Franco Egbe Ebai från Kamerun menar att man alltid måste ha en anledning att besöka sina grannar, att bara vilja tillbringa tid är inte nog. Han tycker heller inte att det förekommer så många möten över nationsgränserna. Om det händer, äger de absolut inte rum i trappuppgångarna, enligt honom.
Franco Egbe Ebai har bott i Alby utanför Stockholm i ett och ett halvt år. Under den tiden har han sett sina grannar fyra gånger. I hemlandet Kamerun betydde granngemenskapen allt, men här har grannarna reducerats till några man nickar artigt mot någon gång ibland.
–I Sverige måste man ha ett ärende för att besöka sin granne. Så är det inte i Kamerun. Där är grannarna en del av din familj och man äter tillsammans i stora hus, säger han.
Vi befinner oss i Alby centrum och Franco delar engagerat med sig av sina tankar kring ämnet. Det är en lugn eftermiddag och människor från olika nationaliteter flanerar fram och tillbaka bland affärerna. Franco menar att livet i stora hus, som punkthusen i Alby, ofta blir anonymt. Detta eftersom folk i Sverige är så upptagna och egentligen använder sina bostäder mest som sovrum.
–Om man vill hälsa på en granne blir alltid frågan: ”Vad vill du?” Man kan inte bara hälsa på folk, det är inte en anledning, säger Franco Egbe Ebaihar.
Och anledningarna att besöka sina grannar är ganska få. Om det blir fel på huset, kontaktar man hyresvärden. Om man behöver låna något, lånar man av någon man känner. Behöver man skjuts, tar man tunnelbanan.
–Jag minns en gång i Kamerun när en kvinna skulle föda barn. Vi beställde en taxi men det kom ingen. Då körde en granne henne till sjukhuset. Det är självklart att man hjälps åt, men i Sverige behöver man inte varandra på samma sätt, säger han.
Menar du att ett välorganiserat samhälle tar död på den naturliga kontakten mellan grannar?
–Nej, det tror jag inte. Det går nog att kombinera. Det handlar snarare om att ha en öppen attityd mot dem man lever närmast, säger Franco.
Att flytta över till andra sidan vattnet vill inte Franco Egbe Ebai. Han vill inte vara den enda killen från Kamerun i kommunen, som han uttrycker det. I och för sig lockar livet i villa, men då vill han i så fall bo i Huddinge. När NCC, som byggt ett nytt bostadsområde i Sandudden på Ekerö, började bjuda in spekulanter kom endast två av 1200 intressenter från postnummer i Norsborg på andra sidan vattnet trots färjeförbindelse. Resten kom från Ekerö och Bromma som ligger betydligt längre bort.
På plats i Alby centrum är Franco däremot inte alls anonym. Ganska snart efter att vi kommit dit får Francos kompisar syn på honom och från olika håll kommer de fram och börjar prata. Det bildas en liten klunga av människor runt honom. De håller med Franco om att det inte är någon vidare grannsämja där de bor. I hemländerna har grannarna varit allt men i Sverige har det förändrats. Främst på grund av att det saknas naturliga mötespunkter i husen där de bor.
–Jag tycker folk borde vara lite mer så där, säger Francos kompis Tambe Obie och pekar på entrén till Alby Wärdshus. Dörren står på vid gavel för att välkomna lunchgäster.
Så vad är då en god granne i en kultur där det är helt naturligt att tillbringa mycket tid med dem man bor intill? Någon som är lugn, tyst och som man aldrig ser? Knappast.
–Med goda grannar kan man dela idéer och be om hjälp. Det ska vara en sådan person som lyssnar och har sin dörr öppen. De flesta av mina grannar är ändå väldigt artiga, men de är svåra att bara umgås med, säger han.
Hur är du själv som granne?
–Likadan som alla andra, säger han och skrattar. Det blir så automatiskt när man kommer till Sverige.
