”Jag vill inte ha din snällhet!
Jag vill ha KONTAKT!”

Det är, schablonmässigt får vi tilllägga, frun i huset som står och skriker på sin man. Hon spänner musklerna, stampar i golvet och spärrar upp ögonen. En konflikt har trappats upp enligt ett för parterna välkänt mönster.
Ja, ursäkta att vi klampar in så här i slutet av året, men i vår serie om snälla vuxna ska vi få göra ett studiebesök hos paret som ofta hamnar i var sin ände på snällhetsskalan: I motsättningarna blir den ena godmodig och blid, den andra demonlik och hemsk. Om han tar änglarollen kan det bli fritt fram för henne att spela djävul - eller omvänt.

Gör man inte mera gott om man lyckas vara den vänliga i sådana par-polariseringar?
Nja, det beror på, enligt parterapeuterna Krister Björklund och Rani Reissmüller. Om man idealiserar bilden av sig själv som god för att hålla ifrån sig sina onda sidor, är det stor risk att snällheten bara ersätter en äkta reaktion. Och det är just de äkta reaktionerna som främjar parternas växt. Falsk snällhet ”konserverar” därför relationen.
- Så änglar kan vara djävliga att leva med, säger Rani Reissmüller.
Låt oss återvända till det grälande paret i exemplet ovan. Mannen är den som helst vill undvika konflikter. Det frustrerar kvinnan som snabbt reagerar genom att bli arg. Han svarar med ett svagt leende. Hon tar i med både ord, röstläge och kroppsspråk. Han står nu med nersjunkna axlar och ser blank ut i ansiktet.
- Snällheten blir som ett skynke mellan dem, säger Krister Björklund. När han bara möter henne med sin vänlighet väljer han att fly från sina egna känslor och känner just då varken glädje, sorg eller ilska.

Men det är precis det som kvinnan vill ha av sin partner - en äkta reaktion som speglar både hennes goda och dåliga sidor, som gör att hon blir verklig i hans ögon. När han bara står och är snäll känner hon sig övergiven. Hon blir inte ens synlig för sig själv.
Krister Björklund beskriver hur kvinnan i det här läget blir demonen, den som står där högröd i ansiktet och med vidgade ögon. Detta är det enda mannen ser i henne - djävulen, ett hot. Men egentligen längtar hon efter att få hans reaktion. Hon vill, som sagt, ha kontakt, inte snällhet.
- Han har inte ens tid att längta efter något, varken sig själv eller henne, säger Rani Reissmüller. Han är så upptagen av att känna krav och frustration, av att inte räcka till - och det gör han ju inte just då.

Hon funderar ett tag över polariseringen ängel-djävul. Sedan tilllägger hon:
- Jag tycker snarare att det är hon som är snäll i det här läget, som ”jagar” sin käresta, som söker kontakt när han är för långt bort från både sig själv och henne.
När de träffar sina par på mottagningen på Södermalm i Stockholm med två snurrfåtöljer i gräddvitt skinn och en Kleenexlåda i form av en Freud-divan, har de ibland medvetet hållit kvar parterna i denna konflikt, eller åtminstone i någon form av motsättning som får dem att kliva ur en alltför kvävande vi-symbios. Ju starkare symbiosen är, desto häftigare kan konflikten vara.
- Då kan det vara viktigt att göra dem uppmärksamma på ängel-djävulrollerna. När de hamnar i sådana ytterligheter behöver de ofta erkänna sin andra sida.

Och hur kommer det sig att vi försöker hålla borta den mörka sidan hos oss själva?
För det mesta handlar det om uppfostran. Rani Reissmüller och Krister Björklund tror att män som inte vågar säga ifrån kanske vuxit upp med aggressiva föräldrar - öppet eller dolt - som fått sönerna att bestämma sig för att aldrig framkalla denna onda sida hos sig själva. När de inte ens markerar sin egen gräns håller de sitt löfte att aldrig ta en sådan demonisk plats i relationen.

