Det har aldrig varit de som haft det gott ställt som varit de stora givarna, utan de som själva vet hur det är, säger Röda korsets kommunikationschef Johan af Donner. Som ansvarig för insamlingarna måste han fundera över vilka mekanismer som utlöser människans lust att lätta på plånboken.
Man skulle kunna säga att de sitter i samma båt, Röda korsets frivilliga som går ut och skramlar med bössorna och tiggarna som sitter på trottoarerna. De vädjar till oss på samma shoppingstråk och i samma syfte: Skänk en slant. Och Röda korset vet, i Stockholm är det mest lönt att stå vid systembolagen och på Hamngatan, Biblioteksgatan och utanför Åhléns.
– Där det är som mest kommers går det väldigt bra, säger Johan af Donner, kommunikationschef med ansvar för insamlingar på Röda korset.
– Och faktiskt – visst vädjar vi litet till samvetet. Ofta är det lördag och man konsumerar så det bara dånar. Att i insamlingssyfte skapa dessa reflexer är helt okej, anser jag.
Johan af Donner påpekar att det för den skull inte är något fel i att både shoppa och skänka pengar till behövande, det går absolut att förena. Men vilka processer får oss att lätta på plånboken på gatan? Ger vi för att vi vill sätta oss själva på en piedestal, putsa på vår egen självbild eller av ren medkänsla?
Det där har Johan af Donner hunnit fundera på i 18 år nu – först på Röda korset, sedan på Cancerfonden och nu återigen på Röda korset. Som insamlingschef ingår det att förstå vilka mekanismer som utlöser den här formen av mänsklig empati – för den finns. Trots skattetryck och välfärd är svenskarna de bästa Röda kors-givarna i världen.
Och det handlar inte alltid om några stora summor per person. 80 procent av insamlade pengar kommer från småsummor. Detta visar på ett tydligt mönster:
– Historiskt har det aldrig varit människor som haft det gott ställt som givit mest, berättar han. Det är de många små, små rännilarna som burit Röda Korset genom alla tider.
Om man frågar folk på stan, säger de flesta att de hellre ger till en organisation än direkt i handen på tiggare. Man vill veta vad pengarna ska gå till.
– Jag vet, säger Johan af Donner, men ibland tror jag också att man skyddar sig bakom en sådan princip. Man kanske inte vill ge över huvud taget.
Sedan funderar han ett varv till:
– Det gör så klart en viss skillnad för givaren – den som står på knä och ber om pengar mot den som offensivt samlar in för någon annan än för sig själv. Det är en avgrund däremellan, tycker jag. På så sätt är det oerhört mycket lättare att ge till organisationer än att konfronteras med utsattheten ansikte mot ansikte.
Nej, det blir säkert för jobbigt för folk, fortsätter han. Mötet mellan den som tigger och den som ger är på det sättet intressant. Få klarar det, tror han. Man ställer inga frågor, man stannar inte länge, man trycker ett mynt i handen och går. Det blir sällan ens en sedel.
– Den som samlar in med bössa får ofta folk att stanna till. Det blir i alla fall ett möte.
Återigen – folk tycker det är viktigt att veta vad pengarna går till. Är det inte därför lättare att ge till insamlingsbössan?
– Nej, jag hävdar med den drucknes envishet att de inte skulle givit något i alla fall. Vi hör samma argument hos oss, att folk inte skänker pengar för att de ifrågasätter hur effektiv insamlingsorganisationen är.
Cancerfonden säger att pengarna går till forskningen generellt. Röda korset garanterar att hjälpen kommer fram, inte pengarna – för de behövs också för administration och annat som gör att insatserna kan organiseras. Och vad ska tiggarna säga? Johan af Donner minns när hans kompis gav pengar till en utanför Systemet. Tiggaren gick omedelbart in och köpte sprit.
– Min kompis tyckte det var helt okej och sa: Det är mitt val att ge pengarna. Jag tyckte det var en så skön inställning. Han gör alltid så där, och därmed tar han också en emotionell risk: Man kan inte veta exakt om det blir som man har tänkt sig med gåvan.
Det önskemålet möter man också som representant för Röda
korset. Särskilt vid tsunamikatastrofen vaknade mångas givarinstinkt, där välgörare ville bestämma hur deras bidrag skulle fördelas.
– Jag kan ibland undra vad som driver dem att göra så i stället för att göra gott genom andra? säger Johan af Donner. Kanske handlar det om att man vill vara en ”god medborgare”.
Vad är det som blir fel med välgörenhet?
– Att göra väl är väl okej, men varumärket välgörenhet har blivit anfrätt. Det är ett uppifrån och ner-perspektiv: ‘Vi har det så bra och därför ska vi dela ut litet smulor.‘ Vi har varit med om bataljer med enskilda som inte förstår att deras avlagda kläder kostar mera att skicka och administrera än vad de är värda i hjälp. När de då blir upprörda, tror jag det är den där välgörenhetsbilden som kommer fram.
Välgörenhet har också en tendens att få folk att vilja öronmärka pengar till något. Det tror Johan af Donner inte är bra.
– Givarna får inte styra, det är livsfarligt för verksamheten.
