Jag bor i höghus i Alby sedan två år tillbaka. I morse hjälpte en granne mig med att få igång bilen som hade urladdat batteri. För två veckor sedan ringde annan granne på dörren mitt i natten efter att ha jagat iväg en tjuv som försökte slanga bensin från min bil. Min dotter som är fem år, går själv till grannarna som har två barn i hennes ålder och leker i flera timmar. Ett annat grannpar vattnar mina blommor när jag är på semester. Och jag lovar, kom till gårdarna i Alby en varm sommardag och du ser grannar och familjer sitta tillsammans och grilla, fika, umgås. Barnen leker tillsammans och föräldrarna umgås.
Men i Alby finns problem, stora problem, bland annat för att världens konflikter blir tydliga hos oss. Här bor folk med personliga relationer till dessa konflikter och de spiller över på våra gårdar, i tvättstugan, i skolan, på dagis. Då ställs det stora krav på dig som granne. Då handlar inte bråken om en oklippt häck eller felparkerad bil utan om våld, orättvisor, krig, flykt, hunger, fattigdom. Och jag tycker att vi Albybor gör ett fantastiskt jobb som diplomater, medlare, kommunikatörer och fredsmäklare i det lilla, trots bristande språkkunskaper och osäkerhet på kulturella koder. Det är ett annat slags grannskap som ställer and­ra krav.
Och, vill vi vara goda grannar måste vi först ta oss igenom höghusområdets anonyma arkitektur med stora hus och gårdar. Vi kan inte lätt öppna dörren till vår lilla trädgård och heja på grannen mittemot som bott där sedan födseln. I våra kvarter flyttar folk in och ut och på gårdarna leker hundratals barn som man har inte en susning om var deras föräldrar är eller bor. Jag ser säkert tusen hushåll från mina fönster. Det är ett heltidsjobb att vara granne i Alby!
Skämt åsido, för oss som bor grannar i miljonprogrammens förorter är grannsämjan ingen lätt uppgift. Hit till Alby är det få som flyttar utifrån ett uttalat livsval, utan de flesta hamnar här. De hamnar här utan att känna till området eller känna något särskilt för området. Utan att veta om man tänker stanna och verkligen etablera sig, med kontakter i samhället, skola med mera. Eller om man skall vidare efter ett par år, hem igen eller till en mer ”svensk” plats. Många hamnar här utan att ha jobb, kunna språket, de kanske inte ens känner någon. Alby är en plats i världen och en plats för världens medborgare. Och vi kämpar för att vara goda grannar med varandra trots bakgrund, religion, kultur, språk, klass eller etnicitet.
Ida Burén

I samma uppgång som jag, med dörrar som nästan slår emot varandra när de är öppna, bor mina fantastiska grannar. Det är ett ungt par som man inte bara kan låna borr av eller be om hjälp med blomvattning utan de tänker på en i andra situationer också. De bjuder in mig på middag när jag kommer hem uttröttad från en lång resa, de tar med mig på hundpromenad när jag haft jobbiga myndighetssamtal, de lyssnar engagerat om jag haft en jobbig dag på jobbet och behöver prata av mig och de hjälper till med allt från data­krångel till kattpassning och lampuppsättning ... När min sambo fick jobb på annan ort var det de som räddade mig från ensamheten. Vetskapen om att de finns bara en meter ifrån gör att jag nästan aldrig behöver känna mig ensam. Nu i helgen har de gift sig och jag var på bröllopet och fällde en tår för jag var så lycklig för deras skull – och för min som har dem som grannar!
Sophie i Lund

Bästa grannen (på ena sidan): Tog in oss i sin stora varma vänkrets när vi flyttade till orten.
Sämsta grannen (på andra sidan): Röt och domderade när vi klargjorde att vi inte önskade en öppen carport, i strid dessutom mot lokala bestämmelser, uppförd utmed vår terrass i stället för den befintliga täta syrenhäcken. En kompromiss om att behålla häcken och lägga carporten bortanför var inte att tänka på, i stället byggdes ett garage både närmare och större än vad bygglovet tillät. Men kommunen – som med mannamån och godtycke inte sällan bidrar till tråkig grannsämja – godkände ändringarna i efterskott.
Granna grannar

I vårt stora kollektivhus är det vanligt med nära vänner i grannskapet. Huset är medvetet byggt för sociala aktiviteter. Man lär sig att bevara integriteten på fler sätt än att stänga ute och undvika kontakt. Det är lite jobbigt, men roligt, trevligt och utvecklande.
Wilhelm Caspary
kollektivhuset Stolplyckan
i Linköping

I Sverige besöker man bara ­någon om man har något ärende. Svenskar är roliga på det sättet att de kan ha dolda intentioner när de bjuder hem gäster. En gammal vän till mig bjöd hem mig några dagar i veckan, jag var naiv och missade att han bjöd hem mig på fika för att jag skulle hjälpa honom med saker. Svenskar är inte de mest hjärtliga personerna.
Viktor

Han som använder tomtgränsen som upplag, gatan som förvaringsplats för uttjänta maski ner, och har egen traktor som arbetar på egna tomten sena kvällar är min sämsta granne. I mitt kvarter är jag välkommen över tröskeln hos en handfull personer dit jag blivit inbjuden. Dock för jag artiga samtal med alla ”över staketet”, även med honom som brer ut sig något på min bekostnad. Att ha en granne som ovän är något som ingen vill råka ut för.
Fabola
Vem är det som kommer och byter däck när jag får punka? Grannen. Vem byter säkring när värmepannan stannar mitt i vintern och termometern visar minus 20 grader? Grannen. Vem kan jag ringa när dottern trillar ur sängen och spräcker hakan så blodet forsar mitt i natten? Jo, faktiskt grannen då också.
Jag vill protestera en smula mot den negativa bild artikelserien Goda grannar ger av grannrelationer. Jag känner inte igen mig ett dugg i det ni skriver.
Jag bor utanför Stockholm i skärgården. I mitt område har vi både grannsämja och stark gemenskap. Vi umgås på helger, midsommar, nyår. Våra barn leker varje dag och tycker att det är lika självklart att grannarna dyker upp på födelse­dagen som mormor och morfar. Helena