– Det finns ingen skarp gräns mellan friskt och sjukt. Problem kan det bli om man själv inte mår bra av sitt förhållningssätt.

Pia Langemar undervisar i psykologi vid Stockholms universitet, främst i forskningsmetodik.

– Inte ens i internationella databaser finns studier i det här ämnet. Typiskt för psykologisk forskning att inte ägna sig åt vardagspsykologi, tycker Pia Langemar.

Förr – och det var inte så länge sedan – var människor inte så fixerade vid hur det såg ut hemma. Bostaden var inget som skulle visas upp. Huvudsaken var att den fungerade.

– Nu ska vårt hem tala om för andra vilka vi är. Det är en följd av vårt individualistiska samhälle, anser Pia Langemar.

Medier larmar om klimathot. Samtidigt uppmanar oss reklamen att köpa och köpa. Det är en paradox – de två budskapen går stick i stäv.

Konsumtion har blivit en livsstil och ett fritidsintresse. Att handla mycket kräver att också göra sig av med ägodelar. En del klarar balansen, andra inte. Detta är ett i-landsproblem, som förutsätter materiell välfärd.

– Å ena sidan är samhället prylfixerat. Å andra sidan är det modernt att ha minimalt och avskalat hemma. Att ha mycket saker ses ibland som dålig karaktär, ungefär som att inte lyckas banta, tycker Pia Langemar.

Är något skamfilat hemma ska golvet slipas, köket bytas ut eller soffan kläs om.

– Det får knappast synas spår av människor. Inga skavanker tillåts. Det här är lite farligt, varnar Pia Langemar, som tycker sig se en tendens att samma synsätt överförs till människors utseende, till exempel genom plastikoperationer mot naturligt åldrande.

På det personliga planet tror hon generellt att människor som sparar sitter fast mer i det förflutna, än sådana som gör sig av med mycket. De kan ha svårare att släppa taget, har mer separations- och beslutsångest.

– Samtidigt är de ofta mer reflekterande och tänkande, erfar hon.

De, som rensar mycket, brukar vara mer framtidsinriktade och mer av handlingsmänniskor.

– De är ofta mer benägna att fly från svårigheter, till exempel genom att rensa bort sådant som ger obehagliga associationer.

Både extrema sparare och extrema rensare kan ha svårt att leva i nuet. Mentalt lever de förstnämnda i gårdagen, de andra i framtiden.

Både sparare och rensare kan vara perfektionister. Det innebär att de har svårt att kompromissa med sina regler.

Så här kan spararens regler se ut:

”Jag får inte slänga sådant som kan behövas i framtiden.”

”Matresterna måste ha fått mögel innan de kastas.”

”En krukväxt måste ha vissnat innan jag slänger den.”

En av rensarens regler kan lyda:

”Jag får inte spara något jag inte behöver.”

– För att må bra gäller det att kunna jämka på de egna reglerna och göra avvägningar, menar Pia Langemar.

Personlighetsteorier inom psykologin talar om att människan har ett grundmönster – släppa eller hålla kvar. Det gäller att kunna jämka mellan de båda handlingssätten.

Pia kan tänka sig att vi har en nedärvd biologisk komponent i oss att spara. Stenåldersmänniskan samlade på sig föda inför kommande svältperioder. Driften att röja kan också vara biologisk. Avfall ska bort för att inte sprida sjukdomar.

Pappershögar tar Pia Langemar som exempel på stressfaktorer.

– De får oss att tänka på vad vi borde ha gjort. Vi känner att vi inte har kontroll. Att kasta innebär att komma ikapp, att få kontroll.

– Sedan finns tidskrifterna jag borde läsa, växterna som behöver planteras om, kläderna som borde lagas… Om vi inte hade dem, kunde vi fokusera på annat.

I en parrelation är det rena turen om man är lika på det här området. Annars är respekt honnörsordet.

Pias tips:

– Kom överens om ytorna hemma. I vissa rum får man drälla, i andra ska det vara undanplockat.

Det finns personer – både hemma och på arbetsplatser – som tar väldigt stor plats med sina prylar. Ofta kan det vara kvinnan som breder ut sig. Hennes burkar och flaskor fyller hela badrumsskåpet. Garderoben bågnar av hennes kläder. Kanske måste hon till och med inkräkta på barnens rum för att få plats.

– Det är en form av egocentricitet. Själv ser hon inte att hon tar för mycket utrymme, menar Pia Langemar.

Att passa på att kasta barns ägodelar när de inte är hemma, betraktar hon som svek. Barn ska ha rätt till en fredad zon. Det som är skräp för en kan vara värdefullt för andra.

Bör man spara möbler och husgeråd, som ens barn eventuellt kan ha användning för när de flyttar ut?

– Har man plats kan man göra det. Men föräldrarna får inte kräva att barnen ska ta emot sakerna bara för att de sparats i 15 år. Mormors gamla servis ska inte heller tvingas på dem. Som i alla sammanhang gäller det att inte blanda ihop barnens behov med sina egna.

Starkt känsloladdat kan det vara att röja i sitt barndomshem, efter att föräldrarna avlidit eller flyttat. Vad gör man med läseboken från första klass, fotoalbumet och morfarsfåtöljen?

– En del känner ingenting för prylar. Andra känner kärlek till vissa saker. Problem blir det bara om man hamnar i konflikt med sig själv. Här gäller förmåga att kompromissa och vara realistisk, säger Pia Langemar.

Hur ska man tänka kring att spara dagböcker, intima brev och känsliga papper som inte bör komma i orätta händer? Vem som helst kan ju dö imorgon, och den som är död brukar fråntas sin integritet.

– I en sådan situation underlättar det för anhöriga att ha fått veta i förväg ifall man vill att de ska läsa den typen av material. Det kan också gälla författares manus. Och för den som samlat något, vart ska samlingen doneras? Det är ungefär som att berätta ifall man önskar jordbegravning eller kremering.

– Men det här tar emot att tänka på. Så för det mesta säger vi inget.