Hemma i Råsunda händer det att hans hustru fortfarande ställer fram en extra kopp kaffe och lägger fram socker. Efter mer än 50 års äktenskap och samlevnad är det inte så konstigt att vanorna är djupt rotade. Det är lätt att förstå att det är smärtsamt att flytta isär för att hälsan kräver det.
- I går kväll när jag satt och tittade på tv fick jag fruktansvärda ångestkänslor, säger Kurt. Men just när jag satt där ringde telefonen, det var min fru och jag sa ”så skönt att du ringer, jag höll på att gå upp i limningen.” Men hon känner ju sig lika ensam hon, förstås.

Det är slut med de gemensamma bilturerna till affären och morgonstunderna med tidningen när de diskuterade världens orättvisor. Men
minnena från den vanliga vardagen som hade sitt skimmer lever vidare. De har varandra kvar fortfarande och ringer minst en gång om dagen, ofta flera. Fast ändå är allt annorlunda sedan Kurt flyttade in i den lilla lägenheten på Berga äldrecentrum i Solna.
Trots att han bara hunnit bo här i några månader när jag kommer på besök ger rummet ett varmt och ombonat intryck med fina målningar på väggarna. Utsikten från fönstret är vidsträckt. En liten soffa och fåtölj för några besökare får plats i enrummaren som är ungefär 30 kvadratmeter stor. Vi får kaffe och kakor av personalen medan Kurt berättar om hur det är att ”flytta hemifrån” på äldre dagar.

- Du förstår jag har Parkinsons sjukdom, vilket medför sömnrubbningar och dessutom har jag svåra ryggbesvär. På mornarna är jag som en trasa, berättar Kurt utan omsvep. Emellanåt behöver jag mycket hjälp av personalen.
Efter att under en längre period ha ätit starka tabletter för sina ryggbesvär fick han dessutom problem med magen och hans hustru fick hjälpa
honom titt som tätt till toaletten.
- Hon höll på att krokna själv av allt, säger Kurt. Hon har problem med knäna och ska opereras så det var inte möjligt för henne att sköta mig.

Tillsammans med läkare och hemtjänstpersonal kom Kurt och hans hustru överens om att det var nödvändigt att söka plats på ett äldreboende. Efter bara tre-fyra veckor hörde de av sig från Berga.
- En dam som hade bott här tidigare hade avlidit så vi kunde komma och titta på lägenheten. ”Jag ska aldrig hit” tänkte jag i mitt stilla sinne medan vi var här och hälsade på, säger Kurt.
Men så blev det ändå. Snabbt gick det också. Att ha tillgång till proffshjälp när kroppen strejkar var i det här läget nödvändigt. Och det var trots allt till Berga han ville, därom råder inget tvivel. Så han hade tur mitt i alltihop. Som gammal socialinspektör hade han för längesedan konstaterat att Berga var ett bra ställe. Han har under årens lopp varit god man åt flera personer som bott här.

När vårdbehovet blir akut som för Kurt så får man ta emot det förslag på placering man får. Man kan förstås tacka nej, men då kan det dröja tills en ny plats blir ledig.
- Inte hade jag någonsin en tanke på att jag själv skulle hamna här, men visst var det en lyckad lösning. Min avdelning är lugn och ingen kommer in och sitter i knät på en. Jag går ut och hälsar, men äter själv på rummet, säger Kurt.

Få av de boende på avdelningen är så alerta som Kurt, därför är det inte stort hopp om att knyta bekantskaper att föra djupa diskussioner med. Många är dementa.
- Men du ska veta att jag respekterar dem, understryker Kurt som jobbat länge inom det sociala och vet vad han talar om.
Han öser beröm över personalen och tycker att han blir väldigt väl omhändertagen.
- Men så kommer stunder ... usch ... när man tänker på att det aldrig kommer att gå att återvända hem. Det här blir ju det sista boendet. Hur kommer det sig att jag sitter här, tänker jag. Det är så overkligt. Nuet är som en dröm. Det är tur att man kan tränga undan det ibland och tänka på att man är nöjd med det arbete man gjort och att man har en son som är duktig.

