STYRKAN I SVAGHETEN

Det känns skönt att ni nyanserar bilden av funktionshinder.
Det finns så mycket fördomar. Jag stör mig till exempel på att cp fortfarande är ett skällsord i skolkorridorer.

En av mina bästa kompisar har ett funktionshinder (just en cp-skada) och många stirrar sig blinda på det. Hon är en av de skarpaste, klokaste och roligaste brudarna jag vet. Hon var min mentor när hon gick en årskurs över mig på journalistutbildningen i Sundsvall. Dessutom var hon chefredaktör för vår studenttidning Rubricon.

Hon bestämde sig nog själv för länge sen att inte tycka synd om sig själv, även om vissa saker är kniviga ibland. Hon är en klar förebild för mig. Nu har hon dessutom hittat kärleken och gifter sig i vår. Jaaa!

Malin


Jag har ett funktionshinder.

Bad luck! Det finns barn i Afrika som inte har mat, det är väl synd om dem också.

Mitt handikapp ser man inte. Helhetsintrycket av mig är nog en helt vanlig tjugoåring, som gick ut gymnasiet för ett och ett halvt år sedan. Men jag har en cp-skada som jag fick när jag föddes. Den visar sig genom skakningar i armar och händer. Alla säger till mig. ”Du är ju normal!”, eftersom det inte syns. Men så är det ju inte. Det jobbiga är att det inte syns, det är faktiskt ett stort problem för mig och för min självkänsla i vardagen. Jag skakar när jag gör saker, allt ifrån att betala i kassan till att skriva mitt namn. Jag kan inte skriva. Jag har inte kontroll över mina händer.

Jag har också väldigt svårt att identifiera mig med någon, såväl handikappade som ”normala” människor. Jag hör inte hemma någonstans. Mina kompisar är inte handikappade och man kan heller inte kräva att de ska förstå.

I handikappsammanhang känner jag mig utanför, eftersom mitt handikapp inte syns. Jag har alltså ingen att identifiera mig med. Därför är det svårt att bygga upp ett självförtroende. Jag känner mig värdelös och tror inte att jag duger. Jag ältar dessa tankar och tänker att jag bara tycker synd om mig själv. Men jag upplever att jag är sämre än alla andra och det låser mig och gör att jag inte utvecklas.

Jag är också dyslektiker. Jag är stolt över att jag klarade av gymnasiet, för skolan var inte lätt. Jag fick jobba dubbelt så mycket som alla andra och möttes av oförstående lärare. Ändå kändes skolan som en trygg miljö, om man jämför med dagens situation. Det är svårt för alla att bli vuxna, men kanske ännu svårare för mig. Artiklarna i Svenska Dagbladet har givit mig hopp och inspiration. Jag är tvungen att jobba mer än de flesta, men jag tror att jag i slutänden kommer att få en god självkännedom. Jag vill inte gå runt och grubbla. Jag måste försöka övervinna mina svårigheter och försöka leva ett bra liv.

Axel Lilja


Jag vill ge en mer vardagsnära beskrivning av hur det är att vara gift och ha barn med en Aspergerperson. Det må vara bra att vara extremt fokuserad på jobbet. När omgivningen stängs av är det däremot mycket svårt att hantera i en småbarnsfamilj.
Asperger är en form av autism som bland annat innebär att personen i fråga har svårt att sätta sig in i andra människors känslor. När barn blir ledsna eller otrygga av anledningar som inte direkt är logiska, kan inte Aspergerpersonligheten sätta sig in i deras situation och därmed inte heller trösta dem. Det finns ju ingen anledning att vara ledsen och därmed finns inte heller något behov av tröst. Barn till Aspergerföräldrar behöver därför få verktyg för att hantera den speciella egenskapen som föräldern har.

Att leva i en nära relation med en aspergare betyder att hela familjen ska ta hänsyn till hans eller hennes speciella svårigheter utan att han eller hon tar hänsyn till familjen. Kort sagt - Asperger blir lätt till endast omgivningens problem vilket gör att den som har Asperger mår bra samtidigt som familjen runt omkring kan må dåligt.

Aspergerhustru


Äntligen en artikelserie som belyser möjligheter för personer med särskilda behov. Vi måste bli mycket bättre på att acceptera att vi alla är olika och utifrån det skapa förutsättningar i det dagliga livet.

Alla har rätt till en plats, men kan inte stöpas i samma form. I ett samhälle som på många sätt hela tiden hårdnar och stänger ute fler och fler blir personer med särskilda behov extremt utsatta. Det finns säkerligen mycket som kan göras för att öka medvetenheten och acceptansen hos allmänheten. Att, som ni gör i artikelserien, peka på möjligheter tror jag är en bra väg att sprida kunskap.

Eva Jansson


Vår äldste son fick diagnosen Asperger sista terminen i nionde klass. Vi hade till dess kämpat med de problem det innebär att gå i en skola som så starkt fokuserar på eget initiativ och egen planering. Vår son har aldrig klarat av detta och vi har försökt att få lärarna att ge en tydligare struktur och styrning, men utan framgång. Svaret har alltid varit ”det kommer” ”han måste lära sig”. Lika klokt som att säga att en blind måste lära sig att se.

Pappa


Jag brukar inte gå i taket ofta, men det här var f-nimig en av de mest fantastiska historier jag hört på mycket länge. Tack och lov att det finns folk med litet dådkraft.

Jag är själv fysiskt handikappad, och tråkigt nog måste jag säga att så gott som allt jag åstadkommit med mitt liv (och det är en hel del om jag får säga det själv) har jag gjort inte tack vare utan trots socialstaten. Välvilja måhända, men för mig och många andra blir det lätt bara en kvävande våt filt. Fler sådana här exempel behövs.

Mattias (om reportaget om danska Specialisterne)


Vilken tjej! Och heder åt hennes arbetsplats som har tagit denna unga dam på allvar och försökt göra hennes arbetsdag så bra som möjligt.

Lotten (om intervjun med Cécile Mérillon, som har Aspergers)


Jag har i vuxen ålder förstått att jag (och troligen flera i min familj) har Aspergers, och i ”aha-ögonblicket” lyftes en stor tyngd från mina axlar. Men jag är glad att tillfälligheter gjorde så att jag hamnade i ett väldigt socialt yrke, av en slump. I början var det hemskt svårt att tvinga sig att umgås och prata kallprat med främlingar och arbetskamrater, men jag lärde mig undan för undan att känna igen och härma ”normalt” socialt beteende och det har underlättat mitt liv.

Grasshopper


Jag blir glad och tacksam att dessa föräldrar vågar och orkar dela med sig om sina barns liv, som kan vara så tungt och ändå positivt. Vilken otroligt stark artikel. Man får aldrig förlora hoppet.

Lotten (om artikeln om Sophie Dow och hennes dotter)


Det vore bra om ungdomar läste denna artikel och inte bara om arroganta fotbollsspelare som kallas hjältar.

Berry om Håkan Pettersson, som skriver böcker med näsan