SYSKONVÅLD - En serie om övergreppen vi inte ser.

Del 2.

Under de senaste årtiondena har olika typer av våld i nära relationer lyfts från den privata sfären ut i det allmänna öppna. Våld mot partners, barn och äldre har studerats, undersökts och debatterats. Man har bildat organisationer för att stötta utsatta och beviljat resurser för att bedriva forskning inom områdena.

Men våldet som sker mellan syskon har hamnat i skymundan; i Sverige finns ännu ingen avhandling skriven specifikt med detta i fokus. Jens Peterson, utredare och statistiker på Brottsförebyggande rådet, reagerar med förvåning angående frågor om statistik i ämnet.

– Du är den första som ber om det, säger han och fortsätter:

– Vi har inte fått något uppdrag om att titta på det så vi har ingen statistik.

Inte heller Socialstyrelsen har sammanställt några rapporter som uteslutande rör syskonvåld. Ändå har psykoterapeuter och psykoanalytiker, inte minst under 2000-talet, påvisat syskonrelationens betydelse för hur vi formas och mår. Vissa menar till och med att syskonrelationer är de mest betydelsefulla av alla, inte minst med tanke på att de ofta sträcker sig över en hel livstid.

 

I USA har man kommit lite längre i forskningen vad gäller syskonvåld. 2006 publicerades en stor rapport signerad Forskningscentrum för brott mot barn. Arbetet leddes av David Finkelhor, doktor i sociologi vid University of New Hampshire. Undersökningen baserades på telefonintervjuer med ett representativt urval på 2 030 barn mellan två och 17 år. De yngsta barnen representerades i intervjuerna av vårdnadshavarna.

I studien svarade 35 procent av de tillfrågade att de hade blivit attackerade eller slagna av ett syskon under året. Av dessa uppgav 40 procent att de hade upplevt upprepade attacker och 13 procent att de hade fått fysiska skador. I sex procent av fallen hade ett tillhygge använts.

Barn i åldern två till nio år, som attackerades regelbundet, löpte dubbelt så hög risk som andra i samma ålder att uppvisa tydliga symptom på trauma och depression; bland annat i form av sömnlöshet, gråtattacker, självmordstankar och mörkrädsla. Enligt studien kunde inga signifikanta skillnader utläsas beroende på socioekonomisk bakgrund eller etnicitet. Killar var oftare förövare än tjejer.

Experterna är emellertid inte eniga om hur utbrett syskonvåldet är. Detsamma gäller själva gränsdragningen mellan vanlig rivalitet och rena övergrepp. Det verkar vara lika enkelt att över- som underskatta omfattningen.

– Man måste tänka på att allt det här i mångt och mycket är uppskattningar, det är omöjligt att veta exakt hur det ser ut. Min gissning är att mörkertalet är stort. Jag tror inte att det är någon större skillnad på USA och andra västerländska länder, säger professor emeritus Vernon R Wiehe.

 

Vernon R Wiehe


Under 1990-talets början seglade han upp som en av förgrundsgestalterna inom forskningsområdet. Hans bok Sibling abuse – Hidden psychological, emotional and sexual trauma, är vida citerad i olika efterföljares texter på samma tema. När Idagsidan ringer upp honom berättar han att han började intressera sig för den här typen av övergrepp när han på 80-talet läste en banbrytande studie om hur våld tog sig uttryck i 2 000 amerikanska familjer. I den kunde han läsa att den vanligaste typen av fysiska övergrepp inte skedde mellan partners, inte heller mellan förälder och barn, utan mellan syskon.

Enligt studien hade 40 procent av de amerikanska barnen brukat fysiskt våld mot sin syster eller bror, medan 85 procent hade utsatt ett syskon för upprepade verbala påhopp. Författarna följde tio år senare upp undersökningen men utökade den då till 8 145 familjer. Den slutgiltiga siffran de fick fram avslöjade att 80 procent av barn i åldern tre till 17 år hade brukat något slags våld mot ett syskon.

 

Man måste tänka på att allt det här är uppskattningar, det är omöjligt att veta exakt hur det ser ut.

Vernon R Wiehe



Forskningen indikerar att de som har utsatts för syskonvåld kan påverkas negativt av detta senare i livet.

I Wiehes bok Sibling abuse låter han 150 överlevare (de föredrar att kalla sig själva överlevare i stället för offer) bland annat svara på vilken inverkan syskonvåldet har haft på dem när de blivit vuxna. Depression, dålig självkänsla, ätstörningar och alkoholproblem är några av konsekvenserna som listas.

– Jag pratar ogärna om orsak och verkan, säger Wiehe och fortsätter:

– Med det vill jag säga att övergreppen från brodern eller systern är en bidragande faktor till deras mentala ohälsa.

Wiehe menar att det naturligtvis finns många som inte har fått några bestående psykiska besvär trots att de systematiskt kallades för ”fetto” av systern eller blev slagna lite då och då av brodern när de var små.

– Men det är inte för dem jag skrivit den här boken, utan för dem som inte mår bra. Om min forskning kan hjälpa dem är jag nöjd.

 

Mandy Meggens Morrill-Richards


Mandy Meggens Morrill-Richards är den senaste i USA som skrev en avhandling om ämnet, publicerad 2009. Hon kom fram till att studenter som utsattes för psykiskt syskonvåld under barndomen hade signifikant sämre självkänsla. Detsamma gällde de som utsattes för fysiskt syskonvåld.

Studien visar också att de som utsattes för syskonvåld under barndomen, psykiskt eller fysiskt, hade signifikant sämre förmåga att fungera i förhållanden, att bistå andra med känslomässigt stöd och att använda konfliktlösande tekniker i ett förhållande. Det förvånande med studien var att resultaten även gällde förövarna.

– Det visar att vi måste vara mer vaksamma på de här problemen. Vi har två grupper – både förövare och offer – som lider av syskonvåldet, säger Morrill-Richards.

 

Både hon och Wiehe tycker överlag att föräldrar och psykologer måste vara mer vaksamma på den här typen av missförhållanden. De vittnar om att många, i övrigt mycket kompetenta, terapeuter omedvetet missar inflytandet som syskon kan ha över varandra.

Varför är våldet inte mer uppmärksammat?

– En anledning är att samhället inte har några grupper som talar för saken med en stark röst, menar Morrill-Richards.

Mer oroväckande är att många föräldrar har en större acceptans för ett visst mått av fysiskt och psykiskt våld mellan barnen.

– Det enskilt största och vanligaste misstaget från föräldrarna är att inte se problemen. I vissa fall arbetar de mycket eller är frånvarande från hemmet av olika anledningar. I andra fall vill de inte erkänna att det inte längre rör sig om normal syskonrivalitet, säger Wiehe.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Har du blivit slagen eller kränkt av ditt syskon?

Hur har dina upplevelser påverkat dig? Har ni pratat om den tiden i vuxen ålder? Mejla oss eller kommentera på nätet. Idagredaktionen väljer ut bidrag som publiceras.

idag@svd.se

facebook.com/idagsidan

Syskonvåld - fler artiklar