Mediedrev är som en gräsbrand. I början har man kontroll, men så kommer en vindpust och branden får ett okontrollerat förlopp. Den sprider sig blixtsnabbt åt alla håll och det är omöjligt att hinna med.

Så beskriver Sigvard Marjasin, f d landshövding i Örebro, hur det är att vara i mediernas centrum. I februari 1996 publicerade Dagens Nyheter ett reportage om Marjasins representation. Riksrevisionsverket beslöt på begäran av Sigvard Marjasin att göra en granskning och i april 1997 åtalades Marjasin för grov trolöshet mot huvudman, bedrägeri och undertryckande av urkund. I november samma år friades han på alla punkter i Örebro tingsrätt. Både åklagare och försvarsadvokat var överens om att Sigvard Marjasin blivit hudflängd i media som få andra.

–Det är en omvälvande situation. Den som inte varit med om det kan inte föreställa sig hur fruktansvärt det är – pressen, utsattheten. Här blandas sant och falskt om vartannat, antydningar och insinuationer som inte går att bemöta, säger Sigvard Marjasin.

Vi ses hemma i hans lägenhet i Örebro med utsikt över Oskarsparken. Det är ett trivsamt hem med vacker fiskbensparkett, konst på väggarna och Dinah Washingtons mjuka stämma i bakgrunden.

–Hon är skön, säger han.

Sigvard Marjasin har dukat med servisen Blå Blom och kaffeservetter. Han bjuder på kaffe och en god och saftig sockerkaka, egenhändigt bakad, men konstaterar självkritiskt att det är lite för mycket matfett i den.

På Stortorget nedanför har blomsterförsäljarna dukat upp med vårblommor i glada färger på gatstenarna. Men då, för tio år sedan, var det så lagom trevligt att bo mitt i stan. Efter att ha varit Kommunalarbetarförbundets ordförande i 11 år och landshövding i Örebro län i nära 6 år var han igenkänd av snart sagt alla.

–Det var jobbigt, det gällde att ha självkontroll. Men vad skulle jag göra, jag måste ju gå ut?

Han möttes av gliringar och föraktfulla blickar på gatan och fick brev med dödshot och förolämpningar. Det behövde inte ens stå ”Sigvard Marjasin” på breven för att de skulle hitta rätt adress, det kunde räcka med grova invektiv på kuvertet för att de skulle hamna i hans brevlåda.

–Postverket fungerade perfekt vid den tiden, där fanns inget tadel, konstaterar han torrt.

Många brev hann han inte se själv, de eldade hans hustru upp. Trots dödshot kontaktade han aldrig polisen och var inte rädd.

–Nej, det ligger inte för mig. Man ska inte underskatta sådana hot, men det är ytterligt sällan de verkställs.

Medan polisen och riksrevisionsverket utredde representationen kom nya anklagelser i medierna.

–Jag anklagades för att langa sprit på slottet, det gjordes en polisanmälan men åklagaren tog inte ens upp den. Det var tarvligheter som att jag skulle ha mutat lantmäteriet för att få en billigare gränsbestämning och att jag skulle ha tubbat AMU för att få en billigare sommarstuga. De hade inte ens kontrollerat om jag hade betalat för den. Min son drogs in och anklagades för att ha byggt sommarstugan på firmans bekostnad, vilket inte var sant. Det rullades upp beskyllning efter beskyllning.

Vännerna fanns kvar under den här tiden, men en del bekanta försvann för att inte mer höra av sig. Sigvard Marjasin pratade inte särskilt mycket med någon om det som skrevs.

–I sådana sammanhang är man tämligen ensam. Du kanske har ett behov av att sitta och prata om det, men omgivningen är inte särskilt intresserad.

Frun och barnen drabbades förstås också, det var inte roligt att heta Marjasin den här perioden, men Sigvard Marjasin vill inte tala så mycket om det.

–Kerstin är väldigt behärskad.

Hustrun insjuknade i alzheimer för en del år sedan. Idag bor hon på ett demensboende.

Trots pressen under tiden fram till rättegången kan Sigvard Marjasin inte påminna sig att han fick några fysiska eller psykiska besvär.

–Jag är inte psykoanalytiskt lagd, så jag förtränger sådant. Men jag mådde inte bra, det gjorde jag inte. Men flykten in i sjukdom ligger inte för mig, jag är för fyrkantig för det, skrockar han.

Sigvard Marjasin retade gallfeber på journalistkåren genom att under lång tid vägra ställa upp på intervjuer.

–Det gjorde jag på inrådan av min advokat. Har man anlitat rättshjälp är det den personen som ska svara. Det är meningslöst att sitta i någon sorts tribunal och uttala sig.

Några intervjuer blev det dock, bland annat i SVT:s Kvällsöppet i augusti 1996. I dag anlitar många makthavare i trångmål medierådgivare, men det gjorde aldrig Marjasin. Medieträning avfärdar han som nonsens.

–Då är det manipulation, att man med något slags teatralisk fulländning kan förvända synen på andra. Det tycker jag är tramsigt.

Nu har det snart gått tio år sedan den friande domen, men det händer fortfarande att Marjasin får höra glåpord på gatan. Jag frågar om han inte någon gång ångrat sig och tänkt ”Vad tusan skulle jag sitta och klippa de där kvittona för?”

