Cher har en fjäril på skinkan som ett tecken på frihet. På höjdhopparen Patrik Sjöbergs rygg klättrar en svart rytande panter. Och riksdagskandidaten Jan Emanuel bär ett kors på armen med den latinska texten "Unus deus est" - det finns bara en gud.
Att rista in personliga budskap på huden är en sed lika gammal som mänskligheten själv. I gravar från bronsåldern har arkeologerna hittat tatueringsnålar. Och när man i Alperna 1992 fann den så kallade Ismannen, som omkommit för drygt 5 200 år sedan, visade det sig att han hade inte mindre än 58 tatueringar!
Trots den här flertusenåriga historien är det främst under det senaste decenniet som tatueringskonsten haft sin verkliga storhetstid här i västerlandet. Aldrig tidigare har det vart så socialt accepterat att smycka sin kropp med bläckinskriptioner som i dag. Från att främst ha förknippats med förbrytare och andra udda existenser i samhällets utkant, dyker det numera upp tatueringar i form av små kinesiska tecken och seriefigurer på både ordentliga dagisfröknar och högpresterande gymnasietjejer.
- Det har skett en stor attitydförändring. Tidigare var de som tatuerade sig del av en motrörelse, men i dag är de snarare i takt med tiden. Även om de själva upplever det som ett väldigt personligt beslut att tatuera sig, är det ju väldigt många som har kommit fram till samma beslut de senaste åren, konstaterar Birgitta Svensson, professor i etnologi vid Nordiska museet och Stockholms universitet och författare till boken Tatueringar - ett sinnligt äventyr.

Så varför detta nya intresse för denna urgamla tradition? Enligt Birgitta Svensson har det delvis att göra med att vi i det senmoderna samhället är så upptagna av att ständigt synas och bekräftas som individer. Genom att då exponera våra kroppar på olika sätt försöker vi skapa uppmärksamhet kring våra personer - vilket vi med all sannolikhet gör med en eldslukande drake längs armen eller en ringlande orm utmed benet.
- Från sekelskiftet och framåt uppfattade man kroppen som skild från den inre karaktären. Själslivet stod i centrum och att framhäva sin kropp var mer eller mindre tabu. Men under 1990-talet skedde det ett brott och vi blev allt mer besatta av kroppslighet. Kroppens utsida antas numera spegla vår insida och vi använder kroppen på olika sätt för att visa vår personlighet.
I den individualistiska tid som vi nu lever i har det dessutom blivit allt viktigare att skapa en alldeles egen identitet. Helst ska vi ha en lite lagom originell stil som tydligt markerar vilka vi är. I det här identitetsbygget kan kroppen vara ett effektivt hjälpmedel. Genom att rista in en giftspindel på axeln eller en ros på bröstet framhäver vi vissa sidor av oss själva och talar om vilka vi vill vara.
- Även om tatueringar är vanliga i dag, står de fortfarande för en önskan om att vara lite speciell. Fördelen med tatueringar är ju att vanliga människor kan bli lite annorlunda, utan att behöva avvika allt för mycket. Eftersom tecknen ofta går att dölja med kläder kan man också välja själv i vilka sammanhang man vill visa upp dem, säger Birgitta Svensson.
Om tatueringar tidigare var ett sätt att markera grupptillhörighet, mellan exempelvis kriminella, slavar och sjömän, så handlar det alltså numera främst om att särskilja sig som individ. Fördelen med att utnyttja just kroppen för att markera sin identitet är att den är så tydlig. Snabb att exponera och snabb att läsa av - vilket ofta är en förutsättning för att nå fram med sitt budskap i ett höghastighetssamhälle som vårt.
- På samma sätt som varumärken och "branding" har blivit väldigt viktigt i vår föränderliga och stressade tid, är märkning av kroppar ett effektivt sätt att snabbt göra ett avtryck. Rusar man förbi en tjej på tunnelbanan och ser att hon har en delfin på axeln, så tolkar man kanske det som att hon är simmerska. Det finns ingen tid för att lära känna varandra på djupet, men genom tatueringen lyckas hon ändå berätta något om sig själv.
Tecknen i huden kan alltså sägas vara ett slags varudeklaration av vad som finns inuti den kropp som bär den. Killen i musikklassen uttrycker sin musikaliska identitet genom att tatuera en g-klav på överarmen och tjejen med Snobben på skuldran vill gärna identifiera sig med den godhet som hon menar att den långörade hunden står för.
- I dag sticker man inte ut särskilt mycket genom att låta tatuera sig. Det som särskiljer är snarare valet av motiv. En populär tatueringsform i konstnärskretsar är exempelvis Blackworks. Det är helsvarta och väldigt estetiska tatueringar. Allra högst status har de som varit på Tahiti och blivit tatuerade, säger Birgitta Svensson.

Den tatueringsvåg som vi ser i dag kan också kopplas till vårt komplexa och ständigt föränderliga samhälle, menar vissa. Känner man vanmakt över att inte kunna påverka sin omvärld, så vänder man sig istället mot det som man kan förändra - den egna kroppen. Tatueringen fungerar då som en maktdemonstration och en självständighetsförklaring: Jag bestämmer själv - åtminstone över min egen lekamen.
I en allt mer osäker tid då det ena projektarbetet avlöser det andra och då vi hela tiden går in och ut ur relationer, kan det också ge en känsla av autenticitet och kontinuitet att fixera en bild, som är mycket svår att avlägsna, på den egna kroppen.
- I dag kan vi ju byta stil varje vecka om vi skulle vilja det. Allt är möjligt. Vi kan till och med byta kön. I det ligger det förstås en stor frihet, men också osäkerhet och krav. Att tatuera sig kan vara ett sätt att bearbeta den ångest som alla de här förändringsmöjligheterna väcker. Vad som än händer så kommer tatueringen alltid finnas kvar. Den är i alla fall för evigt, säger Birgitta Svensson.
Anna Lagerblad