flytten och föreslog Håkan att han skulle bo ihop med henne i Senegal istället. Då svarade han: ”Jag vill inte flacka runt i världen med dig”.

Åsa visste att han hade rätt. Efter tre år i Senegal hade hon fortfarande inte skaffat egen säng eller egen kudde. Så när hon nu flyttade hem som 35-åring skulle hon bli vuxen och sambo för första gången. Planet landade en söndag och Åsa var på sitt nya jobb i Stockholm på måndagen.

– Det var jobbigt i början, säger hon och påminner om att många också sett svåra saker under sina utlandsår som de inte ger sig tid att bearbeta.

– Man kommer hem med ett jättestort huvud, ”big-head”: många intryck och mycket ”jag”. Folk här har lunkat på med sitt och verkar inte det minsta intresserade av det man varit med om.

Dessutom handlar vardagspratet ofta om teveprogram som de hemflyttande inte har en aning om – i Åsas fall Robinson. Och medan umgänget där borta varit enkelt, med hemhjälp och lätt­fixade middagar hos varandra, är det i Stockholm ”väldigt mycket hämta på dagis och ha tvättstugan” som Åsa Jarskog säger.

– Då är det lätt att tycka usch, vad tråkigt det är i Sverige, folk har inte tid att träffas. Man orkar inte återanpassa sig.

När världen blir allt mer mobil, tror du allt fler kommer att jobba utomlands allt mer?

Åsa Jarskog tvekar.

– Nej, jag tror inte det kommer att öka. Jag längtade ut och längtade ut, och nu är det så skönt att vara hemma. Att komma hem är en fråga om inställning, i stället för att tycka att det känns trångt kan man lika gärna tänka: ­Sverige, vilket bra land! Här är det snö på vintern, då ska jag vara ledig mycket så jag kan vara utomhus.

– Sedan har jag kommit på att jag är ”jag” på samma sätt som förut. Och om jag har varit Åsa i alla andra länder, så är det väl gott nog att vara Åsa här i Sverige med.