Men då rätar han på sig i fåtöljen.

–Nej, det är fullkomligt meningslöst att ångra sig! Om jag ångrade mig skulle jag därmed bekräfta att jag gjorde fel.Det gjorde jag inte, rätten konstaterade att jag hade full frihet att göra vad jag ville med kvittona. Att ångra sig lönar sig inte, det lärde jag mig tidigt. Det är ju bara att sitta och martera sig själv.

Sigvard Marjasins redovisningsteknik var inte brottslig, enligt den friande domen hade han inte gjort något för egen vinning. Däremot kan man nog beskriva den som egensinnig, ingen annan landshövding redovisade som Marjasin. Han hade ett konto i eget namn på vilket representationspengarna sattes in. Han gjorde matinköp till representation, men klippte isär kvitton så att endast slutsummorna var kvar. Han var enligt regelverket inte skyldig att redovisa dessa kvitton, men gjorde det ändå för att länsstyrelsen skulle kunna dra av mervärdesskatt.

Vid rättegången beskrev försvarsadvokat Leif Silbersky sin klient Marjasin som en säregen person, okonventionell, egocentrisk och ibland nonchalant, men Silbersky tillade att inget av detta är brottsligt.

–Egocentrisk kanske jag var, jag vet inte. Silbersky gör eleganta formuleringar, han kanske har rätt.

Vid en sådan här process är det inte självklart vilka som är med och vilka som är emot. Marjasin fick stöd även från borgerligt håll, men han vill inte nämna något namn. Mest sårad blev han när socialdemokraternas partisekreterare Ingela Thalén gick ut och kritiserade honom innan dom hade fallit.

Händelserna har inte fått Marjasin att ändra sin syn på journalister. Under sina yrkesverksamma år säger han sig ha haft goda relationer med ekonomi- och ­ arbetsmarknadsjournalister och inte blivit felciterad.

–Det är när det blir ett drev som det händer. I hetsjakten på nyheten blir nyheten ett självändamål. Jag tror att ett hektiskt arbetsklimat driver fram den här typen av övertoner.

Vid några tillfällen gav han presskonferenser.

–Det var nästan förödande. För det första hinner du inte koncentrera dig på ett svar för du får tio frågor samtidigt. Det upplevde jag som väldigt obehagligt, säger Sigvard Marjasin, som knappast kan beskrivas som medieovan.

Han berättar om ett tillfälle på sommaren då flera journalister belägrade vägen utanför hans sommarställe i Lindesberg. Några nya uppgifter hade fått dem att söka upp honom, men Marjasin vägrade att ge intervjuer.

–En kvinnlig reporter kom tillbaka och sade att ”du måste ringa min chef och säga att jag inte får någon intervju, han slår ihjäl mig om jag kommer tillbaka tomhänt”. Det är lite patetiskt, men det är humor samtidigt. Jag undrar om hon själv insåg det när hon kom viftande med ett vitt papper på gårdsplanen, ungefär som en parlamentär som vädjar om fri lejd, som om jag skulle skjuta från fönstret. Medge att det är skoj? säger Marjasin och fnissar lite.

Att journalister vill intervjua en landshövding som står åtalad för flera brott är ganska självklart. Marjasin säger att han inte har någon anledning att ifrågasätta journalisters arbetsrätt, journalistiken är ett av våra viktigaste inslag i en demokrati. Det är en del värderingar han vänder sig mot.

Han berättar hur en journalist i ett rättegångsreferat beskrev hur Marjasin ”skruvade koncentrerat på en exklusiv penna av märket Mont Blanc”.

–Men vad hade jag i handen? Det var en vanlig reklampenna. Varför ska man utstoffera något på det sättet? Det är den här svartvita dramatiseringen där man beskriver arketypen, pampen som är ställd inför rätta och ska få sin dom.

Vad man ska göra åt det vet han inte, han har själv deltagit i flera seminarier om mediedrevens mekanismer.

–Vid sådana här händelser samlas media och man ska analysera och göra något annat. Men det blir aldrig något annat, mediedreven lever sitt eget liv.

Så försöker vi hitta en tid för fotografering och det visar sig inte vara det lättaste. Sigvard Marjasin är 77 år, men arbetar fortfarande. Han sitter i landstingets forskningsnämnd och har en del politiska föreningsuppdrag. Över helgen åker han till sommarstället i Lindesberg, kommande vecka ska han till Danmark och spela golf samt till Stockholm för att gå på sammanträden och träffa vänner.

Så börjar han fundera igen på det där som Silbersky sade under rättegången.

–Jaså, han tyckte att jag var egocentrisk. Nonchalant kan jag vara, men egocentrisk? Jag måste titta i encyklopedin vad det betyder egentligen. Det är skönt att höra att man är egen i alla fall, att man inte är en kopia!

Tadel = klander, martera = plåga, utstoffera = utstyra, parlamentär = underhandlare sänd från den ena parten i krig till den andra, tubba = locka, förleda.

efter löpsedlarna

DEl 3

En serie om livet efter löpsedlarna. I morgon: Mediedreven har ändrat karaktär.