Bilen står kvar därhemma i garaget i Råsunda. Den längtar han efter att köra ut med ibland. Men då hör han sonens ord ”nää pappa”.
- Och han har ju rätt, säger Kurt. Men när man ligger bekvämt så har man planer. Fantasin tar fart och man tänker att det här ska nog gå bra. Sen blir det inte så
Kurt Ehnmark berättar om sitt arbete som socialinspektör på Skarpnäcksgården, enligt honom ett toppenställe - en välutrustad institution för alkoholister som skulle slussas ut nyktra till arbetsliv och eget boende.
- Jag träffade så många gulliga killar. Hemma hänger förresten två oljemålningar som jag fått av patienter.
Det är en ynnest att kunna glädjas över ett rikt liv när man måste stå ut med en kropp som inte vill som man själv vill, förstår jag när Kurt berättar.

På våningen under Kurt bor Rune Jacobson. Också han är nyinflyttad.
- De grejade så att jag kom hit den 20 januari, berättar han. Min fru dog i augusti förra året och efter det
tappade jag matlusten och gick ner tio kilo.
Hos Rune hänger det flera bilder på små timrade stugor i vacker natur och på hyllorna står många fotografier. Men det är ett tag sen han var igång och byggde.
- Inte är jag hundraprocentigt nöjd med det här inte, men jag får ju mat så att jag ska öka i vikt, säger Rune. Ja, inte är det någon mat som passar mig precis men det får väl gå.

Rune Jacobson lider av svår värk sedan många år tillbaka och den vill inte ge med sig. Det tär på humöret.
- Ja, de har det jobbigt med mig här, säger Rune frankt. Jag har fordringar på dem. Den som fordrar mest får bäst hjälp.
Han är lite störd av att personalen övervakar hans medicinintag. Det där har han ju skött själv i alla år.
- Det är jobbigt att bli bevakad. Jag har ju inte bara skött mig själv tidigare utan också min hustru. Hon hade ännu värre värk, förresten.
I 52 långa år hann de vara gifta, Rune och hans fru. Nu är det tomt utan henne.
- Fast det är faktiskt lättare sen man bytt miljö. Nu slipper jag i alla fall se den tomma sängen när man vaknar, säger han. Och jag tröstar mig med att hon slipper värken och det händer att jag önskar mig själv dit ...

Trots att han glädjs åt sin stora familj, två söner, två döttrar och sju barnbarn, så är det Värken med stort V som hela tiden stör livsviljan.
- Ingen förstår hur det är att ha det här brinnande onda.
De yngre generationerna har inte heller tid för besök så väldigt ofta.
- De har nog av sitt, säger Rune. Ibland vill jag inte ha besök för jag vill inte visa upp hur jäklig jag ser ut.
Någon längtan förutom att bli fri från värken har han inte.

Innan jag ger mig av från Berga äldrecentrum tittar jag in hos verksamhetschefen Laila Sundqvist. Hon har sett äldrevården förändras flera gånger om sen hon kom hit 1980.
- Förr klarade de boende sig själva på ett helt annat sätt. Då var det inte ovanligt att ganska friska pensionärer flyttade direkt hit från sina villor. Oj, vi hade fester och gjorde utflykter.
Numera har de som får flytta in stora behov av hjälp, många är dementa.
- Det går till så att jag anmäler att det finns en ledig plats när någon har dött och sedan är det biståndsnämnden som avgör vem som har mest akut behov av att flytta in.
Den som får erbjudande om en lägenhet får sedan ett par dagars betänketid.
- Hittills har ingen tackat nej till en plats. Många har väntat länge, säger Laila Sundqvist.

Många som kommer hit är ensamma och rädda. Medelåldern ligger runt 86-87 år, medan den var kring 82 på 1980-talet.
Laila Sundqvist efterlyser mera prat om döden inom åldringsvården medan hon fortsätter att berätta om ”sina” gamlingar på Berga som hon verkar känna imponerande väl.
- Här har de livets slut, så är det ju, och då ska de ha det så bra som möjligt, säger hon.