– Nej, man mår mest dåligt av att se dem sitta så och be om pengar, säger Jeanette Edström, 21 år, butiksbiträde från Västerhaninge. Alla i Sverige borde få bidrag. – Det löser sig inte genom enstaka kronor, menar Caroline Landberg, 21 år, kassörska från Haninge. Om man skickar pengar till organisationer istället så hamnar pengarna i rätt händer och kanske bidrar till en förändring. – Eller så kan man köpa en macka, något de verkligen äter istället för att ge pengar som de inte använder på rätt sätt i alla fall.
De flesta går bara förbi kvinnan som knäböjer med skylten JAG ÄR HUNGRIG framför sig. Någon enstaka böjer sig ned och lägger en slant i hennes tomma pappersmugg. Shopparna på Drottninggatan har kanske vant sig – eller är det en medveten strategi att inte ge?
De flesta vi frågar på gatan säger att de aldrig ger, i regel för att de inte vill att pengarna ska gå till alkohol eller droger. På nätet finns en livlig debatt om tiggeri. Fenomenet bekymrar inte signaturen ”Menuette” som kommenterar ett inlägg från ”Liva” i mitten av mars: ”Jag ger faktiskt ibland, lägger ingen värdering i vad de gör med pengarna (en 20 eller vad de nu kan vara).”
Reseskribenten Per J Andersson bloggar från södra Indien där en tiggare väckte ”skuldkänslans vassa udd”, som han uttrycker det, den udd som inte ”lämnar en i fred förrän frågan lösts. Det vet också tiggaren. Det funkar. Jag ger honom 20 rupier.”
Tobias Struck, ”liberal nationalist” från Göteborg som själv tigger om pengar till sin blogg, skriver så här om situationen i Sverige:
”Personligen ger jag aldrig något till tiggare, men jag anser inte att tiggeriet skall förbjudas eller hållas efter.”
”Jag har ibland valt att köpa en smörgås”, kommenterar ”Yass”, och ”Axemia” funderar så här:
”Kan man inte få möjlighet att köpa någon typ av värdekuponger till härbärgena?”
Ulf Stolt, chefredaktör på de hemlösas tidning Situation Sthlm, har följt tiggare i huvudstan under flera år och vänder sig mot att man skaffar sig egna principer:
– Det farligaste som finns är att ha en personlig policy för hur man ska bete sig mot folk, menar han och fortsätter:
– Det måste bero på situationen. Att hantera tiggare utifrån vilken grad av social utsatthet de har fungerar inte, det blir för fyrkantigt. Då vill man inte se situationen så som den är. Tiggare finns i vårt land, deal with it!
Nej, världen är inte vackrare än den man ser omkring sig, konstaterar Ulf Stolt. Om man för sig själv skulle bestämma hur man ska bete sig mot en viss typ av människor … Nej, det blir ju ett slags intellektuell nazism. Ett farligt samhälle. Man har väl ingen policy för hur man ska bete sig mot bankdirektörer?
– Det handlar om den medmänsklighet som krävs för att leva tillsammans i den stadsplanerade miljön. Att våga ett möte.
Och hur gör vi i mötet med just tiggare eller hemlösa, tror du?
– De flesta försöker undvika det så mycket som möjligt. Men det kan också bero på att så många använder gatan för att fånga oss numera, från Världsnaturfonden till telefonabonnemangsförsäljare och gratistidningar. Där finns allt möjligt jox.
För många är det viktigt att veta vad också ett litet bidrag kommer att gå till. Signaturen RS kommenterar ett inlägg på internet: ”För mig är detta en väldigt kluven situation när jag möter dem. Enligt min religion ska jag ge till tiggare, det är självklart. Men är detta tiggare eller vad är det?”
Den knäböjande kvinnan på Drottninggatan får en slant här, en slant där. På en knapp timme ser vi fyra, fem personer som lägger några kronor eller en femkrona i muggen. Varje gång välter hon ut mynten i handen och stoppar dem i fickan. Muggen ser hela tiden tom ut för de förbipasserande.
