Jag mötte Faranak första gången 1997. Då var hon en ihopsjunken asylsökande som satt på ett advokatkontor och bara grät. Med ögon uppsvullna av tårar tittade hon skyggt på mig då och då medan hon berättade sin historia. Svenska hade hon inte fått någon möjlighet att lära sig, utan det var med hjälp av en tolk som jag fick del av hennes historia.

Hon hade flytt från Iran och ett familjeförhållande som var präglat av kontroll, misshandel och våldtäkter, sa hon. Att skiljas var inget alternativ. Om det över huvud taget hade gått igenom så skulle maken, med stöd av iransk lag, tagit deras gemensamma dotter Airin ifrån henne, och det hade varit ett öde värre än döden.

Anledningen till att jag ville skriva om hennes fall var att hon var en av många utländska kvinnor som vid den tiden sökte skydd i Sverige med hänvisning till en ny svensk lagparagraf – det skulle nu vara möjligt att få ett uppehållstillstånd om man var förföljd på grund av sitt kön eller på grund av sin sexuella läggning.

Vad jag snabbt kunde konstatera var att den nya lagen knappt tillämpades. De asylsökande kvinnorna nekades konsekvent uppehållstillstånd. Faranak Rezaei var en dem. Jag kallade henne ”F” i artikeln, eftersom hon ville vara anonym.

Den andra gången vi möttes var en kulen oktoberdag år 2000. Då grät hon inte lika intensivt. Det var värre än så. Ögonen var tomma, livlösa.

Faranak satt inlåst på en sluten psykiatrisk avdelning på Huddinge sjukhus. Hon var mager som en skyddslös fågelunge, vägde bara 36 kilo eftersom hon helt slutat äta. Det enda hon ville var att dö. Då skulle de ondsinta svenska myndigheterna i alla fall inte kunna skicka tillbaka dottern, tänkte hon.

Och så ville hon gärna träda fram med namn och bild i tidningen – för att ge kvinnor i en liknande situation som hennes ett ansikte. Två månader efter att artikeln publicerats kom ett nytt beslut i Faranak Rezaeis ärende: uppehållstillstånd beviljat.

Slutet gott, allting gott? Nej, inte alls, berättar Faranak när vi nu återses.

– När jag läste brevet var jag helt likgiltig. Kanske det berodde på att jag fortfarande var så deprimerad, men jag tänkte: Varför tog det så lång tid? Varför trodde de på mig nu och inte förut? Varför hade de förstört så många år i mitt och min dotters liv?

Om Faranak på egen hand lärt sig tala svenska hjälpligt redan då vi sågs på Huddinges psykiatriska klinik har hon nu utvecklat en god förmåga att uttrycka sig. Fast ibland får hon leta efter orden. Det gäller exempelvis då hon försöker måla upp de hämndfantasier hon länge bar på.

– Jag ville, börjar hon flera gånger. Jag ville ... Myndighetsmänniskorna som satt där med sina papper som handlade om mitt liv och andras, personerna som småpratade och skrattade, tog en kopp kaffe ... Vilka var de? Jag ville klippa, jag ville klippa av deras fingrar.

Jag får höra historier om vad en depression kan medföra som skrämmer även mig. Faranak berättar om ett förvirrat sinne som gjorde att hon ibland inte hittade hem, hon kände inte igen sig. Hjärnan fungerade inte. En dag när hon skulle gå in på en SFI-lektion kunde hon inte ens hitta dörren, fast den fanns där, mitt framför henne.

– Inför de andra eleverna som stod där och pratade låtsades jag som att jag egentligen inte skulle gå in, utan att jag bara gick omkring. Jag bestämde mig för att aldrig gå tillbaka.

Handläggaren på socialen föreslog då en annan kurs, en utbildning till undersköterska. Först ville inte Faranak det heller, men när hon väl accepterade erbjudandet blev det en viktig vändpunkt i hennes liv och när hon gjorde praktik i slutet av kursen fick hon jobb direkt.

Hennes yrke har sedan dess varit att arbeta med äldre. På sitt typiskt emotionella sätt att tala säger hon att hon ”älskar gamla människor”, och att ”de älskar henne”. När jag påpekar att det är så mycket känslor i hennes uttryckssätt – hon ”avskyr islam” och ”brinner för friheten” – skrattar hon och säger att hon alltid varit sådan.

– Min dotter säger alltid, ”mamma, du överdriver alltid”, då svarar jag att jag inte kan hjälpa det. Det är sådan jag är.

Ett sätt att uttrycka sina känslor för Faranak är att sjunga. Stolt plockar hon fram en singel hon gett ut. Den är tillägnad en av hennes idoler, den iranske poeten och regimkritikern Fereydoun Farrokhzad, som knivmördades för 17 år sedan, förmodligen av iranska agenter.

– Jag har ytterligare åtta, nio låtar på lager. Men de bara ligger där, på en hylla, till ingen nytta. Jag har inte råd att ge ut dem.

Ett år efter att hon fick uppehållstillstånd träffade hon också en ny man, en perser från södra Iran. Själv är hon iransk kurd från den norra delen. Men hon säger med eftertryck att de är som gjorda för varandra.

– Jag och Farbod tänker precis likadant. Vi förstår varandra perfekt. Vi har det jättebra ihop.

Och hur tänker hon? Oj, Faranak tänker mycket. Ibland motsägelsefullt kan jag tycka. Faranak säger exempelvis att hon älskar Sverige och svenskarna.

– Jag är mer svensk än du!

Samtidigt kan hon tala om den rasism och den invandrarfientlighet hon då och då utsätts för. Vad hon tycker om myndighetspersoner som hanterar asylärenden har jag redan beskrivit.

Och när hon beskriver ett av sina nya engagemang, en iransk kulturförening som vill sprida kunskaper om Irans historia och som vill återupprätta ett Iran fritt från islam, märker jag att hennes hjärta trots allt klappar varmast för hennes gamla hemland. Hennes ord och ögon börjar glöda.

Fast att åka ”hem” på besök, under den nuvarande regimen, det skulle hon aldrig kunna tänka sig att göra. Det vore att svika, att ge sitt stöd till en förtryckande och förhatlig regim. Hon kan inte förstå de iranier som gör det. Än mindre vill hon återvända för gott.

Har allt det svåra du gått igenom, att lämna Iran, ditt ursprungsland, att nekas uppehållstillstånd och försjunka i depression, varit värt sitt pris?

Först förstår Faranak inte frågan, inte på grund av språksvårigheter, utan därför att hon tycker den är konstig.

– Självklart, till hundra procent. Jag vet vad alternativet hade varit. Då hade jag definitivt inte levt nu.