Och så var det det där med barnen…
En frånskild mamma berättar:
- Min viktigaste erfarenhet, så här i
efterhand, är nog att det är jätteviktigt att våga stå för vad man tycker inför barnen. Även om ungarna får göra en massa roliga saker hos pappa, om han har råd att ge mer presenter, resa mer utomlands och så, måste man vara sig själv med sina barn. Också när det känns motigt, när barnen säger att hos pappa är det minsann mycket roligare. "Vi får lägga oss när vi vill! Och kolla på morgon-tv innan vi går till skolan!"
- Man ska inte ge efter för sånt, det lönar sig inte i längden. Barnen måste få lära känna sina föräldrar sådana som de är.
En sak kan vara bra att tänka på om man känner sig stukad: Oersättlig är man praktiskt taget aldrig i det moderna bråttomsamhället. Utom som förälder.

Nästan alla med barn som separerar vet numera vad som är barnens bästa i skilsmässa. Åtminstone teorin. Vi vet att barn behöver båda sina föräldrar. Vi vet att vi måste samarbeta. Vi vet att man måste försöka skilja ut sin föräldraroll från den gamla rollen som man eller hustru. Vi vet att man inte ska tala illa om varandra inför barnen.
Det ställer höga krav på oss vuxna att just vara vuxna. Också mitt i värsta krisen.
Det är faktiskt vad den svenska lagen kräver av oss.
- Och där tycker jag nog att lagstiftaren har en ganska verklighetsfrånvänd uppfattning, säger advokat Lotta Insulander-Lindh. Att helt kunna separera de vuxnas konflikt från barnen ... Det går ju knappast.
- Det är likadant i de fall där det finns våld med i bilden. Där den ena föräldern har misshandlat den andra. Det frikopplar vi också här i Sverige. Man säger att "jamen har det inte utövats våld mot barnen, så ..." har det ingenting med barnet att göra. Men barnen är brottsoffer i det fallet. I många andra länder ser man det.
Nästan alla som skiljer sig i Sverige får numera gemensam vårdnad om barnen. Vare sig de vill eller inte. Viktiga beslut rörande barnen ska fattas av bägge föräldrarna i samförstånd, det är lagens mening. Även om det ofta var just därför man gick skilda vägar, för att det samförståndet saknades i förhållandet.
Det är förstås en paradox: Det man inte klarade av som par - det måste man nu göra som skilda.
- Den här nya ordningen, som kom med ändringen i Föräldrabalken 1998, gjordes mer utifrån ett rättviseperspektiv för föräldrarna än för barnen. Så ser åtminstone jag det.
Advokaten suckar:
- Men det är den uppfattning som råder nu. Gemensam vårdnad ska man ha för att kunna se till barnets bästa. Som en psykolog sa: Ingen skaffar ju barn för barns bästa! Man skaffar barn för att man vill ha barn!
I över tjugo år har Lotta Insulander-Lindh mött människor i livets svåraste stunder. Men besöksstolarna i hennes svala Östermalmskontor har fast stoppning. Här ska man inte sjunka ner och gråta. Här gäller det att samla ihop sig. Vad är det egentligen som gäller? Vilka krav kan man ställa? Vad ska man gå med på? Hur brukar andra göra?
Det är advokatens viktigaste uppgift, hon säger det själv: Att försöka hitta förnuftiga lösningar. Trots allt.
- Att processa är alltid ett misslyckande, för alla. Det är den absolut sämsta utvägen. Den man vill undvika.
Det är därför det är så bra med strikta regler. Särskilt i början, när situationen är som mest infekterad. På den punkten är både advokater och psykologer överens. Har man väl gjort upp - helst på papper, i ett skriftligt avtal - att barnen ska vara
varannan jul hos mamma och vartannat nyår hos pappa, att man delar på sommarlov och sportlov behöver man inte diskutera den saken mer. Dagar, exakta klockslag, hur överlämningar ska gå till, i detalj. Det blir ofta lugnast så.
- Kontinuitetsprincipen är mycket viktig. Att barn i så stor utsträckning som möjligt ska ha det likadant som före separationen. Det är så jobbigt ändå. Man ska ändra så lite som möjligt på barnens vardag.
- Det innebär att den gemensamma vårdnaden ofta blir - en papperstiger. För det är ändå den förälder som barnen bor hos som i praktiken styr och ställer.

