Den som behöver stöd och hjälp kan vända sig till sin kommun. På kommunens hemsida eller genom kommunens växel går det att få information om krisgrupper.
För den som behöver psykiatrisk eller medicinsk hjälp har landstingen extra beredskap. Även kyrkor och frivilligorganisatione har förberett sig för att kunna erbjuda hjälp.
Anna asker
Dödsångest, livshotande händelser, att se en förälder försvinna, att mista ett barn, att bli vittne till andras död De hemvändande turisterna från Asien har helt enkelt varit med om ett trauma. Om det inte bearbetas kan man få depressioner och andra allvarliga efterreaktioner.
I dag finns metoder för att komma vidare och inte hamna i vad som kallas posttraumatisk stress:
Att få berätta. Om och om igen. Teckna, skriva eller prata. Det hjälper till att ordna det ofattbara från ett sammelsurium av snurrande tankar till något som blir någorlunda begränsat utanför kroppen.
- En berättelse med sin början och slut gör att det som känns så kaotiskt
blir mer hanterligt, förklarar Lotta Polfeldt, socionom på Rädda Barnen.

Som sorgexpert råder hon alla vuxna som finns i närheten av ett barn som mist en förälder att lyssna aktivt. Försiktigt ställa frågorna som väcker smärtan. Våga svara ”jag vet inte” på det som man inte kan förklara - än.
- Men man ska inte ha för bråttom, säger Ken Chesterson som just kallats in till krisgruppen vid Östergötlands läns landsting.
- Först ska man så gott det går bygga upp trygghetsbasen för ett barn som fått hela sin värld slagen i spillror.
För så blir det, bokstavligen, om någon anhörig rycks bort. Världen rasar - vare sig man är liten eller stor.
Vad kan andra i deras närhet göra?
Krisgrupperna koncentrerar sig i första hand på att bygga upp det egna trygghetsnätet. För barnen gäller det att hitta så nära anhöriga som möjligt, för de vuxna att lita på stödsystemet av släktingar och vänner runt omkring.

Men även om man måste vara tålmodig med att röra i den värsta smärtan, kan bearbetningen av ett trauma börja
redan ett par dygn efteråt. Då handlar det ofta om att få en samlad bild av händelseförloppet, där kalla fakta spelar en mycket viktig roll. Tillsammans med andra som är drabbade kan man behöva gå igenom det hemska om och om igen, vem som märkte något först, vad man tänkte, vilka känslor som dominerade.
- Det är viktigt att informera om hur människor fungerar känslomässigt vid livshotande händelser, förklarar Ken Chesterson. Dödsångest, att se hemska saker omkring sig och kanske dessutom mista barn eller föräldrar ger ett enda stort kaos inombords. Då kan de tro att de håller på att bli tokiga. Istället är deras känslor helt vanliga reaktioner.

Också fakta om jordbävningen och den efterföljande flodvågen kan vara viktiga för att få händelsen att hänga ihop. Här kan äldre barn ha nytta av tidningarnas grafik, menar psykologerna.
- Vi behöver struktur och göra världen någorlunda förutsägbar. Det är ett slags kontroll som vi mår bra av, förklarar Lotta Polfeldt.
- Sedan vi var små har vi orienterat oss i
världen med ett varför? och vill ha svar. Men ibland får vi aldrig något därför! och tvingas hitta svaren inom oss själva.
Så småningom kommer det oundvikliga - att också ta fram det svåra, att bearbeta smärtan i de värsta händelserna.

Vad händer om man inte bearbetar sitt trauma?
- Det vanligaste är depressioner och posttrauamtisk stress, säger Ken Chesterson.

Den smärtsammaste delen av traumat behöver alla få ur sig, förklarar Lotta Polfeldt. Hon vet att barn behöver både prata, leka av sig och rita - för ibland finns det inga ord.
- Det gäller att använda vardagliga ord, säger Ken Chesterson. Man behöver inte vänta på att barnet ska ställa sin fråga, utan hjälpa till: Är det något du tänker på eller undrar över?

21-åriga Robert som miste sin pappa när han var nio berättar i en antologi som kommer efter nyår: ”Min fröken gav mig en blå anteckningsbok. Skriv, sa hon. Rita, få ur dig det du inte kan säga till någon.” Och Wilhelm, 18, berättar: ”Det bästa som finns, tycker jag, är när någon sätter
sig ner och pratar med mig”. Han miste sin pappa när han var 14.

Tillsammans med ett 30-tal andra barn och ungdomar skriver de själva i Du finns hos mig ändå - en antologi om sorgen efter en förälder. Den kommer ut den 10 januari på Wahlström & Widstrand.
- En del har bara suttit och väntat på att få frågan och börja berätta. De har ett stort behov av att få delge sina tankar och känslor om hur det var när det hände - och om att trots allt gå vidare mot ett bra liv, säger redaktören, journalisten Suzanne Sjöqvist.
Många vuxna behövs kring barnen, länge. Bearbetningen av ett trauma är ett mycket långsiktigt arbete. Man ska fråga, hjälpa alla att prata. Det man absolut ska undvika gentemot barn, är att försöka sopa bort de mörka tankarna med ”tänk inte på det” eller ”nu pratar vi inte mer om det”.
- Man behöver inte kasta verkligheten i ansiktet på dem, men man ska heller inte undvika den, säger Kristina Ljunggren, präst i Storkyrkan i Stockholm. Man ska våga vara - och våga svara. Där är vuxna och
kompisar utanför familjen otroligt viktiga.
Då gäller det att själv stå ut med svaren. Märker barn att vuxna blir illa berörda, tystnar de och tar ansvar för deras känslor.

Men hur man än gör, är förlusten av en förälder oerhört svår.
”Om jag får barn skulle jag aldrig låta dem förlora en förälder”, förklarar Martin, 20, som miste sin mamma när han var 14.
Och han är inte ensam om att förlora en förälder under uppväxten: Det händer cirka 3 000 barn varje år. År 2002 miste 2 200 barn sin pappa och 1 000 sin mamma. 13 barn blev helt föräldralösa. Syftet med att låta ungdomar berätta om sin sorg är att ge en manual i umgänget med barn som har förlorat en förälder - för vad törs man säga till en som är ledsen? Det blir lätt så som några vittnar om i boken: ”Vad gör din pappa då?” ”Han är död.” ”Oj, förlåt.”
- Många svämmar över av medkänsla men blir ändå handfallna när andra varit med om så svåra saker. Man blir lätt upptagen med tankar om vad man törs fråga, om vad som kan bli fel, säger Suzanne
Sjöqvist.
- Men ungarna säger att det är lättare att göra fel om man är tyst.