SYSKONVÅLD - En serie om övergreppen vi inte ser.

Del 1.

Barndomsminnen kan vara bedrägligt ärliga , starkt präglade av känslor snarare än detaljer. Maria minns inte heller alla detaljer. Men en sak är hon säker på: att hon under sin uppväxt blev slagen dagligen av sin fyra år äldre bror.

– Mina föräldrar sa att det var jag som kunde provocera honom, underförstått att jag fick skylla mig själv, säger hon när vi träffar varandra en dag då solens hetta får trottoarerna att svettas i Stockholm.

Slagen på armarna och knuffarna skickade henne inte till sjukhuset, men smärtan var skarp nog att framkalla tårar.

– Jag kunde aldrig slappna av, tillvaron var ofta ett slags terror, en obehaglig väntan.

Hon kommer ihåg att våldet inträdde tidigt i hennes liv, det kulminerade när hon var i sjuårsåldern (då brodern enligt föräldrarna var mobbad) och upphörde först när han flyttade hemifrån i 20-årsåldern. Maria har på omvägar hört att han har dåligt samvete för vad han gjorde mot henne under barndomen, men de har aldrig pratat om vad som hände och han har aldrig bett om ursäkt. Hon var under många år arg på honom i det tysta. I dag inser hon att ilskan var delvis missriktad.

– Man måste som förälder visa med alla till buds stående medel att våld inte är okej.

De som har varit i kontakt med Idagsidan inför den här serien har i sina redogörelser skildrat olika erfarenheter av fysisk och psykisk misshandel från ett syskon. De flesta delar samma mörka klangbotten; känslan av maktlöshet. Föräldrar och skolpersonal som ser mellan fingrarna och varken vill eller kan förstå att det inte längre handlar om vanlig syskonrivalitet utan snarare om syskonvåld.

– Mina föräldrar är snälla och kärleksfulla människor och har i mångt och mycket varit kloka i sitt föräldraskap. Men jag vet att de också var av den åsikten att småsyskon fick tåla lite stryk. Det förväntades man acceptera.

Mina föräldrar sa att det var jag som kunde provocera honom, underförstått att jag fick skylla mig själv.



Maria berättar att hon trevande har dryftat frågorna med sin mamma men att det är svårt att prata om det utan att samtalet förvandlas till en anklagelseakt, vilket hon inte är intresserad av med tanke på eventuella konsekvenser.

– Jag skulle kunna säga: ”mamma, först tolererade du upprepat våld i familjen, sedan skuldbelade du mig och lät mig förstå att det var mitt eget fel”.

– Jag tror inte att jag skulle må bättre av det och jag vet att min mamma inte skulle göra det.

Maria understryker emellertid att hon inte längre går omkring och är bitter över vad som hände. Under några år efter att storebrodern hade lämnat hemmet fortsatte han visserligen att vara godtyckligt otrevlig mot henne i form av nedsättande verbala påhopp men det gick inte längre till handgripligheter. Deras förhållande har sedermera stabiliserats, hon beskriver det som varmt och kärleksfullt, de har byggt upp vad hon kallar en ny förtroendebas. Maria tror att det bland annat har att göra med att båda har skaffat egna familjer, egna barn, egna liv.

– Vi har inte diskuterat våldet, men jag märker att vi är lika måna om att ha en bra relation till varandra nu. Någon dag kommer vi kanske att prata om det här. Det skulle vara intressant att höra hur han tänker.

Hon menar att det ibland kan vara behändigt att vara den utsatta, man har större valfrihet. Antingen kan man vara nobel, förlåta och gå vidare, eller fortsätta att förebrå förövaren och föräldrarna – båda är lika skäliga alternativ.

– Det är synd om min bror för han minns garanterat det här och jag tror att han har dåligt samvete. Vem har han pratat med, hur bearbetar han allting?

Hon har själv reflekterat över potentiella orsaker till varför han tidigare hade så lätt för att använda knytnävarna mot henne. Att hon provocerade honom är föräldrarnas förklaring. Att han kunde känna sig hotad av Maria en annan.

– Jag fick intrycket att han kände så trots att jag var mycket mindre. Om vi gjorde någonting tillsammans och det visade sig att jag var på samma nivå som han dröjde det inte länge förrän jag fick en smäll, ofta med tillhörande kommentarer för att trycka ned mig fullständigt.

Oavsett vilka bevekelsegrunder som låg bakom den omilda behandlingen återstår fortfarande ett faktum: de personer som hade kunnat stävja det dagliga våldet valde istället att norma­lisera det. Maria menar att det är märkligt att hon förväntades tolerera någonting som i samhället kunde ha resulterat i en polisanmälan.

– Det har varit extremt viktigt att få mina barn att lära sig från början att de ska vara snälla mot varandra.

Bortsett från att hon till följd av sin uppväxt tillämpar en nolltolerans mot våld mellan sina egna barn är det också rimligt att fråga på vilka andra sätt hon möjligtvis har påverkats av omständigheterna kring sin bror.

– Om man är van vid att alla konflikter i ens barndom slutade med att man fick stryk så söker man kanske inte konflikter i vuxen ålder heller. Man lär sig att hålla sig undan.

Maria mår överlag bra i dag, hon har ett arbete som hon trivs med och en familj som hon älskar. Hon vill poängtera detta, även om hon tycker att det är anmärkningsvärt att det i offentligheten inte pratas mer om den här typen av problem.

– Vi kan vända och vrida på vilka sorters nappflaskor man ska köpa eller i vilken ålder barnen bör lära sig att äta med bestick. Men vi diskuterar inte hur barn ska bete sig mot sina syskon, säger hon och fortsätter:

– Det räcker med att jag ser mig omkring bland dem jag känner. En del låter barnen hållas, de får behandla varandra lite hur som helst. Å andra sidan är det svårt att veta var gränsen går eftersom man aldrig pratar om det: vad är en normal syskonbråksnivå? Vad formar syskons beteende mot varandra? Vad kan man göra som förälder?

Luften utanför dallrar och skolavslutningar stundar. Snart kommer ungdomar att springa ut för att möta vuxenlivet. Maria vet en del om motgångarna som väntar, motgångarna som kan ha varit. Och hon hoppas att de som delar hennes erfarenheter förstår att det aldrig är ens lott i livet att vara slagpåse, även om det har varit en realitet i hemmet under många år.

– På det stora hela hade jag en bra uppväxt. Men det hade varit roligt att ha några barndomsminnen där brorsan och jag leker från start till slut, där det är kul hela vägen. Det hade varit skönt att ha något minne där han ber om ursäkt så att jag kan känna att det inte är mitt fel.

Fotnot: Maria heter egentligen någonting annat.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Har du blivit slagen eller kränkt av ditt syskon?

Hur har dina upplevelser påverkat dig? Har ni pratat om den tiden i vuxen ålder? Mejla oss eller kommentera på nätet. Idagredaktionen väljer ut bidrag som publiceras.

idag@svd.se

facebook.com/idagsidan

Syskonvåld - fler artiklar