Eller, med andra ord: Tar ansvar.
- Ja, man ska veta det: Den gemensamma vårdnaden är en rättighet. Men ingen skyldighet. Det är det som är problemet. Det är likadant med umgängesrätten. Och så länge det är så kan man inte tala om rättvisa för barnen, tycker jag.
Nej, barn kan inte stämma föräldrar som sviker. Barn kan inte kräva att få ut sin rättmätiga del av en frånvarande pappa. Då skulle domstolarna vara överlupna med ärenden. För så är det fortfarande i jämställdhetens Sverige: Vart femte skilsmässobarn mellan 10 och 18 träffar aldrig eller mycket sällan föräldern de inte bor hos. Läs: Pappa.
Å andra sidan har många välbetalda män en god chans att "konkurrera ut" sina sämre bemedlade ex-hustrur inför barnen.

Det är många i debatten som har retat sig på det här. Författaren Unni Drougge, som intervjuades i förrgår här på sidan, tog upp saken nyligen i en lång artikel i tidskriften Moderna Tider:
"Tyvärr drar kvinnor det kortaste strået vid en skilsmässa. Avbräcket i mödrarnas yrkesmässiga utveckling återverkar på deras ekonomiska villkor efter en separation. Män höjer vanligtvis sin levnadsstandard efter ett familjeuppbrott medan kvinnornas materiella omständigheter försämras. Folkhälsoinstitutet gjorde för några år sedan en utredning av ensamstående mödrars villkor. Det som förenade alla singelmammor, oavsett vilket socialt skikt de tillhörde, var den gnagande oron för privatekonomin."
- Ja, det är skrämmande hur kvinnor fortfarande ofta inte har pejl på sin ekonomi, säger Lotta Insulander-Lindh. Men man ska komma ihåg att om man är gift har man ett anspråk i halva värdet i boet vid en skilsmässa. Det är mycket bättre att vara gift än att vara sambo, då man inte till närmelsevis delar på lika mycket.
Men om ungarna bor lika mycket hos båda, då?
- Växelvis boende är ett stort problem. Rent ekonomiskt, alltså. För om barnen vistas halva tiden hos mamma och halva hos pappa - då går det inte att få underhållsbidrag. Och det kan leda till väldiga svårigheter om det finns stora inkomstskillnader mellan parterna. Den svagare parten får ingenting. Det är något som lagstiftaren har missat. Det finns mammor som helt enkelt inte har råd att gå med på en sån här lösning. Det tycker jag är fel. Och det är ju inte meningen att barnen ska äta blodpudding på ena stället och oxfilé på det andra! Barnen har rätt till samma standard oavsett hos vem de är.
Här måste rättspraxis ändras, konstaterar Lotta Insulander-Lindh.
Hur gör man för att undvika sådana här ekonomiska orättvisor efter en skilsmässa?
- Strikt juridiskt kan du inte göra någonting. Men rent generellt är det nödvändigt för frånskilda föräldrar att hitta en bra dialog runt det här barnen. Det är ju grundregeln i alla relationer: Kan du inte kommunicera fungerar det inte. Vilken inte är godtagbart skäl för att upplösa den gemensamma vårdnaden i dag; så är det.
Ta professionell hjälp! Det är advokatens råd.
- Familjerätten har skyldighet att bistå föräldrar med så kallade samarbetssamtal. Det ska man utnyttja. Att gå i samtal handlar inte om att ändra på något man redan har bestämt. Utan om att försöka hitta en så bra kommunikation som möjligt.
Varför är det ofta så besvärligt att komma överens?
- Därför att barnen rör hjärterötterna. De är ju det absolut viktigaste i mångas liv. Inte undra på att vi har svårt att frikoppla deras behov från våra egna!

Catarina Baldo Zagadou
Frilansjournalist
Idag