Människan har alltid oroat sig för olika saker. Skördar som kunnat slå fel. Epidemier som riskerat att utplåna stora släkter. Krig som hotat ödelägga hela landsändar.
Trots att vi i dagens Sverige har en väl utvecklad sjukvård, knappast riskerar att svälta ihjäl eller få våra hem sönderskjutna, så upplever många att tillvaron blivit allt mer oförutsägbar och riskfylld.

Kanske är det inte så konstigt. Vi har fått nya saker att oroa oss för. Slår vi på tv:n eller öppnar tidningen så blir vi genast påminda om osäkerheten på arbetsmarknaden - kommer jag att få behålla jobbet? Om krisen i vården - vem ska ta hand om mig när jag blir gammal? Om genmanipulation och galna ko-sjukan - vad vågar jag egentligen äta?
Inte undra på om många känner att de tappar fotfästet och rubbas i tilltron till både sig själva och samhället. Ja, kanske till livet självt.

- Jag kan mycket väl förstå att människor känner så. Varken i privatlivet eller på jobbet finns någon självklar stabilitet att luta sig mot. Människors inre och yttre tillit har försämrats markant, vilket är synd eftersom det finns ett klart samband mellan tillitsbrist och stressrelaterade sjukdomar, säger Tatjana Sivik.

Hon är docent i psykosomatisk medicin och grundare av Institutet för Psykosomatik i Göteborg. Sedan öppnandet 1994 har hundratals patienter med psykosomatiska- och stressrelaterade besvär remitterats dit. Många har varit sjukskrivna länge och vägen tillbaka till ett balanserat liv är ofta lång.

I behandlingen försöker personalen se patienterna ur ett helhetsperspektiv. De undersöker både kroppsliga och psykiska symptom, men även det som de kallar för existentiell tillit.
- När jag träffar patienten försöker jag göra en uppskattning av hans eller hennes tillit. Sedan följer vi upp det med ett standardiserat psykologiskt test. Ur behandlingsperspektiv är det här intressant eftersom vi vet att personer med god existentiell tillit har en större förmåga att ta emot det som livet bär med sig och gå vidare.

Men vad är då existentiell tillit? Tatjana Sivik beskriver det som en känsla av sammanhang. Och en övertygelse om att även svåra händelser har en mening.
- Existentiell tillit handlar inte i första hand om en religiös eller kyrklig tro, utan om känslan av att det finns ett övergripande syfte med allt som sker. Man kan beskriva det som en tillit till att livet som sådant är meningen i sig. Att vi som individer ingår i ett större sammanhang där både våra egna och andras handlingar räknas. Att ingenting är meningslöst.

Tydligen finns det ett samband mellan den här upplevelsen av mening och personlig hälsa. Tatjana Sivik har i flera studier sett att personer med så kallade psykosomatiska besvär, det vill säga sjukdomar som i hög grad påverkas av psykologiska och psykosociala faktorer, ofta har en låg existentiell tillit.

Delvis handlar det om synen på det egna jaget och om vilken roll man väljer att spela i sitt liv. En god existentiell tillit är nämligen nära förknippad med känslan av ansvar för det egna livsödet.
- Personer som har en utvecklad tillit är inte alls självgoda, men de känner att de satts till jorden för att förvalta sitt pund efter bästa förmåga. Det gör att de ofta är aktörer - och inte offer - i den egna tillvaron.
- Personer med låg existentiell tillit däremot tror att de hamnat här på jorden av en ren slump. De upplever inte att deras handlingar har någon betydelse för helheten och ser sig ofta som offer för yttre omständigheter. Därför intar de en väldigt passiv roll i sina liv, vilket påverkar hälsan negativt.

Samtidigt som vi med en stark existentiell tillit alltså är bättre rustade inför de svårigheter som dyker upp i livet, så är det inte bra med en för hög tillit. Risken är då att vi börjar betrakta exempelvis Gud som en personlig problemlösningsmaskin eller en allsmäktig far som förväntas gripa in och skydda oss mot allt ont. Att på det sättet lämna ifrån sig det egna livsansvaret är minst lika skadligt som låg tillit.
- I stället för att försöka hitta egna lösningar på problemen, sitter människor med överdriven tillit tomhänta och väntar på att Gud, chefen eller läkaren ska hjälpa dem. Då är man alldeles för auktoritetsbunden och tar återigen inte ansvar för sitt eget liv.

Att hela tiden känna att man måste vända sig till andra i ärenden som rör ens eget liv, är förstås inte särskilt stärkande för självkänslan. Men vad är det som gör det så hälsosamt att själv kunna fatta de avgörande besluten?
- Jag brukar jämföra med en orkester. Den har massor av fantastiska instrument, men utan dirigent blir det bara en kakofoni av oljud. På samma sätt måste vi ta tag i taktpinnen för att skapa våra egna sånger i livet. Annars blir vi bara förvirrade och vet inte åt vilket håll vi ska gå. Risken finns då att vi överlåter åt andra personer att bestämma. Problemet med det är de sällan ser helheten och därför har svårare att förstå vilken sång som är bra för just oss.

Ytterligare en hälsobringande ingrediens i den existensiella tilliten är förmågan att se sammanhang i livet. När tillvaron framstår som en meningsfull enhet blir det lättare att förstå hur det ena hänger ihop med det andra. Livet framstår då som mer förutsägbart och begripligt och det blir lättare att ta ut sin egen kompassriktning.
Förmågan att se sammanhang kan också innebära att tyngder lyfts från de egna axlarna. Att chefen klagar på sämre arbetsprestation behöver ju inte nödvändigtvis beror på att man själv har tappat stinget, utan kan lika gärna förklaras med att förutsättningarna för att utföra arbetet har ändrats, vilket i sin tur kan bero på att företaget går med förlust, vilket kanske hänger ihop med den vikande konjunkturen och så vidare.

Har man de här sambanden klara för sig så kan det ofta vara lättare att hålla en sund distans och inte personligen ta på sig ansvaret eller skulden för saker som man omöjligt kan styra över.

Eller som Reinhold Niebuhr skrev på 1940-talet:
Gud, ge mig sinnesro att
acceptera
det jag inte kan förändra,
mod
att förändra det jag kan, och
förstånd
att inse skillnaden.

- Att man ser relationerna i allt innebär förstås inte att man helt kan dra sig undan det som är svårt. Skillnaden är att människor som har en god existentiell tillit inte helt låter sig slukas av exempelvis en pressande arbetssituation. De behåller hela tiden en del av uppmärksamheten riktad inåt och istället för att maniskt jaga efter flocken, så springer de kanske lite vid sidan av den.

Anna Lagerblad