– Jag har sett väldigt mycket orättvisor i livet och jag hatar det. ”Hatar” är ett starkt ord, men det gör mig verkligen fysiskt ont att se människor lida, säger Hidayet Tercan som flydde från Kurdistan till Sverige och som arbetat mycket med volontärarbete.
Julen är givandets tid. På varuhus runt om i landet slås det in julklappar på löpande band och i vanlig ordning antas julhandeln slå nya rekord.
Välgörenhetsorganisationerna känner också av vår lust att dela med oss. Enligt en Sifoundersökning från i höstas vill åtta av tio svenskar skänka pengar till välgörande ändamål och i jultider passar många på att lägga en extra slant i Frälsis bössa eller stödja Vi-skogen i Afrika genom att skicka julkort med vackra träd till släkt och vänner.
Vissa frivilligorganisationer blir också nerringda av volontärer när det lackar mot jul. Många vill hjälpa till med julfirande på härbärgen och ett av de mer eftertraktade uppdragen är att sleva upp gröt till de hemlösa på självaste julafton.
Så vad är egentligen drivkraften bakom engagemanget och givmildheten? Handlar det om ren snällhet eller finns det även andra, mer själviska, motiv?
Hidayet Tercan har stor erfarenhet både av eget frivilligarbete och av att leda volontärer:
- Det är absolut inte bara för att vara snäll som man engagerar sig för andra. Människors medkänsla och vilja att hjälpa handlar lika mycket om dem själva. Det är jag övertygad om.
- Personligen mår jag fysiskt dåligt och känner mig nedstämd om jag inte engagerar mig i samhällsfrågor eller för utsatta människor. Mitt engagemang handlar alltså lika mycket om att jag själv ska må bra.
När Hidayet Tercan var 18 år kom hon till Sverige som kurdisk flykting. Hennes äldsta bror beviljades uppehållstillstånd medan resten av familjen fick nej. För att slippa utvisas gick Hidayet, hennes mamma och syskon under jorden (pappan var död sedan många år). Först bodde familjen hos en släkting och sedan flyttades de runt mellan olika personer med koppling till Svenska kyrkan.
- Vi visste aldrig vad som skulle hända nästa minut, vilket förstås var fruktansvärt påfrestande. Eftersom jag var äldst bland syskonen som gömde sig, blev jag den som tog hand om familjen. Jag tröstade och stod för det praktiska, exempelvis kontakten med advokaten och Invandrarverket.
- Under isoleringen blev det väldigt tydligt att jag som kunde göra något konkret för att förbättra vår situation klarade mig bättre. De andra familjemedlemmarna som var mer passiva, mådde mycket sämre.
På samma sätt tror Hidayet Tercan att det fungerar i samhället. De som engagerar sig för andra och känner att de kan bidra med något konkret, mår också bättre själva.
Efter tio månader under jorden beviljades familjen uppehållstillstånd och flyttade till Ludvika. Där drog Hidayet, med hjälp av Röda korset, igång ett projekt för unga invandrare och svenskar som fick möjlighet att träffas och utbyta erfarenheter.
Det frivilligarbetet ledde till en anställning inom den centrala organisationen. Under sin tid hos Röda korset i Stockholm tog Hidayet bland annat fram en arbetsmodell - Våga mötas - för hur skolpersonal, elever och volontärer skulle kunna samarbeta för att motverka främlingsfientlighet, mobbning och våld.
- Om man har haft orättvisor och förtryck nära inpå sig, utvecklar man kanske en större känslighet för andras utsatthet och då är det svårare att lägga över ansvaret för att göra något på någon annan.
Sista åren jobbade Hidayet Tercan på konsultbasis för Röda korset, men år 2001 lämnade hon det arbetet och började i stället att bygga upp Transfer. Det är ett ideellt nätverk med cirka 1 000 frivilliga föreläsare från näringslivet som delar med sig av sin yrkeskunskap till elever i grundskolan och gymnasiet. Vissa av föreläsarna tar i andra sammanhang upp emot 30 000 kronor i timmen, men här ställer de upp gratis.
Under fyra år var Hidayet Tercan generalsekreterare för Transfer, men sedan kände hon sig färdig även med det. I dag arbetar hon med utvecklingsprojekt på Åhléns huvudkontor i Stockholm. Fortfarande har hon dock en del ideella uppdrag. Hon sitter bland annat i Stadsmissionens styrelse och ställer upp gratis som föreläsare.
- Samtidigt som jag alltså tycker väldigt illa om orättvisor, har mitt frivilligarbete varit ett sätt att förverkliga mig själv. När jag efter familjens
isolering drog igång det där ungdomsprojektet i Ludvika, fick jag möjlighet att känna mig betydelsefull genom att bidra på ett konkret sätt till något som var viktigt för samhället.
