Robban Becirovic har nästan alltid håret i en väska, av praktiska skäl.

Med dreadlocks på 186 centimeter blir håret något mycket påtagligt, något man hela tiden måste förhålla sig till. De tovade flätorna har fått växa till sig i 17 år, men de kom till mer eller mindre av en slump. Robban Becirovic hade långt hårdrockshår när han var ute och tågluffade 1991 och i Paris bodde han i kvarter med många afrikanska frisörsalonger.

– Tjejerna på vandrarhemmet tjatade på mig att jag skulle göra håret. Jag tänkte att det kunde vara en kul grej, men jag visste inget om hur man gör dreads ­eller hur man sköter dem.

Det tog längre tid än han insett och två tjejer fick hjälpas åt att fläta för att Robban skulle hinna med tåget till Portugal.

– Jag såg ut som en idiot de första åren. Alla mina kompisar skrattade åt mig när jag kom hem från tågluffen. Det tog nog två år innan dreadsen blev riktigt hårda.

Robban Becirovic bodde i Norrköping då och där hade ­ingen dreads på den tiden. Men han framhärdade med frisyren, tvinnade flätor och duttade i hårgelé.

– Det var bara för att bevisa för de andra att det skulle bli något.

Idag, 17 år senare, har dreadsen blivit en del av Robbans identitet.

Robban Becirovic har blivit ”Robban-med-håret” eller ”Close-Up-Robban-med-dreadsen”. Samma år som han anlade frisyren startade han hårdrockstidningen Close-Up.

– Eftersom jag lever i den här världen vet jag att håret uppfattas som coolt. Det är mer cred i min värld att ha sånt här hår än att se ut som alla andra 37-åringar, lönnfeta killar med rakad skalle.

Robban ser en klar fördel i att se ut ungefär som sina läsare.

– Kidsen, mina läsare, kan identifiera sig med mig. Jag skulle själv inte vilja köpa en hårdrockstidning som gjordes av Amelia Adamo, vad skulle det vara för trovärdighet?

I hårdrocksvärlden vet många vem Robban är och han känner att han måste tänka på hur han ser ut. Även en sliten t-shirt är vald med stor omsorg, förklarar han och pekar på en bild i Close-Up på medlemmarna i bandet Testament, långhåriga och med svarta t-shirts.

– De här killarna har tänkt som fan på vilka tröjor de har på sig och det har jag också, men jag ­erkänner det, säger Robban som för dagen har en t-shirt med hardcorepunkbandet Bad Brains.

Enda gången Robban tycker det är riktigt jobbigt med håret är när han ska flyga. Om han sitter i mittensätet stuvar han in håret så att det inte ska störa andra. I tul­len måste han släppa ut håret ur väskan och då gillar han inte att få alla blickar på sig.

– Jag är verkligen inte exhibitionist, jag vill vara i fred. Det ­låter kanske konstigt, men jag är inte ute efter uppmärksamhet. Hade jag varit det hade jag satt upp håret i någon sorts tofs eller turban.

De senaste åren har Robban börjat träna och går ofta och simmar. Då är han tvungen att sätta upp håret i en tofs på huvudet, som en ananas. I början tyckte han att det var lite jobbigt med alla blickar och gick helst dit med en kompis, men nu är det ingen som tittar längre. Det blir bröstsim och lite ryggsim. Att crawla eller dyka fungerar inte så bra.

Hemma har Robban börjat snurra upp håret, vilket gjort allt mycket enklare. När han ska sova lägger han upp det ovanför huvudet. Robban har också låtit virka en mössa till sitt hår.

– Jag valde fel färg så jag ser mest ut som en fåraherde från Afghanistan. Men jag ska till Turkmenistan i höst och då kan jag väl ha mössan.

Trots att de är lite opraktiska så gillar Robban sina dreadlocks. Men ibland kan han sakna känslan när någon drar med handen genom hårbotten, att känna en borste genom håret eller att få det tvättat hos frisören.

Håret är en privat del av kroppen. Så även för Robban, trots att hårtopparna befinner sig 20 år och 186 cm från hans huvud. Han tycker att det är jobbigt på ­musikfestivaler när folk är fulla och ska komma fram och känna på håret.

