Så nära men så långt borta. Från Borås till Riga är det 60 mil fågelvägen. Men för många västgötar skulle Lettlands huvudstad lika gärna kunna ligga på månen. Ta det här med Nätverk Sverige-Lettlands projekt, till exempel.
I slutet av april ska man skicka över 15 gymnasister från yrkesförberedande program för att hjälpa till med renoveringen av ett dagcenter i Riga. Praktik för eleverna och handfast hjälp till letterna, alltså.
För att ta sig dit behöver nätverket hyra två minibussar, berättar ordföranden Lars Vesterlund.
- Vi hörde med ett bussbolag här i Borås. Men när de fick klart för sig att vi skulle till Lettland ville de inte hyra ut några bussar. Trots att vi hade alla nödvändiga försäkringar. Så vi vände oss till ett annat bussbolag. De sa också nej.

Kontakterna med Lettland har sin upprinnelse i ett utbyte med scouterna, där Lars Vesterlund är verksam. Nätverket samlar lokala krafter som har kunskaper om Lettland och intresse av samarbete. På den lettiska sidan finns en systerorganisation,
Förbundet Lettland-Sverige.
- Gymnasieungdomarna har inga förutfattade meningar om Lettland, men deras föräldrar blev väldigt oroliga. Det var mycket frågor om risken för stölder och slagsmål och brott. Ja, sa jag, det är ungefär lika farligt som att gå ut på gatan i Stockholm. Jag har varit i Lettland säkert 25 gånger och det har aldrig hänt mig något.
Och någon större tilltro till letternas förmågor har man inte i bygden, berättar Lars Vesterlund. Jaså, letterna skulle vara med och renovera också? Finns det snickare där då? Och kan man lita på en lettisk byggmästare?
- Det är samma sak nu, när vi planerar att dra igång en secondhand-butik i Riga, folk tror inte att letterna klarar av sin del. Då blir vi svenskar plötsligt väldigt duktiga och tror att allt blir bättre om vi gör det själva.

För svenskar tycks det finnas en klar hierarki bland balterna, en fallande skala från norr till söder. Kanske har det sin förklaring i omfattningen av kontakterna. Det finns 10 000 ester i landet, men bara 2 500
letter och 1 300 litauer. Det har alltid varit närmast till Sverige från Estland.
Ülo Ignats, född i Sverige av estniska föräldrar och chefredaktör för Estlands Dagblad, tycker aldrig att han mött några egentliga fördomar om ester. Tvärtom, säger han, så är esterna förmodligen den invandrargrupp som är bäst integrerad i Sverige.
- Det gjordes en undersökning för några år sedan om hur olika invandrargrupper lyckades ekonomiskt i förhållande till svenskarna. Esterna var den enda gruppen som hade högre genomsnittsinkomst än svenskarna själva.

Bilden av balterna skiljer sig också i olika delar av Sverige, säger Barbara Törnquist-Plewa, född i Polen och professor i öst- och centraleuropastudier vid Lunds universitet.
- I södra Sverige får litauerna en hel del negativ press. Man kan säga att de tagit över polackernas roll, tidningarna skriver om smuggling, svartjobb och prostitution. Och det kommer mycket svart arbetskraft med färjan från Klaipeda. Däremot skrivs det väldigt lite om ester och letter
här.
Svenskarnas förhållande till tjeckerna däremot präglas av situationen under mellankrigstiden. Då hade Tjeckoslovakien en mycket positiv utveckling och det fanns ett rikt utbyte mellan länderna.
Med kommunismens fall har den bilden förnyats, menar Barbara Törnquist-Plewa. Tjeckerna har traditionellt mycket bättre press i Sverige än andra östländer. När tjecker och slovaker jämförs verkar däremot slovaker mycket sämre. De associeras mera med öst, medan tjeckerna uppfattas som en brygga mellan öst och väst.
- Såvida det inte är tyskar inblandade förstås, för då tar svensk press parti för tyskarna.

Historiskt har Europa varit delat i öst och väst, mellan en slavisk och en germansk/ anglosaxisk kultursfär. Napoleon och ryska tsaren delade Europa mellan sig längs den gränsen. När Hitler började kalla östeuropéerna för untermenschen så gjorde han det inte i ett tomrum, han exploaterade en bild som redan fanns. Stalins järnridå bekräftade i stort sett den gamla uppdelningen.
Och det finns mycket forskning
som visar att Östeuropa som helhet har fått tjäna som ett slags gjutform för en västeuropeisk identitet, säger Barbara Törnquist-Plewa. Västeuropa har alltid avgränsat sig mot öst, som stått för det mindre kulturellt utvecklade, det ekonomiskt efterblivna.
- Det har en viss grund, den ekonomiska utvecklingen har haft olika tempo. Men föreställningen om det efterblivna öst är väldigt stark i väst och folk som inte reser dit och gör egna erfarenheter har svårt att komma förbi stereotyperna.
Sveriges radios korrespondent Kjell-Albin Abrahamsson har rapporterat professionellt från Öst- och Centraleuropa i 25 år. Det är klart, säger han, att svenskarna är nedlusade med fördomar, varför gjorde annars regeringen en kovändning i frågan om arbetskraftsinvandring?
- Det har alltid gått en kulturgräns och ibland även en rasistisk gräns mellan väst och öst, vi har kallat dem för hundar, barbarer och untermenschen. Därför ser vi dem också som EU:s B-lag som inte ska ha samma rättigheter som andra EU-medborgare. Det
är beklämmande. Jag brukar kalla det för andens taggtråd mellan väst och öst.

Oron över att invandrare från nya EU-länder ska komma hit och dränera våra välfärdssystem bygger i grunden på det fusk vi ser bland svenskar, menar Åke Daun, professor emeritus i etnologi och den svenska identitetens utforskare framför andra.
- Sen finns det ju en gammal föreställning om att folk inom östblocket har levt under så annorlunda förhållanden. Att deras syn på stat och myndigheter inte präglas av den relativa solidaritet och uppställning som finns i Sverige, och att de därför i större utsträckning skulle tycka att fusk är okej.
Vi har lätt för att generalisera, konstaterar han. Vi glömmer att det finns folk av alla sorter i alla länder, människor som lever under vitt skilda förhållanden, med egna tankar och drömmar.
- Det är klart att människor som överutnyttjar och missbrukar vår ordning är till skada. Men det är ju alla de andra, de som är bra, som vi borde komma ihåg.
- Våra fördomar tycks dessutom ha en förmåga
att liksom kortsluta våra faktiska erfarenheter. När vi lär känna människor från andra länder, upphör de på ett märkligt sätt att vara ”invandrare”. De drygt 40 000 polacker som lever i Sverige är till exempel väl integrerade, de har ofta bra jobb och hög utbildning, de har samma bostads- och levnadsstandard som svenskar och de umgås med svenskar, säger Åke Daun.
- Därför kunde man ju tro att polackerna skulle vara välkomna hit, ändå motar vi bort dem.
- I högtidstalen handlar EU:s utvidgning om att ena det Europa som varit delat i många hundra år. Men det kommer inte att gå över en natt, säger Kjell-Albin Abrahamssom. Det tog 100 år att göra ett land av de tyska furstetaterna och det tog 70 år att ena Italien.
- Här har vi ännu mer komplicerade mönster, men vi ska inte låt oss förskräckas. Vi befinner oss i början av en lång process.