När Magnus gick på Handelshögskolan satte han upp ett mål. Han skulle tjäna lika mycket som sin ålder multiplicerat med 2000. Redan som 27-åring nådde han målet och fick en månadsinkomst på 55 000 kronor. Han visste med sig att han gjorde strålande affärer åt firman, men när chefen en dag opåkallat gav honom 500 000 kronor i gratifikation trodde han inte sina öron.

– Först blev jag väldigt misstänksam, jag hade ju inte bett om något. Men sen förstod jag att det är så det funkar i den här branschen, chefen ville se till att jag inte gick någon annanstans.

Magnus, som i dag är 48 år, har gjort en fantastisk karriär i finansbranschen och tjänar 450 000 kronor i månaden.

– Lönen har helt klart varit en drivkraft för mig. I den här världen är det väldigt höga rörliga ersättningar. Varje gång jag suttit med chefen för att se hur det har gått under året så har det varit lite som att få ett betyg. Jag är himla stolt över vad jag har åstadkommit, säger han.

Målet har varit att varje år höja inkomsten. Det år han tjänade som bäst drog han in åtta miljoner, berättar han och preciserar ”8,5 miljoner”. Summorna är viktiga.

– I finansbranschen köps det många taxeringskalendrar, säger Magnus.

Förr hände det att han själv kollade om kollegan vid skrivbordet bredvid tjänade mer eller mindre.

Inte bara den som får en löneökning på 200 kronor gnäller över snåla chefer. När Magnus ena året fick 4,5 miljoner kronor i bonus, men några år senare fick nöja sig med ”bara” 2,5 miljoner blev han riktigt besviken.

– Då tyckte jag det var skitdåligt och muttrade över usla chefer. Sen läste jag i tidningen om någon som tjänat mer och blev ännu surare. Men sen började jag tänka, snälla nån. Jag har vänner utanför finansbranschen som är jätteduktiga i sina yrken och tjänar en tiondel av vad jag gör. Då insåg jag att jag höll på att bli fartblind.

När han senare i livet själv blev chef och fördelade bonusar kunde han se det från andra sidan. En del var alltid nöjda, medan andra alltid blev förnärmade och tyckte att de var värda mer. Det handlade mer om personlighet än om vad de faktiskt presterade.

Jag tjänar sjukt mycket mer än jag är värd.

Alla pengar Magnus tjänat under åren har räckt till stor villa och sommarhus, generösa bjudningar, resor, snygga båtar och ännu flottare bilar.

– Jag köpte en Jaguar för en del år sedan, bara för att bräcka. Jag kan inget om bilar mer än att de har fyra hjul och ratt, erkänner han frankt.

Att ha muttrat missnöjt över en bonus på 2,5 miljoner kronor och köpt ny bil bara för att glänsa är inget Magnus direkt är stolt över. Han för en ständig kamp med sig själv för att bevara respekten för pengar.

– Risken är att man blir beroende av pengar och hela tiden känner att man ska ha mer. Det finns alltid någon som tjänar mer än du. Fast drivkraften att mäta mig med andra har mildrats mycket på senare år.

Varje helg storhandlar han på Coop Forum, eftersom han gillar den kooperativa idén.

– Ser jag något på extrapris så köper jag det. Kött försöker jag alltid hitta det billigaste för den produkten är fel prissatt. Det finns jättebra kött som kostar 99 kronor och dåligt för 199. Jag är inte helt rationell utan nappar på ”köp två” och få lite rabatt och så köper jag hem för mycket. Det är ett billigt trick som jag går på, men jag försöker skärpa mig.

När han var 20 år började han spara mynt i en burk för att till slut kunna köpa sin första systemkamera. Den vanan har han fortsatt med. Med jämna mellanrum sätter han in slantarna på banken. Där finns ju redan en hel del så det är inte helt nödvändigt för ekonomin, men kanske för att inte förlora sig själv. Magnus har också kvar sina gamla vänner, som inte alls är i samma inkomstklass eller bransch.

– Jag tror att jag i allt väsentligt är samma snubbe i dag som när jag var 18 år, pank och fågelfri. Jag uppskattar samma saker och jag har samma känsloliv. Lönen betyder jättemycket för mitt självförtroende, men ingenting för min självkänsla. Min självkänsla har jag mer i relationen till mina barn, min fru och mina vänner.

Det är i jämförelse med andra som lönen är en drivkraft, inte för att göra ett bra jobb. Även på första jobbet där Magnus tjänade 13 500 kr gjorde han sitt bästa.

Magnus föräldrar var akademiker, men det fanns inget överflöd av pengar i hemmet.

– I och med att jag kommer från enkla förhållanden så känner jag kanske ett större ansvar att göra något vettigt av alla pengar jag tjänar. Jag ger pengar till olika hjälporganisationer och jag har köpt lägenhet till min mamma som har en minimal pension, såna saker.

På frågan om han tycker att han är värd den lön han har utbrister han ”Absolut inte”.

– Jag tjänar sjukt mycket mer än jag är värd. En sjuksköterska som räddar liv tjänar mindre om året än jag tjänar i månaden. Men lönen sätts ju inte utifrån ditt värde utan utifrån en marknadsekonomi.

– Om inkomstskillnader ökar för att de duktiga får det bättre och den stora massan får det lite bättre är det ingen fara tycker jag. Det jag vänder mig emot är att man gjort så mycket försämringar. Jag hörde på radion att folk på Försäkringskassan i ökande omfattning får höra att människor vill ta livet av sig när de blir utförsäkrade. Ett sånt samhälle är direkt dåligt. Fattigdom är ett nederlag för hela samhället.

Han tror inte att det spelar så stor roll om en vd tjänar fem eller 15 miljoner per år för summorna är ogripbara för den stora massan som ligger på 25 000 kronor i månaden. Däremot tror han att folk reagerar på om vd:s lön ökar även om företaget går dåligt eller om arbetsgivaren säger att de inte har råd med mer än 2,6 procents lönelyft medan företagsledningens löner ökar med 20 procent.

– Men så länge man har en sund stark företagsamhet och undviker excesser, och det gör vi i allt väsentligt i Sverige, så tror jag att det är acceptabelt.

Något Magnus avskyr är att hamna på tidningarnas listor ”De som tjänar mest i …”

– Det väcker mycket känslor när man har en högre lön och det används också av ganska mörka krafter.

Han har flera bekanta som råkat ut för inbrott en tid efter att de fått sin inkomst publicerad i tidningen. Magnus har också insett att det är ganska jobbigt att ha många dyra ägodelar, även om han inte förväntar sig massornas medlidande. Mycket att hålla efter och mycket som är stöldbegärligt.

– Jag öppnar inte dörren om det ringer och jag inte vet vem det är. Inte så att jag går runt och är rädd, men öppnar gör jag faktiskt inte.

Det är en av anledningarna till att han vill vara anonym i den här artikeln. Annars är han stolt över det han presterat i livet. Varenda krona har han tjänat själv med arbetsveckor på 50–60 timmar och periodvis 80–90 timmar.

– Jag inser att jag är otroligt privilegierad. Jag har ett roligt jobb, jag får resa, träffa roliga människor, lära mig en massa saker och dessutom tjäna en massa pengar. Jag är jätterädd om den positionen. Om man har vant sig vid de här pengarna så vill man inte ge upp dem.

Fotnot: Magnus heter i verkligheten något annat.