När konflikten väl har brutit ut har även den som bara tittar på ett ansvar. Hur stort ansvar ska elever resonera kring i skolprojektet ”Spelar roll” i höst. Bilden är från Göteborgskravallerna 2001.
”Världen är alldeles för farlig att leva i – inte på grund av de människor som gör det onda men på grund av de människor som står bredvid och låter dem göra det.”
Albert Einsteins ord aktualiseras när Forum för levande historia i höst lanserar ett civilkurageprojekt på landets skolor. I materialet påpekas att passiviteten också är ett sätt att agera. Med utgångspunkt i förintelsen vill ”Spelar roll” få högstadieelever att ta ställning i svåra dilemman.
”I en liten stad i Tyskland 1942 tvingas judiska barn, kvinnor och män ut ur sina hem av polis och militär. Överallt står männniskor på balkonger, i fönster och dörröppningar och ser på under tystnad när deras grannar förs bort. Ingen ingriper” är ett av exemplen.
–Åskådaren är den som kanske legitimerar och förstärker både förövarens känsla av makt och offrets känsla av utsatthet, säger Christina Gamstorp, projektledare.
Men spelar det egentligen någon roll vad utomstående gör? Projektet namn är tvetydigt. Ja, det spelar en avgörande roll. Nej, det spelar ingen roll eftersom jag inte har med andras liv att göra, kanske någon tänker.
Och hur är det då om det ständigt hörs skrik, dunsar och buller från grannarnas lägenhet? Griper du in? Ingen har ringt på dörren eller kontaktat polis.
–De flesta resonerar nog som så att åskådaren inte har något ansvar. Jag menar att man visst kan ha ett ansvar, men det beror på hur mycket manöverutrymme man har. Om någon hotar en annan med pistol kanske jag inte kan göra så mycket, men tillsammans med eleverna i skolorna vill vi utforska hur ansvaret ser ut, säger Christina Gamstorp.
Materialet innehåller ett sjuttiotal olika övningar, nutida och historiska filmer samt skönlitterära texter. Mycket utrymme ges också åt egna uttrycksformer. Materialet kan användas utspritt under året eller till koncentrerade temaveckor. De skolor där projektet redan testats har varit positiva.
–Det här är mekanismer som är djupt mänskliga. Man behöver inte gå till koncentrationslägren för att titta på åskådarnas roll. Där kunde kanske åskådarna inte göra så mycket. Man måste istället koncentrera sig på det tidiga skeendet där manöverutrymmet är större, säger hon.
Attitydundersökningar som gjorts inför projektet visar att många unga inte tycker att det är någon idé att gripa in eftersom de vuxna inte gör det. Varför vuxna inte griper in är svårt att svara på, enligt Christina Gamstorp. Rädsla för att skämma ut sig kan vara en anledning.
En annan orsak kan vara att man inte är säker på vad som har hänt. Gruppens uppbackning är också en faktor som påverkar.
Christina Gamstorp vill inte komma med några moraliska pekpinnar för att väcka skuldkänslor. Projektet ska snarare inspirera till eftertanke än att ge en regel för hur man ska handla i olika situationer.
–Vi vill inte uppmana folk att gripa in i slagsmål, men kanske kan projektet hjälpa ungdomar att inse att de inte alltid blir ensamma om de griper in, även om de tror det. Det handlar om att ge ungdomarna verktyg att förstå sig själva. Till sist är det en fråga om vilket samhälle vi vill ha. Antingen ett där vi tar ansvar för varandra, eller ett där vi blundar och tittar bort, säger hon.
I november är det 69 år sedan Kristallnatten ägde rum. Då intog otaliga vanliga människor en åskådarroll när synagogor och judiskt ägda butiker plundrades. Tusentals människor deltog i förstörelsen men många fler valde att vara passiva. Christina Gamstorp ställer sig frågan om vi på något sätt kan förstå varför. Och vad vi i sådana fall kan göra med den kunskapen.
Den nionde november, på årsdagen av Kristallnatten öppnar en utställning i Forum för levande historias lokaler i Stockholm där mycket av materialet i Spelar roll-projektet ställs ut ett år framåt.
