Den första ensamstående adoptionspappan i Sverige accepterades i början på 2000-talet. Fortfarande finns bara mellan fem och tio ensamma män som skaffat barn genom adoption.

Men Fredriks väntan på att bli pappa blev tuff. Under den sedvanliga medgivandeutredningen i socialtjänsten var frågorna extra närgångna och allt han gjort och sagt i livet granskades. Det kunde han förstå. Däremot var han inte beredd på vad han skulle möta på olika nätverk och chattforum för dem som är på väg att adoptera.

– I stället för att få lite råd och tips möttes jag av ett enormt hat. Jag kallades för pedofil och fick höra att jag ägnade mig åt människohandel. Debatten är så uppskruvad att sådana påståenden inte går att försvara sig mot, eftersom främst män begår den sortens brott. Det kom även rasistiska kommentarer om hur dumt det är att föra in utländska barn till Sverige.

Fredrik blev väldigt illa berörd av hur gränslösa personerna var på nätet. Det är också anledningen till att han vill vara anonym i den här artikeln.

– Har man en gång fått smaka på hur det där känns sticker man inte gärna ut hakan igen, säger han.

På Adoptionscentrum berättar kommunikationsstrategen Inga Näslund att kontrollerna på ensamma män är hårdare än för par och ensamstående kvinnor. Det handlar om att ta reda på syftet, varför mannen egentligen vill adoptera ett barn, förklarar hon.

– De vänder ut och in på ens liv, det finns ingen sten de inte har lyft på, bekräftar Fredrik.

Han tycker den noggranna kontrollen är självklar med tanke på att det oftast är män som är förövare vid övergrepp mot barn: ”Det handlar ju om att skydda barnen”, som han säger. Men många av frågorna han fick under utredningen upplevde han som irrelevanta och svåra att svara på, som ”Varför är du singel?”, ”Har du problem med det motsatta könet?”, ”Varför är du inte gift?”

– Jag har ingen bättre lösning på hur de ska göra i stället, men det känns som om de går hårdare fram mot män än mot kvinnor. Trots att jag svarade nej så återkom frågan om jag var homosexuell – hela tiden. Det är en rätt så ålderdomlig syn på män och mäns relation till barn.

I efterhand har Fredrik känt att hans styrka och beslutsamhet hjälpte honom igenom både granskningen och det hårda motståndet på nätet.

Det där med familj och barn var aldrig något han aktivt hade strävat efter, snarare något han tagit för givet skulle komma så småningom. Fredrik hade pluggat länge, gjort karriär som ingenjör och fått ett toppjobb som miljöexpert på ett av Sveriges fem största företag där han fortfarande arbetar. Men när vännerna började få barn kände han en längtan, samtidigt utvecklades hans eget äktenskap åt ett annat håll. Båda gjorde karriär och familjebildningen sköts på framtiden. Till slut kom separationen. Och paniken – han ville ju ha barn.

Fredrik som då var 37 år började leva singelliv med en hel del festande, kunde varenda krog i stan vid det laget. Och längtade hela tiden efter ett familjeliv. En dag läste Fredrik en artikel om en ensamstående kvinna som hade fått adoptera barn. Han ringde Adoptionscentrum samma dag.

– Jag blev eld och lågor när jag förstod att även män kunde adoptera på egen hand, säger han.

Fredriks syskon, vänner och övriga familj reagerade bara positivt på hans beslut och tyckte han var modig.

– Mamma varnade mig dock för att det är väldigt tufft att vara ensam med ett litet barn.

Som ensamstående får man ofta bara adoptera barn mellan fyra och sju år. För Fredrik tog processen tills han blev pappa två år. Det hade kunnat gå fortare om han hade tagit emot ett barn med handikapp.

Egentligen hade han velat ha med sig sin pappa på resan till Indien, men var samtidigt rädd för att det skulle se konstigt ut om två män hämtade ett barn. Så Fredrik kom ensam till barnhemmet.

–  Vi övade på lite svenska ord redan i Calcutta och på flyget hem till Sverige. Det var mycket skratt och kändes inte så konstigt som jag hade föreställt mig.

Den 30 oktober 2009 klev en femårig indisk pojke över tröskeln till Fredriks hus och livet som pappa kunde börja. En vecka senare kom snön.

– Det var inte riktigt väder för utomhuslekar, men det var bra för vi fick mycket tid att vara hemma och lära känna varandra i lugn takt, berättar Fredrik.

För intervjun möts vi hemma i villan. Utanför fönstret syns Filip, som pojken heter, spela fotboll på den stora grästomten. Dagen är mild, solen värmer. Fredrik berättar att första tiden var ganska tuff. Filip hade svårt med omställningen, han hade mardrömmar och legobygget kunde gå rätt så våldsamt till.

– Den perioden var ändå kortare än jag hade väntat mig. Men det som gör det rätt så svårt är att barnhemmet inte har några som helst uppgifter om hans föräldrar. Han satt plötsligt en dag utanför barnhemmet, mer vet man inte.

För Fredrik är det den svåraste biten, att inte ha en historia att berätta för honom.

Filip rusar in och vill ha en macka. Och Sofi kommer in i vardagsrummet med te på bricka. Fredrik och Sofi träffades bara en månad innan Fredrik skulle åka till Indien och hämta sitt blivande barn.

– Det är ofattbart. Allt kom liksom på en gång, jag skulle få bli pappa och sen träffar jag en kvinna jag älskar och min adopterade son fick dessutom en fantastisk mamma.

Nu ska Fredrik och Sofi adoptera tillsammans. Det är bara några veckor kvar tills Filip får ett syskon.

Sofi är 34 år och arbetar som sjuksköterska. Innan hon träffade Fredrik tänkte hon inte särskilt mycket på att skaffa familj.

– Först kändes det lite konstigt att träffa en kille som skulle skaffa barn på egen hand. Men Fredrik är helt fantastisk. Och när jag nu vet hur bra det kan bli med att leva med adopterade barn så känns det inte viktigt att skaffa biologiska.

För Fredrik handlar inte föräldraskap om kvantitet, eller kön, för den delen.

– Det viktiga är att de föräldrar eller den föräldern som finns vid barnet ger vad barnet behöver. Det är inte tvåsamheten eller en kvinna en garanti på.

Fredrik har med sin erfarenhet i botten funderat en hel del på samhällets syn på mannen och varför män som vill ha barn väcker så mycket känslor. Men till dem som ställt sig i kö på Adoptionscentrum, två just nu, vill han skicka en uppmuntran.

– Om jag inte hade adopterat hade jag säkert haft ett bra liv ändå. Men jag är så otroligt glad att jag gav mig själv chansen att skapa ett liv med barn. Det är värt allt.