Och då kan det bli kvinnan som får ta den rollen - och värsta demoniseringen sker just när hon börjar bli arg och han backar inför hennes ilska och bara gör sig svagare och svagare. Parterna polariseras i ond och god och han ser inte vad hon allra mest längtar efter - kärlek och kroppskontakt. Hon vill ha hans energi som förutsättning för deras samspel, det som innebär att de beslutar saker tillsammans. Kort sagt: att få en plats i deras gemensamma relation.
- Ibland är det stor konkurrens om platsen i ett par, berättar Rani Reissmüller. En kan känna sig kvävd av sin partners behov och hålla sig borta. En annan kan vara fylld av skuldkänslor för att inte räcka till. Sådan skuld kan vara som en ofödd demon som behöver uttryckas - genom att säga ifrån, bli arg - men man kanske inte vågar.
Och vågar man inte, riskerar man att bli snäll på fel sätt i relationen, enligt Krister Björklund och Rani Reissmüller. Exempel: Man går med på sex fast man inte vill. Man skaffar barn fast man inte vill. Man flyttar fast man inte vill.
- De som är snälla utan hänsyn till konsekvenserna känner sig sällan som tillräckligt viktiga. De ger sig ingen rätt att ha egna behov eller säga vad de vill, utan väntar på partnerns tillstånd för att leva. Det kan vara förödande, för de mister självrespekten. I stället skapas en osund beroenderelation.

Krister Björklund tror att detta beteende beror på rädslan för att bli övergiven. Om jag
är tillräckligt god, så överger ingen mig, tänker man och står där och ler. Men samtidigt överger man sig själv. Man är god genom att tillfredsställa vad den andre vill ha, men är samtidigt inte god mot sig själv.
Rani Reissmüller påminner om att vi också mår bra av att vara goda mot varandra, och att det är först när det blir för mycket som vi behöver säga ifrån och ge uttryck för våra äkta känslor - så som att känna sig kränkt, arg eller ledsen.

Ändå hindrar man ofta sig själv från att reagera öppet genom att först tänka ”äsch, det är nog bara jag som är dum”. Hur kommer det sig?
- Kanske orkar man inte med konsekvenserna av att säga ifrån, säger Rani Reissmüller. Någon kanske har erfarenhet av att bli straffad genom partnerns surande eller tigande.
- Man kan ha blivit kränkt ännu tidigare i livet, tror Krister Björklund. Små barn har ingen röst, och har man då blivit bemött med förakt för att ha uttryckt sig och vem man vill vara, och vem man är, så...
- Och om man då ansågs som elak när man försökte
säga ifrån blir det jobbigt varenda gång, fortsätter Rani Reissmüller. Man har ingen lust att bli betraktad som elak. Men vill man något som den andre inte vill är man ju inte elak, utan söker kontakt! Och det gör vi ibland genom att gräla. Gräl, med plats för försoning efteråt, kan ha en helande kraft.

I gräl är man ju ”ond”, enligt ett uttryckssätt. Motsatsen till god, alltså. Blir den ena djävulen då?
- Jo, men oftast är det bara tillfälligt, säger Krister Björklund. Risken för en utdragen polarisering uppstår snarare om man försöker hålla det onda utanför sig. Har vi inte tillgång till skuggsidan projicerar vi ut den och bidrar till att göra den andra icke-god.
Och så berättar han om en tid när han arbetade på psyket och ”de goda gummorna” togs in. Det var kvinnor som hade levt ett helt liv utan att våga stå för sina krav och behov - varken i yrkesrollen eller hemma. De hade inte velat ”äga sin kraftfulla sida”, som Krister Björklund uttrycker det, utan behållit bilden av ”den goda”, den som alltid ser till andras behov.
- De hade frånsagt sig sin onda sida. De hade trängt tillbaka känslorna så intensivt, att de på ålderns höst blev sjuka och paranoida. De projicerade allt det onda på omvärlden. Därute fanns fienden.

Samtidigt tycktes omgivningen undvika dem i deras misär på psyket. De ”goda gummorna” fick inga besök - ungefär som om ingen ville ifrågasätta den alltigenom goda kvinnan.
Krister Björklund förklarar det så här: De hade ingen relation till sig själva, utan bara till en idealiserad bild av den egna godheten. Därmed uppstod heller ingen äkta relation till någon annan.