Fatima väcktes tidigt en morgon av mormor. Det var en stor dag – förväntningarnas dag. Fyraåriga Fatima fick nya fina kläder, hål
i öronen och sina allra första guldörhängen. Med en taxi åkte Fatima, hennes fem år äldre moster och mormor iväg mot sjukhuset i Somalias huvudstad Mogadishu. Alla hennes kompisar, alla barn som bodde på deras gata, sprang efter taxin och vinkade. Mostern skämdes, de flesta gör det här innan de är sju, själv var hon redan nio. Hon visste vad som väntade. Det visste inte Fatima.
I världen beräknar WHO att omkring 100-140 miljoner flickor och kvinnor är könsstympade och att ungefär 6 000 flickor genomgår könsstympning varje dag. Det är en gammal tradition, som är djupt rotad i kulturen.

Mormor höll Fatima i handen när de klev in på sjukhuset. Där väntade Fatimas pappa som ledde dem fram till en läkare och en sjuksköterska i ett rum. Det var ett kallt rum. Hon fick lägga sig på en brits och sära på benen. De satte fast hennes ben. Hårt. Rummet var kallt och de gav henne bedövningssprutor.
– Var duktig nu Fatima, sa mormor och klappade henne mjukt på kinden.

Fatima skrek. Smärtorna chockade henne, trots bedövning. Än i dag kan hon känna smärtan när hon tänker tillbaka.
Så såg verkligheten ut för Fatima och för många andra flickor som lever i länder där kvinnlig könsstympning utövas. På grund av emigration från Afrika till västländer ökar kvinnlig könsstympning i Europa, Kanada, Australien, Nya Zeeland och USA. Statistiken visar att det
i Sverige finns ca 28 000 kvinnor födda i ett land som utövar könsstympning eller med minst en förälder från de länderna.

Av dessa är cirka 12 000 under 18 år, varav 5000 är under sju år. Men hur många som befinner sig i riskzonen finns det delade uppfattningar om. Vissa menar att afrikanerna lämnar sedvänjan
i hemlandet, andra pratar om sommarlovsstympningar då föräldrarna tar med sig sina döttrar tillbaka till hemlandet och utför stympningen där. Rykten säger också att det finns de som i hemlighet utför könsstympning i Sverige.

Fatima Nur har etablerat sig i Sverige, hon är aktiv kommunpolitiker för folkpartiet i Stockholm. Hon har två döttrar och har bestämt sig för att de inte ska könsstympas. Men hon berättar att påtryckningarna från släkten har varit stor och att det är svårt att säga emot.

– Man måste vara stark. Det är inte så lätt att motstå det starka trycket och förväntningarna även om man bor i Sverige. Jag skulle vara naiv om jag sa att det inte händer här nu. Det är svårt att stå emot, det har jag själv upplevt. Den här frågan äger jag inte själv, säger hon.

Att Fatima ändå har valt att vara den första kvinnan i generationer av kvinnor i hennes släkt som inte stympar sina döttrar tror hon beror på att hon kom till Sverige på grund av allvarliga hälsoproblem. Vid hennes första menstruation stockade sig blodet eftersom det hade svårt att ta sig ut genom hålet som var lika litet som en pennspets.
– Min mormor ringde till min pappa som bodde i Sverige och sa att jag hade samma symtom som min mamma. Det jag har gått igenom har min mamma också gjort och mormor trodde att det var en ärftlig sjukdom och ville att jag skulle få hjälp.

I Sverige fick Fatima veta av de chockade gynekologerna att hennes symtom inte berodde på en ärftlig sjukdom, det var följderna av en könsstympning som gått snett. Man hade sytt ihop urinöppningen och Fatima hade i tio år kissat genom slidöppningen. Hon fick hjälp i Sverige och blev kvar.

– Jag skulle säkert ha låtit mina döttrar könsstympas om jag inte kommit hit. Räddningen för mig och mina döttrar är att jag har hamnat i Sverige. Och jag känner att det finns möjlighet för alla andra som också har hamnat här, säger hon.
Men Fatima tror att det är svårt för dem som inte kommer in i det svenska samhället, som inte får jobb och träffar människor utanför sin kultur.

– Jag är en del av ett svenskt samhälle, men de som inte är det och som hoppas på att återvända, tror jag faktiskt kan könsstympa döttrarna och vilja bevara sin kultur, säger hon.
Socialantropologen Sara Johns- dotter har under åtta år gjort flera studier om kvinnlig könsstympning. Genom en undersökning gjord på somalier i Rosengård i Malmö, har hon dragit slutsatsen att kvinnlig könsstympning är något de allra flesta lämnar bakom sig.
Fatima Nur är inte lika övertygad.

– Förut kunde man komma fram till mig och säga ”Fatima, hon där borta, hon ska åka, stoppa henne”. Men efter att det blev förbjudet vågar ingen prata om det. Självklart hoppas jag också att det är som Sara Johnsdotter säger, men det räddar ingen flicka.

Sara Johnsdotter har använt sig av en kvalitativ metod där hon velat visa interna diskussioner mellan somalierna. Anledningarna till att somalier säger sig ge upp traditionen när de kommer till Sverige är att de inser att islam inte är förenligt med könsstympning, att det går att gifta sig här trots att man inte är stympad och framförallt upphör de att se könsstympning som något naturligt.

– Att det går att ändra somaliska familjer, det tror jag också, jag har förändrat mig själv. Men det finns två domar och det bevisar att könsstympning finns. Det kan vi inte förneka, säger Fatima Nur.
I somras dömdes en 42-årig man till brott mot lagen mot kvinnlig könsstympning. Sommaren 2001 bestämde han och mamman att han skulle ta med sig två av deras barn till hemlandet Somalia. Där blev dottern omskuren. Enligt flickan ska hon ha hållits fast av pappan under ingreppet. Han dömdes också till egenmäktighet av barn eftersom han enligt mamman hållit kvar barnen i Somalia mot hennes vilja. Det ändrades dock i en senare dom. Det slutliga straffet blev två års fängelse och skadestånd på 250 000 kronor.

Tre månader senare kom nästa dom mot en mamma som tagit sin dotter till Somalia och låtit könsstympa henne där. Mamman dömdes också för grov fridskränkning, eftersom hon vid ett stort antal tillfällen ofredat dottern genom att undersöka hennes underliv för att kontrollera om dottern haft samlag. Kvinnan har också misshandlat dottern. Domen blev tre års fängelse och
550 000 kronor i skadestånd.

Polisanmälningarna i Sverige är strax under tjugo till antalet. Två ledde till åtal. Orsakerna till att de flesta lades ner är bland annat att flickan inte varit stympad, att hon blivit det innan hon kom till Sverige eller att anmälan grundat sig på rykten. Anmälningarna kommer från bland annat socialtjänst, sjukvård och skola.

I Frankrike finns däremot fler anmälningar och över 30 domar.
– Vi vet att det hänt i Frankrike, säger Sara Johnsdotter. Men är det rätt slutsats att dra att det västafrikaner gör i Frankrike gör östafrikaner i Sverige? De har inte samma tradition och Frankrike och Sverige är också olika. Vi har en annan statlig kontroll och inga stora slumområden.

Fatima Nur tror att sanningen ska uppenbara sig med tiden:
– Ingen flicka är mogen att berätta om det ännu, men jag tror att om några år träder flickor fram som blivit utsatta. Somalierna kom hit i början av 90-talet, så snart har vi förstföderskorna. Då kommer vi kunna se hur många flickor i Sverige som könsstympats.

Maria Hagström
Frilansjournalist
idag@svd.se