Så har det alltid gått till på gatan, enligt ordningspolisen som följt Stockholms tiggare sedan millennieskiftet. I tunnelbanan råder en annan givarpsykologi – om ingen ger något i en fullsatt vagn, förblir tiggarens mugg tom. Men är det litet glesare mellan passagerarna och någon börjar lätta på plånboken brukar nästan alla skänka en slant.
– Själva ser vi bara hur de kanske får ihop fem, tio kronor, säger Peter Enell på Klarapolisens stödgrupp. Men under hur lång tid? Ofta tre minuter, för sedan tar de nästa vagn. Det kan bli ganska mycket pengar på en dag för den som inte har annat jobb.
Peter Enell tycker generellt inte att man ska ge pengar till tiggare. För alla som bor i Sverige finns möjlighet att få den hjälp man behöver av socialen, konstaterar han.
Så hur ska man förhålla sig? Frivilligorganisationen Ny Gemenskap – som har en drogfri öppet hus-verksamhet på Kammakargatan i Stockholm – får ofta den frågan av sina volontärer.
– Det är jättesvårt, medger Jessica Djärv som själv började som volontär på Ny Gemenskap 1996. 2003 kom hon tillbaka och är en av tre anställda som sex dagar i veckan tar emot hemlösa som kan äta lunch för tio kronor i den före detta polisstationen.
– Vi ser alla sorters tiggare, och för en del är det deras sätt att skaffa pengar. Själv brukar jag inte ge till dem som sitter på gatan och tigger. Jag har svårt att ge rena pengar, även om det kommer att gå till mat, utan jag köper mat och ger. Eller handlar tidningen Situation Sthlm.
Men samtidigt resonerar hon så här: Man ska också ge på det sätt som känns bra för en själv.
”Andris, Stockholm SE” bloggar:
”De enda som har chans att få mina pengar är de som är sådär skönt slitna. Även om de må säga att de behöver cashen till en säng eller en bit mat så vet man att när mina pengar hamnar i hans hand kommer det inte att dröja länge innan slanten omsatts till alkoholhaltig dryck eller litet finkornigt pulver.”
Många tror att pengarna kommer att användas till droger. Hur ska man förhålla sig då?
– Man ska inte utgå från att de går till droger eller alkohol, säger Jessica Djärv. Men man ska inte utgå från att de inte gör det heller.
Jessica funderar ett varv till. Nej, hon vill heller inte uppmana folk att sluta ge tiggarna pengar. Det låter helt sjukt, medger hon, men hon har sett människor i aktivt missbruk som inte får sin dos. De blir fruktansvärt dåliga och behöver ofta komma till sjukhus.
KAOS har en bloggkommentar på temat:
”Men sen ska man inte glömma att dessa människor är beroende … dom blir dödssjuka om dom inte får sina droger … vad hjälper en kupong då?”
– Rent krasst är det ändå bättre att tigga än att stjäla för att få pengar, återtar Jessica Djärv och säger att många som tigger faktiskt använder pengarna till SL-resor, cigaretter eller mat – vad det än är.
– Vi har billig mat här. På så sätt har många råd att äta ett mål.
GoåGla kommenterar:
”Jag har infört en regel på mitt jobb: När vi får frukt över, eller när vi haft tillställning och har mat över så ska det köras till härbärge. Jag VÄGRAR att kasta mat.”
Vad anser polisen att man ska göra?
– Jag tycker inte man ska ge pengar, säger Peter Enell på Klarapolisen. Många som tigger säger att de behöver mat, men det stämmer inte. Tiggandet ger ett slags överskottspengar som ofta går till missbruk. Och när det gäller det utländska tiggeriet… Nej, det ska man inte uppmuntra.
Enligt Peter Enell riskerar de hitresta familjerna att fastna i en ond cirkel. Tänk på helheten, uppmanar han. Ju mer de kan tigga ihop, desto mer involveras kanske barnen. Och barnen ska gå i skolan.
Agneta Lagercrantz
08-13 52 88, agneta.lagercrantz@svd.se
