Hon såg rätt. Den lille judiske pojken som sprungit fram hade faktiskt spottat på hennes vita ordensdräkt. Avsiktligt. Och där stod syster Sofie och skämdes – på bara andra dagen av sitt sabbatsår i Jerusalem.

Hösten 2006 hade syster Sofie Hamring från Rögle kloster utanför Lund behövt kliva av livet som föreståndare, vila upp sig och byta miljö. Inte visste hon då att hon skulle skriva en bok om vad som kom att bli mötet med hennes egen okunskap, både ifråga om rötterna till sin egen tro och – mer chockerande – hur de kristna förföljt sina judiska syskon i alla tider.

– Jag tänkte att nazismen och förintelsen berodde på Hitler och hans ideologi, att det inte hade med kyrkan att göra. Men jag kom fram till att kyrkan är medskyldig till att ha främjat judehatet. Jag var heller inte medveten om till vilken grad kristna har förföljt och förtryckt det judiska, vilken skuldbörda vi bär.

Boken ”Om jag glömmer dig, Jerusalem” (Artos förlag) kom ut i november och handlar mycket om hur de här insikterna överväldigade henne. ”En chock!” utbrister hon en gång.

Så när den lille pojken med korkskruvslockarna spottade på hennes klänning upplevde Syster Sofie ”en tillnyktrande insikt”; så här har judarna haft det under århundraden. Fram till dess trodde hon nog att katolska kyrkans offentliga ursäkter under de senaste 40 – 50 åren skulle ha ställt allt till rätta – det som handlat om hur de kristna anklagat judarna för att ha korsfäst Jesus och därmed förverkat sin ställning som Guds utvalda folk.

Under året i Jerusalem undersökte hon formerna för förföljelserna och ger exempel på några detaljer om hur det kunde se ut på medel­tiden: En jude skulle varje långfredag stå utanför kyrkan för att ta emot en örfil av en kyrklig representant. Judar kunde tvångskommenderades till att lyssna på hatpredikningar om dem själva. De kunde tvingas att springa gatlopp halvnakna och torterades under inkvisitionen för att erkänna att de utövade sin tro i hemlighet. Judesuggan, en satirisk karikatyr som avbildade judar diande en gris, blev vanlig och finns ännu i Uppsala domkyrka.

Sekler senare, i Jerusalem 2006 – 2007, blev syster Sofie visserligen inte bespottad någon mer gång. Däremot uppmanades hon att absolut inte klä sig i ordensdräkten om hon ville besöka synagogan. Att så tydligt visa sin kristna identitet kunde uppfattas som en provokation.

– Jag visste inte att motviljan mot kristenheten kunde vara så djupt rotad. Det var svårt att inte känna sig permanent skyldig, till såväl korstågen som inkvisitionen.

Syster Sofie tillhör dominikanerna. Det är en romersk-katolsk klosterorden som betonar studier och intellektuell verksamhet.

Det var alltså en mycket väl­utbildad 47-åring som anlände till Jerusalem den där hösten 2006. Syster Sofie skrattar ofta åt sin okunnighet om vad som mötte henne i synagogorna, att hennes bild av det judiska varit något helt annorlunda mot vad hon nu stod inför. Det ledde henne till att utforska rötterna, som om hon fått ”en kallelse att gå in i ett möte med Den Andre”. Hon bodde halva tiden på den palestinska sidan av Jerusalem och halva på den judiska.

– Jag gick i synagogan, deltog i alla fester och gjorde en resa in i judendomen. Jag upptäckte mina egna rötter. Vi kristna har ju föraktat och utplånat det judiska, bränt Talmud och förbannat judarna. Och vi får inte glömma att det är vårt fel att judarna också lämnade Europa på 1900-talet, att västvärlden och de kristna står bakom hela judeförföljelsen. Att vi lät detta ske, som är … onämnbart på sätt och vis. Vi förstår inte vad det vill säga att stå inför total utplåning.

Varje judisk högtid har ett eget kapitel i hennes bok, där hon förklarar bakgrund och traditioner och vad som ligger till grund också för det kristna. Hon blev betagen av äktheten, djupet och glädjen i ritualerna och medger att hon ibland kunde känna en helig avundsjuka mot festerna. De var så mycket mer levande – hade hon hamnat på en jazzklubb? – än det som firas i kyrkan hemma.

– Fast det är klart, tillber man en gud som blev korsfäst måste det blir mer högtidligt. Å andra sidan är han ju faktiskt uppstånden också …

Varför var det så viktigt för dig att gå i synagogan?

– Jesus gick ju i synagogan, hela sitt liv. Alltså var det ett sätt att lära känna Jesus bättre. Han är ju jude, precis som evangelisterna. Och så blev jag så gripen av deras liturgi. Jag mötte en levande relation till Gud. Jag måste erkänna – även om det är pinsamt – nej, det hade jag inte trott. Här fanns ett folk som inte tror på Jesus men som har samma relation till Gud. Det blev en intellektuell utmaning. Och befriande att upptäcka: Jag hör ju hemma här. Det är samma Gud, men en annan tradition.

– Jag var så överväldigad, tagen av det vackra, meningsfulla och rika arvet i Jerusalem. Och av min egen, totala ovetskap.

Du menar hur har du missat hela rotsystemet?

– Ja, som de flesta kristna – och i 2 000 år! Och inte bara missat rötterna, utan förföljt. Nu är tiden mogen för en helt ny relation. Jag träffade så många i Jerusalem som var öppna för det.

I mitten av 1960-talet började en försoning genom dokument skrivna under andra Vatikankonciliet, ett stort kyrkomöte inom katolska kyrkan som pågick flera år. I kyrkans värld är 50 år inte så lång tid, men Syster Sofie menar att det hänt väldigt mycket ändå mellan judar och kristna den här tiden.

– Det är bara en början, säger hon. Vi behöver upptäcka att vi är syskon och samtidigt djupt respektera våra skillnader.

Tror du att du hade konverterat till judendomen i stället för till katolicismen om du vetat det här?

– Nej, kanske ändå inte. Men kristendomen började ju som en judisk rörelse. När de kristna själva inte längre blev förföljda och kom till makten på 300-talet, började de i stället förfölja judarna. Att det judiska folket har stått emot, att de har överlevt …

Men att pojken spottade på dig?

– Det är inte representativt, utan ett tecken på att förståelsen inte finns där, i alla fall inte hos alla och inte ännu. Och så säger det också något om det hat som vi har framkallat.