Magnus Ljungkvist jobbar som pressekreterare (s) i Stockhoms läns landsting. Det var han som letade fram uppgifterna om Borelius miljoninkomster och publicerade dessa i sin blogg, sin dagbok på nätet. Borelius hade anlitat barnflickor svart med motiveringen att hon inte hade råd med annat.
Trygghetsnarkomanen, existerar han, eller hon? Nja, en tvättäkta trygghetskramare är förmodligen svår att hitta. De flesta av oss har nog lite av honom i oss, men få stämmer helt in i den bild av neurotiska trygghetssökare som psykiatern David Eberhard tecknade i intervjun förra veckan.
Stockholmaren Magnus Ljungkvist kallar sig för trygghetsnarkoman, men om man klämmer honom lite på pulsen framgår snart att diagnosen bara är delvis sann.
Hans stora noja är att mista jobbet och trilla ut från arbetsmarknaden. Detta trots att han är välbetald pressekreterare (s) i Stockholms landsting och har jobbat i såväl Stockholms stadshus som i regeringskansliet.
– Arbetsmarknaden skrämmer mig. Jag har ju läst om folk med kvalificerade jobb som halkat ut från arbetsmarknaden och haft svårt att komma in igen. Det gör mig oerhört nervös, säger han.
En starkt bidragande orsak till hans oro är att han saknar högskoleutbildning. Han hoppade av gymnasiet som 17-åring och började jobba.
– Jag brukar säga att jag tillhör de allra sista autodidakterna i politiken. Alla med samma typ av jobb som jag har oftast hög utbildning.
Själv började han arbeta i en Konsumbutik, gick vidare till en bokhandel, fortsatte med att jobba på fritis innan det var dags att göra lumpen. Vid det laget hade han hunnit läsa in gymnasiekompetens på komvux och hade för avsikt att börja plugga juridik. Då hade han också lämnat SSU, som han varit medlem i sedan 14-årsåldern.
Men efter muck fick han utdelning på sitt jobb inom SSU när han tillfrågades om han ville bli borgarrådssekreterare i Stockholms stadshus. Han hade inte så svårt att välja en trygg och väl tilltagen månadslön framför en fattigare tillvaro som skuldsatt student.
Därefter har han med kortare avbrott blivit kvar inom politiken, trots att livet som politiskt tillsatt tjänsteman är ganska osäkert. Jobbet kan försvinna om det går dåligt i valet. Det hände många s-märkta tjänstemän i samband med valet i höstas. Men Magnus Ljungkvist behöver inte oroa sig för jobbet av den anledningen förrän vid nästa val 2010. Fast det gör han ändå.
Har du någon strategi för den händelse att du står utan jobb?
– Nej, jag jobbar på. Och oroar mig stundtals. Den bästa strategin hade förmodligen varit att skaffa mig en utbildning. Men så har jag åldersnoja. Inte kan jag börja att plugga på universitetet nu, jag är ju 37.
Magnus Ljungkvist har fått sina jobb genom kontakter, men oroar sig understundom för att kontakterna ska försvinna. Dessutom hävdar han att arbetsmarknaden har blivit så automatiserad, att exempelvis rekryteringsbyråer snabbt sorterar bort folk utan formell utbildning.
– Jag vill klara mig själv. Och det har nog att göra med mina komplex för bristande utbildning. Jag vill bevisa för mig själv att de livsval som jag har gjort funkar.
Nej, trygghet i jobbet är en slogan som han gärna skriver under på. Men så är han ju socialdemokrat.
Han tar till en metafor och ber mig föreställa mig en lindansare på en lina mellan Hötorgsskraporna i Stockholm. Under sig har han ett skyddsnät.
– Är hans prestation mindre värd för att han har skyddsnät? Är det mer värt att göra saker om man därmed tar stora risker? Jag tillhör ju dem som anser att det inte är någon skillnad. Det är lika svårt att gå på lina oavsett skyddsnät eller inte.
Men, invänder jag, till och med du och jag skulle klara att balansera på en decimeterbred bom om den låg på marken. Däremot skulle vi ha det betydligt svårare om den befann sig tio meter upp i luften.
Magnus Ljungkvist svarar med en retorisk fråga:
– Varför vill vi ha ett samhälle som belönar någon för att vederbörande riskerar att slå sig ordentligt? Det kan jag inte begripa. För att vara modig måste man veta att man inte faller igenom. Trygghet är en motor för kreativitet och glädje.