För vissa kan frivilligarbete också kan vara ett sätt att definiera sig själv inför omgivningen, menar Hidayet Tercan. Som volontär signalerar man att man är en person som bryr sig om andra människor.
- Det blir en politiskt korrekt del av identitetsbygget ”Jag AB”. Även inför sig själv kan man stärka självkänslan genom att exempelvis arbeta med utsatta människor: ”Jag klarar mig själv och är inte hjälplös som dom, de behövande.”
Länge har det setts som lite fult att prata öppet om att man själv får ut en hel del av sitt volontärarbete. Men Hidayet Tercan vänder sig mot det synsättet. Hon tycker inte alls att det är något fel att en volontär även har mer egoistiska motiv för sitt engagemang. Tvärtom. Enligt henne går det inte bara att ge och ge, utan att få något tillbaka. En tid fortsätter man kanske av ren pliktkänsla,
men förr eller senare slutar man att engagera sig.
En annan fördel med att vara tydlig med de egna vinsterna är att relationen mellan givaren och mottagaren blir mer jämlik. Risken är annars att volontärarbetet blir en ensidig handling som riskerar att förminska mottagaren av hjälpen och försätta honom eller henne i en svår situation.
- När vi gick under jorden fick jag själv uppleva hur det är att ta emot hjälp från andra. Det var en väldigt nyttig erfarenhet. I det läget klarade vi oss inte utan deras insatser, men samtidigt kände jag mig hela tiden i underläge. Det var jobbigt att behöva stå i tacksamhetsskuld till de människor som gömde oss.
- Eftersom de var så snälla och ställde upp för oss, var det också svårt att ifrågasätta deras hjälpinsatser. Även om jag var flykting, visste jag vad jag ville med mitt liv. Jag behövde någon som hjälpte mig att skaffa förutsättningar att förverkliga mina planer, men inte någon som gjorde det åt mig.
Amelia Silfverstolpe, ansvarig för Volontärbyrån, tror inte heller att människors ideella engagemang bara handlar om osjälvisk snällhet eller godhet. År 2002 startade hon Volontärbyrån med stöd från Stockholms stad och den drivs idag av Forum för frivilligt socialt arbete. Volontärbyrån fungerar som en webbplats (www.volontarbyran.org) där frivilligorganisationer annonserar om vilka uppdrag de behöver hjälp med. Sedan kan frivilligarbetare kan gå in och välja uppgifter som de är intresserade av. Hittills har över 6 500 uppdrag förmedlats. Det kan handla om allt ifrån att dela ut blåbärssoppa på ett idrottsengagemang till att hjälpa invandrarbarn med läxläsning.
För att ta reda på vad som driver frivilligarbetare har Volontärbyrån gjort en enkätundersökning bland sina volontärer. Och motiven var många: skaffa sig meriter, förbättra samhället, ha roligt, skapa mening i sitt liv...
- För många är det nog ett sätt att manifestera för sig själv och omgivningen att man gör något viktigt som man tror på. Ens vanliga jobb kanske inte upplevs som så meningsfullt. Då kan det kännas bra att exempelvis ställa upp som flyktingguide på fritiden, säger Amelie Silfverstolpe.
En hel del av de tillfrågade volontärerna uppgav också att frivilligarbetet var ett sätt att ha kul och träffa nya vänner. Är man exempelvis nyinflyttad till Stockholm kan det vara ett sätt att lära känna nya människor med liknande värderingar.
- I USA har man faktiskt särskild volontärverksamhet för singlar. Där har man chans att hitta en likasinnad partner - samtidigt som man gör något gott för andra. Även om Volontärbyrån inte är något raggningsinstitut, kan man absolut träffa någon genom sitt frivilligarbete.
Och så länge resultatet blir bra, gör det inget att frivilligarbetarna har personliga motiv till varför de engagerar sig, menar Amelie Silfverstolpe.
Däremot är det viktigt att i förväg ta reda på vad volontären respektive frivilligorganisationen förväntar sig. Risken är annars att båda blir besvikna.
Även om det är ovanligt kan det också uppstå situationer när goda intentioner faktiskt får negativa konsekvenser.
- För vissa kan det vara svårt att sätta en gräns för sitt engagemang. Hur ska man exempelvis som en god medmänniska kunna gå hem efter sitt arbetspass på härbärget utan att erbjuda de hemlösa att flytta in i ens egen lägenhet? Det kanske låter cyniskt, men där gäller det att kunna sätta en gräns och känna att man faktiskt har varit tillräckligt snäll. Annars riskerar man att bli både utnyttjad och utbränd - och det hjälper varken en själv eller de hemlösa, säger Amelie Silfverstolpe.
