En tornado, som denna utanför Cypern, är ett av många kraftfulla väder som människan skulle vilja ta makten över. Trots all utveckling är vi ännu inte där.
De första vårveckorna var vackra och milda i Europa nådens år 1783. Allting verkade som vanligt. I mars föll visserligen ett lätt snötäcke över England, men det grusade inte förhoppningarna om en skön och vacker sommar.
Men så följde några dagar med mycket varmt väder och råkalla nätter, en märklig opalskimrande dimma lägrade sig och upplöstes inte. I juni var diset så tätt att solens strålar hade svårt att tränga igenom, på nätterna gick det knappt att se månen och stjärnorna. Den kvava luften gjorde husdjuren apatiska, flugor la ägg i maten som var svår att hålla fräsch, köttet ruttnade. Bladen föll av träden i mitten av juni, nya sjukdomar som förbryllade läkarna började spridas. En våg av elektriska stormar drog över de brittiska öarna och fransmännen skrämdes av ett helt nytt fenomen: norrsken. Paniken spred sig.
Eftersom det inte fanns internet och tv på den tiden tog det lång tid innan européerna fick veta vad som hänt: Att flera vulkaner i Japan och Island fått utbrott samtidigt och då spytt ut stoftpartiklar som orsakade fenomenet.
Med en viss regelbundenhet golvar naturen mänskligheten med katastrofer och oväder. 1783 var en rejäl stjärnsmäll som fick stora konsekvenser. Vädret visade sig vara något som det var bäst att hålla ögonen på. Vanligt folk började föra bok över vädret, samtidigt som väder- och klimatvetenskapen fick sitt genombrott.
– Intresset för vädret ökade markant i slutet av 1700-talet. Det berodde dels på upplysningstiden och att man fått nya instrument att mäta vädret med. Dels på en period med extremt väder. Folk började föra dagbok över vädret i en utsträckning som man aldrig gjort tidigare. Det har gett oss en alldeles utmärkt statistik från den tiden, säger Anders Persson, meteorolog på SMHI i Norrköping.
Varje generation tycks ha sitt Stora oväder, det värsta i mannaminne. 1783 letade man fram en hundraåring som var Englands äldste och som försäkrade att det som inträffat var den värsta väderlek som drabbat landet på mannaminne. Men då hade han uppenbarligen glömt eller sovit djupt natten mellan den 26 och 27 november 1703 då en utomtropisk cyklon – oöverträffad än i dag – hemsökte öarna och dödade cirka tio tusen människor.
– Oväder påminner oss om hur lite kontroll vi egentligen har. Vi inbillar oss att om det blir fel så beror det på människor, gärna politiker eller stadsplanerare. Bygger vi bara rätt så kommer Stockholm att stå kvar in i evigheten, amen! Men det räcker bara med att det smälter lite vid polerna så står stan under vatten. Hur välbyggt det än är, säger Lars Collmar, komminister i Adolf Fredriks församling i Stockholm.
Hösten 1969 drabbades Sverige två gånger av våldsamma stormar, de värsta i mannaminne. Stormarna saknade motstycke och för författaren Lars Gustafsson blev de symboliska i romanen ”Herr Gustafsson själv” från 1971. De blåste bort taken som dolde den offentliga lögnen:
”Väldigt rasade oktoberstormarna det året; 1969. Skogen fälldes som gräs, telefonledningarna ringlade från brustna stolpar, det slet och tjöt i gistna byggen.
Nu kom sanningen i dagen. Femtio- och sextiotalens eländiga spekulationsbyggande, där taken som fästs med ståltrådsgem och väggarna tejpats till varandra visade sin rätta karaktär. Ut kom väggarna! Bort flög taken!”
– Starka krafter fascinerar. Ombord på ett fartyg på väg till Skottland var jag med om en storm. Vågorna var enorma. Jag var förhäxad. Jag filmade tills filmen tog slut. Vid sådana tillfällen ställs saker på sin spets, då ställer man existentiella frågor. Vardagen rymmer ganska sällan frågor om överlevnad. Hur kommer just jag att klara detta? Kommer jag att bli rädd, sjösjuk? Det är som att stå vid en avgrund. Några centimeter till och jag faller mot en säker död, säger Allan Linnér, psykoterapeut i Stockholm.
När stormen Gudrun drabbade Sverige i januari 2005 var det många som upplevde sin värsta storm någonsin – eftersom det enda som fanns att jämföra med var höststormarna 1969. Och de flesta som var med 1969 upplevde också sin värsta storm någonsin – eftersom det enda som fanns att jämföra med då inträffade juldagen 1902.
”Natten den 25–26 rasade en förfärlig orkan, hvars like ingen förut skådat. Hela hus jämnades med marken. Somliga tak flögo rent bort. Hafvet öfersvämmade marken omkr. 1 000 m från den vanliga strandbädden. Fiskar slungades av vågorna högt upp på land”, skrev väderobservatören i sin rapport från Vadebäck i Skåne 1902.
Och det enda som fanns att jämföra med då var novemberstormarna 1872, de värsta i mannaminne.
Anna Carlsson-Käck på Orust minns med fasa ovädret över västkusten i augusti 2002. Till saken hör att hon är åskrädd.
– Över halva ön var det becksvart och vi var tvungna att köra rakt in i ovädret. Blixtarna slog ner runt bilen precis hela tiden. Det sjöng i bergen av åskan och det kändes som domedagen kommit. Hemma satt jag i soffan med en ficklampa och försökte tänka bort åskovädret med ett korsord. Jag kände mig så fruktansvärt ensam. Naturens krafter går inte att kontrollera, säger hon.
Ett sätt att försöka diagnostisera personlighet och psykiska störningar är att utsätta en person för projektiva test, till exempel rorschachtest med bläckplumpsbilder. Psykiatrikern och psykoanalytikern Alexander Wilczek berättar att det inte sällan är ett tecken på depressivitet när testpersonen uppger att han eller hon i bläckplumparna ser mycket naturkrafter, stormar och oväder, sådant som är bortom människorna, bortom städerna. Krafter inför vilka vi är hjälplösa.
– Oväder kan vara fascinerande, nästan upphetsande. Vi kan uppleva det som om naturen vill visa att den finns, att den visar upp sina drifter, säger han.
Jörgen Lundqvist på Hisingen i Göteborg minns det stora snöovädret i november 1995 som någonting oerhört lustfyllt.
– Snön vräkte ner natten till fredagen. På morgonen var det så mycket snö att ingen i vårt radhusområde kunde ta sig därifrån. Ingen kunde komma till jobbet, barnen fick stanna hemma. Alla träffades vid garagen och skottade och pratade med varandra. Alla var så glada. Det var som om allt släppte, allt blev så enkelt, alla krav försvann. Det kanske är detta som är meningen med livet, tänkte jag. Men snön försvann fort. På måndagen var alla på jobbet igen, säger han.
Vi pratar om vädret, men kan inte göra någonting åt det. Men är det verkligen sant numera?
Klimatförändringarna gör att temperaturen på jorden stiger, glaciärerna smälter och många menar att det är människans fel.
Psykiatern och psykoanalytikern Alexander Wilczek ställer en obehaglig fråga:
– Kan det vara så att människan – på ett djupare, ett mer omedvetet plan – tycker att det är tillfredsställande att kunna påverka vädret? Min tanke bottnar i att människan känner sig kränkt av att inte ha den allmakt och den evighet som Gud har. Men allt mer har människan börjat ge sig in på Guds domäner: För tidigt födda foster kan fås att överleva, döden kan skjutas upp allt längre – och nu kan människan också påverka och på sikt kanske bli herre över vädret.