– Jag brukar jämföra med att jag inte går fram till tjejer och säger ”Oj, vilka stora tuttar! Får man klämma på dem?” Det skulle aldrig falla mig in. Håret räknas inte på samma sätt, men jag blir lite ­irriterad när folk ska ta på det.

Själv skulle han inte drömma om att ta på någon främmande persons hår, även om han kan få lust när han ser någon tjej med ett stort vackert afrohår.

– På festivaler tycker jag speciellt illa om när killar ska ta i håret eftersom jag vet vad de gjorde två sekunder innan, nämligen stod och kissade mot ett plank någonstans. Då blir jag jäkligt irriterad.

Men om man först frågar artigt kan man få känna på håret. Dreadsen är stenhårda och sträva. I topparna på en av dem sitter ett litet skorpionsmycke.

Tvärtom vad många tror så blir dreadsen bättre av att tvättas ofta, förklarar Robban. Han tvättar håret två gånger i veckan. Klippt sig har han inte gjort sedan 1988 då han toppade håret på Kungsgårdsskolans frisörgymnasium för 50 kronor. Under åren har han tjänat ihop flera Thailandsresor genom att aldrig gå till frisören.

– Jag är fåfäng i den meningen att jag tycker det är snyggare att ha hår än att vara flintskallig och det tror jag att de flesta killar, och framför allt tjejer, tycker. På så sätt är jag fåfäng, men idag har jag inte ens rakat mig och jag står ju inte framför spegeln i fem år.

När folk frågar varför han har det långa håret brukar Robban skämtsamt svara att det är för att få tjejer. Nu har han flickvän, men håret har under åren tjänat väl som kontaktannons.

– Det är en isbrytare, tjejer kommer fram och börjar prata om det. De tycker nog att det är en spännande person för vem som helst skaffar inte sånt här hår, det är inte Kalle som jobbar på Konsum. Det är för att jag är min egen som jag kunnat ha det så.

För Robban har håret ingen religiös eller politisk betydelse.

– Man kommunicerar via håret, men jag är absolut inte rasta utan har bara håret för att det är en kul grej. De flesta som har dreads i Sverige är alternativa människor. Gå ner till Kafé 44 och det är palestinasjal och dreads som gäller. Det är kostymen man har på vissa ställen, det har blivit ungdomsmode.

I dag kan man se dreads på band som spelar alternativ hårdrock eller råpunk, men även i sportens värld, till exempel skate­boardåkare.

Robban Becirovic tycker att långt hår är fint, både på killar och ­tjejer. Han har genom åren haft tjejer med olika hårfärg, men är extra svag för blonda hår.

– Jag tycker inte om korthåriga tjejer så mycket, så ytlig är jag att jag nog inte skulle klara av det. Jag tycker om det traditionella kvinnliga med långt hår. Usch, nu låter jag som en gammal gubbe. Men jag tycker om långt hår, det gör jag, både på killar och tjejer.

För Robban, liksom många ­andra män, är skallighet ett orosmoln. Han har noterat att pappa blev tunnhårig tidigt medan farfar har kalufsen i behåll och hoppas att skalligheten hoppar över en generation.

– Jag satt och kollade på ett gammalt avsnitt av Seinfeld och det är många skämt som handlar om Georges skallighet. Det ser tyvärr inte så bra ut, det är inte attraktivt.

Några gånger har Robban drömt att han tappat en dreadlock eller två. Flätorna har varit illa ute i verkligheten också. En gång fastnade en dreadlock i bilens handbroms och en annan gång snurrade håret in sig i cykelhjulet.

– Jag tror att jag fortfarande har kvar oljefläckar på håret.

När håret började bli för långt för att cykla med lade han det på en tidning på pakethållaren, men sedan blev det ännu längre och nu är det väska som gäller.

–Jag cyklar mycket häromkring på Söder och folk känner igen mig. Jag är rädd för att jag börjar bli som ”Hammarbytomten”, han med stora skägget och röda näsan. Folk skrattar lite och pekar. Jag håller på att bli en sådan redan och jag är inte ens 40!