Arne bor i en etta på Ingarö. Nadja i en tvåa på Östermalm. Chihuahuan Arne är Adde Fredblads
bästa polare. Papillonen Nadja är Ana och Andreas Khoshnous lilla bebis.
Båda hundarna har kläder för såväl fest som vardag.
– Ska ni ta bilder? Jag ser ut som en skinnskalle och sen har jag den här lilla råttan, berättar Adde Fredblad på telefon när jag bokar intervjun.
Adde Fredblad är 29 år och hans bästa vän är chihuahuan Arne, 4 år.
– Arne och jag sitter ihop, jag lämnar honom aldrig ensam. Han är med mig precis överallt. Där Arne inte får komma in, där går inte jag in, säger han.
Addes biceps på högerarmen är kraftigare än den på vänsterarmen eftersom han kånkat runt så mycket på sin 3,5 kilos-hund.
När vi träffas hemma hos Adde Fredblad i hans etta på Ingarö blir vi först utskällda av Arne. Chihuahuor har väl utvecklad vaktinstinkt, så små de är.
Det syns tydligt att det även bor en hund i lägenheten. På väggen sitter ett stort hundben och vi hänger jackorna på hängare som föreställer hundsvansar, eller hundarslen som Adde lite brutalare beskriver dem.
En liten hundtrappa med rosa matta leder upp till husses loftsäng. Där sover även chihuahuan Arne, ofta iförd ljusblå flanellpyjamas med vita delfiner. Den har en kompis mamma sytt.
– Arne sover på kudden och vi brukar ha lite ”quality time” innan vi somnar, då kliar jag honom i nacken ett par minuter.

I badrummet hänger Arnes nytvättade kläder på små svarta galgar. En galge har Adde gjort själv av piprensare.
– Den blev lite konstig, säger han.
Arne har 48 klädesplagg, bland annat stålmannendräkt, turkos fleecejacka, festblåsa i vitt siden med glitterben, sportlinne för sommarbruk, kamouflagemönstrad tröja med texten Chihuahua Army och en svart skinnpaj som Adde lät sy upp till Arne för 3 500 kronor. Adde prioriterar alltid hundens kläder framför sina egna.
– Har man snygga kläder på hunden så visar man allmänheten att den här hunden betyder väldigt mycket för mig.
Men Adde tycker att man ska tänka på vad man sätter på hunden.
– Tröjor är okej, men man ska inte förmänskliga hunden. Man måste komma ihåg att det är en liten varg som lever i våra vardagsrum. Jag såg en chihuahua som var utspökad med skor, keps och blingbling. Det var det värsta jag sett.

Hundar har alltid varit en trygghet i Adde Fredblads liv. I barndomshemmet fanns många papilloner och inför dem kunde han visa sina känslor.
– Det var någon form av känslocensur i min familj. Vi talade aldrig om att vi tyckte om varandra.
Adde säger att han var ett ensamt barn under skolåren och inte hade så många kompisar. Det var hundarna han tydde sig till.
– När jag kom hem från skolan och det varit tufft blev jag tröstad av hundarna.
Han visar bilder från barndomshemmet med kopparkastruller på väggarna och papillonerna Vicky, Bimbo, Beppo och Nalle i soffan.
Hundarna var hans vänner och när någon av dem dog blev han väldigt ledsen.
– Men då fick jag uppbackning av resten av flocken, det gjorde att jag klarade det bra, säger han.
Under intervjun ringer det flera gånger på Addes mobiltelefon, det är bland annat en kompis han lärt känna under inspelningen av Topdog. Adde hjälper honom att göra en hemsida, själv får han hjälp med hundträning. Adde och Arne är med i dokusåpan Top dog i TV 3 där vinsten är ett modellkontrakt för hunden värt 100 000 kronor.

Till uttagningen hade Adde klätt Arne i den ljusblå pyjamasen med delfiner.
– De sade direkt att vi skulle vara med.
Han är glad att ha blivit uttagen.
– Jag har ett tufft förflutet och det här är ett sätt för mig att visa att jag är en okej kille i dag. Men det största skälet är att få Arne förevigad i tv.
Sina hårda och stökiga år vill Adde inte prata så mycket om, det är stränga order från TV 3 att inte avslöja för mycket av det han berättar om i Top dog.
– Men hur avstängd och tokig jag än var, så var det som att trycka på en knapp när jag träffade en hund. Då dök jag ner på golvet och larvade mig, berättar han.
Arne har alltid kommit i första hand, även när Adde haft flickvänner.
– Arne är nummer ett. Det är bara att kliva ner på pallen om man ska bli min flickvän. Det har hänt att tjejerna blivit svartsjuka på Arne.
Adde skäms inte ett dugg över att visa hur mycket han gillar sin chihuahua.
– Jag är inte rädd att visa min kärlek till hunden. Att andra kan tycka att det är fjompigt rör mig inte i ryggen. Arne är min bästa polare, sen får folk tycka vad de vill.
När jag ber om mejladressen inleds den förstås med addearne – i ett ord.

