Mamma blev väldigt orolig. Hon var rädd för att jag skulle bli en självmordsbombare.

Arash

Enligt gruppens självbild var det de som hade rätt och alla andra fel. De var ”salafister” och således anhängare av en sträng religionstolkning som anses gå tillbaka till förfädernas tro. Enligt omgivningens uppfattning var de islamistiska extremister.

– Det var konstigt. Vi talade ofta om islam som den främsta religionen och om islams enhet, att alla muslimer var del av en enda församling, ”umma”, men vi snackade inte bara skit om icke-troende utan också om andra troende, som inte trodde och levde på rätt sätt, säger Arash, som efter att ha lämnat rörelsen har funderat mycket över vad han varit med om.

Han bjuder på te och mackor i sin kompakta etta. Ännu ung och med huvudet fullt av vägval inför framtiden har han ett behov av att rota i det förflutna. Det är ett slags terapi, säger han.

I yngre tonåren var Arash en ganska vanlig kille i en av Stockholms förorter, även om han tycks ha varit ovanligt populär bland tjejer och stack ut som framgångsrik rappare. Arash festade en del och hade många kompisar. Förändringen inträffade när han började på gymnasiet.

Till omgivningens förvåning lät han skägget växa och hiphopkläderna byttes mot långa vita dräkter. I stället för att krama och kindpussa sina tjejkompisar hälsade han avmätt på distans med högra handen på hjärtat. Han slutade rappa och ägnade mycket av sin tid åt att be och studera Koranen.

– För många måste min omställning ha kommit mycket plötsligt. De trodde nog jag blivit hjärntvättad. Men för mig var det en lång process.

När började den? Kanske då de gamla vännerna från högstadiet skingrades. Dessutom brottades han med jobbiga känslor efter ett brustet kärleksförhållande.

I det läget hamnade Arash i gräl med några troende bekanta om islam.

– Jag var ganska mycket emot. Gud finns, det har jag alltid trott, men jag menade att alla religioner var dåliga.

Hans debattmotståndare utmanade honom: Kom till moskén och lyssna på några föreläsningar innan du dömer så bestämt! Arash, som säger att han var sådan att han vågade utforska saker och ting, ”många vågar inte”, antog utmaningen.

Moskén var en typisk källarmoské, belägen på bottenvåningen i en hyreskasern i Husby. De flesta besökare var vanliga förortskillar som Arash själv, men de som föreläste hade långa skägg och var klädda i vitt.

– Jag tyckte det var vackert, deras klädsel, vad de sa, språket, allt. De var unga, de pratade svenska och de kände till hur det var att bo i förorten. De bröt ned något som jag tidigare känt en sådan distans till.

Efter det besöket skaffade han en översättning av Koranen till svenska och började läsa. Snart var han fast. Efter några månader bestod glädjen i livet av att träffa sina nya vänner i moskén, be, studera islam och predika islams budskap till andra.

Kan man förstå en så snabb omsvängning? Svaret är både ja och nej. En enskild människa är för komplex för att förstå helt och hållet, samtidigt som vetenskapen har sina generella svar. Vägen in i en sekt, en grupp med en avvikande lära eller livsstil och som därmed står i konflikt med det övriga samhället, har för olika människor vissa gemensamma drag.

Enligt religionssociologisk forskning är den typiska tidpunkten då man går med i en sekt – om man nu gör något sådant – ofta en övergångsperiod då man befinner sig mellan en fas i livet och en annan. Gamla band har försvagats och nya har inte knutits. Dessutom är det vanligt att man befinner sig i något slag av kris. Dessa förhållanden stämmer in på Arash.

Arash var ingen typisk sökare och hans föräldrar var inte särskilt religiösa, men han hade besökt sina föräldrars hemland, Iran, flera gånger och islam var en välbekant religion för honom. Därför fanns det ett slags förberedelse för mötet med den islamistiska grupp som han genom vänskapskontakter blev en del av.

Genom umgänget med de hängivna och tron som han anammade kände han sig stärkt och befriad. I gruppen fanns ett varmt, ärligt och ödmjukt brödraskap som han aldrig träffat på tidigare, berättar Arash. Gradvis bröt han kontakten med icke-troende och blev alltmer övertygad.

Varje grupptillhörighet innebär en social påverkan, men medlemskap i en grupp med en stark ideologi och ett karismatiskt ledarskap medför en tät sammanhållning som påverkar extra mycket.

– Jag kände att jag behövde göra ett val, antingen det här eller något annat. Mitt samvete tvingade mig till att välja islam.

Det jobbigaste till en början var kanske omgivningens reaktion. Föräldrarna blev upprörda.

– Mamma blev väldigt orolig. Hon var rädd för att jag skulle bli en självmordsbombare. Pappa argumenterade mot mitt engagemang, men jag hade oftast de bästa argumenten.

I skolan blev han mestadels mött med respekt. Han trodde ju på något och levde enligt det. För en del blev han som en imam. Fast han fick också uppleva mycket spott och spe.

– Ibland blev jag angripen verbalt helt oprovocerat. På stan fick jag stå ut med folks blickar.

Som god muslim fick han inte visa några negativa känslor. Han skulle ta emot allt hat och alla missförstånd som riktades mot honom med ett upphöjt leende.

– Det medförde att jag riktade all vrede inåt och byggde upp starka spänningar inom mig.

Också gruppen han var med i befann sig i ett spänningstillstånd. Den kom inte bara i konflikt med andra muslimer, även Säpo intresserade sig för dem.

– Jag vet att Säpo var i kontakt med gruppens ledare några gånger, men jag tror att vi fick ett ”ok”. De slutade att bevaka oss.

Gruppen Arash tillhörde var radikal, men inte så intresserad av politik och inte våldsbejakande. Radikaliteten bestod i en strikt religiös livsstil och en livsåskådning som avvek starkt från svensk normalitet. Förebilderna var muslimska lärde inom den internationella salafirörelsen. Flera i gruppen åkte till Medina i Saudiarabien eller till Jemen för att studera, och när de kom tillbaka åtnjöt de stor respekt.

Fast religiösa ideal är och förblir ideal. De är svåra att leva upp till. Flera i gruppen började må dåligt av alla krav och de goda förklaringarna till trots, som att de var ansatta av djävulen, började Arash tvivla.

– Det fanns alltid förklaringar till allting i läran, och de kunde verka logiska, men var bara det ur ett visst perspektiv. Jag fick inte längre ihop det.

Tvivlen och trycket utifrån skapade allt mer ångest hos Arash och en dag fick han en panikångestattack. Attackerna återkom, trots alla försök att skaka av sig ångesten. Och den triggades av de religiösa aktiviteter som tidigare varit kärnan i hans liv. Arash hade inget val förutom att distansera sig.

– Jag tyckte om många i gruppen, men jag visste att ingen skulle förstå. Gemenskapen fanns bara så länge man tänkte som alla andra. Om man avvek väckte man de andras tvivel och blev utstött.