I nästa andetag säger han ändå att det måste finnas utrymme för folk att göra saker utan skyddsnät. Men det är nästan omöjligt att säga var gränsen för acceptabelt riskabla stolligheter ska gå.
– Skulle vi ha ett absolut nollvisionssamhälle där ingen får komma till skada på något sätt skulle jag inte få dyka längre. Och dykning är det roligaste jag vet.
Därmed är vi inne på en annan sida av denne föregivne trygghetsnarkoman. Sportdykning är knappast den säkraste fritidssysselsättningen. Varje år omkommer mellan två och fem fritidsdykare i Sverige.
Jo, instämmer han, men dykningen är omgärdad av rigorösa säkerhetsrutiner. Han har genom åren bevittnat ett antal incidenter och blivit mer medveten om farorna, mer noggrann med säkerheten. Han blir irriterad när han ser bristande säkerhetstänkande på dykcenter i utlandet.
Men det hindrar honom inte från att dyka bland vithajar i Sydafrika, som han gjorde häromåret. Visserligen var han skyddad av en bur men hade full respekt för dessa mytomspunna mordmaskiner. Besten i filmen Hajen var just en vithaj.
– Jag hade förväntat mig en adrenalinkick och att hajarna skulle komma nära buren och visa tänderna. Men de simmade förbi på tio meters håll. Det var ganska ointressant på det hela taget.
Magnus Ljungkvist har tagit risker även på andra sätt, som när han bidrog till att Maria Borelius fick avgå som statsråd efter endast åtta dagar på posten. Det var Magnus Ljungkvist som letade fram uppgifterna om Borelius miljoninkomster och publicerade dessa i sin blogg, sin dagbok på nätet. Borelius hade anlitat barnflickor svart med motiveringen att hon inte hade råd med annat.
Affären blev en fjäder i hatten för gräsrotsjournalisten (s) Magnus Ljungkvist, men det kom surt efter. Han fick mängder av hatmejl och utsattes för mordhot. Då blev han riktigt rädd och gick till polisen med mordhotet, som senare blev omskrivet i tidningarna.
– Jag trodde att den publiciteten skulle förvärra min situation, men det blev tvärtom. Jag fick fantastiskt mycket sympati och stöd.
Erfarenheten gjorde honom mer försiktig med vad han publicerar på sin blogg, inte minst eftersom han inte har någon ansvarig utgivare att luta sig mot. Det är han själv som får ta stöten om exempelvis någon vill åtala honom för förtal.
Han tycker sig se en tendens hos sig själv att undvika nya saker. Exempelvis äter han övervägande samma mat som när han var yngre och lyssnar på samma musik. För att vara en urban stockholmare var han mycket sen med att börja äta sushi.
– Jag måste tvinga mig till att anta utmaningar för att inte stelna. Annars tycker jag att nästan allt jag agerar för sker i trygga mönster. Min riskbenägenhet är liten, säger han och ser lite moloken ut.
Men du röker och du dyker.
– Ja, och de två sakerna i kombination, de är ju förfärliga, säger han och lyser upp, men tillägger: jag måste sluta röka.
På frågan om han är rädd för döden svarar han med att berätta om när han seglade till Lettland på 1990-talet. SMHI hade missat att varna för en kraftig storm, som bland annat blåste ned två husvagnar från Ölandsbron. Magnus och hans kamrater seglade i en liten folkbåt, mitt i natten, i förlig vind och märkte inte att det blåste upp. Stormen blev så kraftig att de inte vågade sig upp på däck för att reva seglen. Det var bara att åka med in mot den lettiska kusten och hoppas att allt skulle gå bra.
– Det var första och enda gången i mitt liv som jag har förlikat mig med döden. Jag var oerhört rädd, men slutade vara det när jag tänkte ”ja, jag lär väl dö här då, allt jag kan göra så här långt är att klamra mig fast”.
De hade emellertid tur, vinden mojnade till kuling framåt morgonen och de kunde leta sig in hamnen i Liepja, där folk stod på kajen och undrade vad det var för stollar som varit ute i det vädret.
– Jag minns den oerhörda glädjen när vi lagt till och gått i land och hade överlevt den natten.
– Så, jo lite rädd för att dö är jag nog. Jag är rädd för cancer.
Och ändå röker du.
– Det är obegripligt. Jag är nog dum i huvet.
Per Söderström
08-13 57 55, per.soderstrom@svd.se