Nästa dag är det dags att träffa papillonen Nadja som bor i en tvåa på Östermalm med matte Ana Khoshnou, 21 år, och husse Andreas Khoshnou, 29 år. Fast själva kallar de sig mamma och pappa när de pratar med Nadja.
– Hon är vår lilla bebis, har Ana Khoshnou förklarat i telefon.
Den här dagen är Ana hundvakt åt yorkshireterriern Gucci, som är mycket förtjust i Nadja. Nadja och Gucci far omkring, rullar runt på koskinnet i vardagsrummet och hoppar upp i skinnsoffan.
Ana och Andreas gifte sig för ett halvår sedan och funderade först lite på att skaffa barn, men det passade inte med Andreas jobb som operativ vd på mobiloperatören Newphone och Anas studier i företagsekonomi.
Ana har alltid velat ha en hund. Till slut lyckades hon övertala Andreas.
– Vi åkte till uppfödaren klockan tolv på natten. Nadja var bara tre veckor och jag blev kär, berättar Ana.
Det är Andreas också numera och han har dokumenterat Nadjas första halvår.
– Jag har nog ett par tusen bilder på Nadja, det börjar bli fler än jag har på Ana, säger han och skrattar.

I dag den 22 februari fyller Nadja sex månader. Då ska Ana ordna födelsedagskalas och bjuda tre-fyra hundkompisar.
– Jag har inte hunnit planera så mycket, men jag tänkte göra ris och kött, utan kryddor, som jag pryder med hundgodis. De ska få grisöron och en massa leksaker.
När Andreas och Ana hade
bestämt sig för att köpa hund skickade de ett mejl till familj och vänner ”Om sju veckor kommer vår dotter”. Då började förstås
telefonen ringa. Andreas mamma knorrade över att de skulle köpa hund, hon ville hellre ha ett barnbarn.
– Men nu har mamma en bild på Nadja hemma precis som om hon vore ett barnbarn, säger Andreas.
Det var han som bestämde Nadjas namn.
– På Östermalm heter hundarna sånt som Dolce, Dior och Boss, men det tycker jag är lite märkligt. Jag ville att hon skulle ha ett människonamn.
Båda är överens om att livet förändrats mycket i och med Nadja. Förr brukade de titta på film efter middagen. Nu tar de en långpromenad i stället och efter maten leker de med Nadja.
Andreas har slutat ta med sig datorn hem från jobbet.
– Nadja vill leka med mig när jag kommer hem. Ana är mer som en mamma. Nadja respekterar henne mer.
Ana kunde vara trött och sur på morgnarna förut.
– Men när man vaknar och tittar på Nadjas söta bedjande bebisögon kan man inte vara sur, då går man upp.

De har låtit klippa Nadja eftersom Andreas varit allergisk mot hundar.
– Hon fryser när hon går ut och hellre än att köpa ett tråkigt enfärgat täcke köper jag en söt klänning med spetsar, säger Ana.
Nadja har en del kläder, bland annat snickarbyxor med randig tröja och en humleutstyrsel som Ana beställt från USA. Ana skulle kunna tänka sig att köpa en ”barnvagn” till Nadja, eftersom det skulle vara enklare att köra henne i vagn än att ha henne i väska när det är kallt.
– Men i Sverige tycker man nog att det är att förmänskliga hunden.
Ana har beställt halsband och skor med strass till Nadja.
– Jag vet att hundar kan ha lite svårt att gå i skor, men det är många som sagt att det inte är bra för tassarna när det är så mycket salt på gatorna. Men jag skulle aldrig göra något som får Nadja att känna sig obekväm.

De berättar att Nadja gillar att ha kläder på sig utomhus, för då får hon extra mycket uppmärksamhet och beröm. Men hon tycker inte om att ha kläder inomhus och det slipper hon.
Ana har köpt ett grönt pärlhalsband med chanelmärke för 600 kronor till Nadja, men det är lite tungt så Nadja trivs inte i det. Hon brukar bara få ha det på sig en kort stund när de går bort på middag.
Andreas har ofta med sig Nadja till jobbet. Han berättar att tjejerna på jobbet kommenterade att deras hårdföre chef kom med sin lilla papillon i rosa cheerleaderklänning.
– Men jag säger ”So what?”. Klänningen matchar min rosa slips. Nadja piggar upp på jobbet, alla vill klappa henne.

Sedan de fick Nadja har det inte känts aktuellt att skaffa barn.
– Vi har Nadja, vad ska vi med barn till? säger Andreas.
Andreas och Ana har alltid varit barnkära, men i dag tror de inte att de kommer att skaffa barn.
– Det låter jättekonstigt, men nu känns det som jag har ett barn. Det räcker, säger Ana.
Ana har läst mycket om hundar, köpt hundböcker och kollat på nätet. I vår ska hon gå valpkurs med Nadja.
– Ana har nästan läst till veterinär på nätet. Det finns så mycket fördomar om människor på
Östermalm som att de bara har hund som ett smycke, men det stämmer inte. Vi har hund för att få kärlek och ge kärlek, säger Andreas.