Stöd behövs när två dras in i farlig dans

Man kanske borde känna sig träffad? Vissa drag som ger den psykiatriska diagnosen borderline har vi väl alla i vår personlighet: Vi gör vår partner svart-vit i ett gräl, vi blir anklagande, vi förlägger all skuld hos den andre. Men efter en stund börjar vi ändå lyssna. Vi låter vår partner också finnas med. På så sätt löser vi konflikten tillsammans - och går vidare.

- En person som är borderline tar aldrig in hur partnern upplevt situationen. Det svartvita tänkandet bara pågår och pågår. Alltså lyckas paret sällan prata igenom en konfrontation från början till slut så den blir löst, förklarar Gunilla Nilson, teolog och psykolog.

Hon och psykoterapeuten Thomas Silfving har skrivit en bok som riktar sig direkt till dem som lever i dessa förhållanden: Farliga relationer? - om borderline som kom på Cura förlag i slutet av förra året. Under hela 90-talet har författarna tagit emot förvirrade anhöriga, som i terapirummet försökt hämta hem sig själva efter flera år ihop med en för övrigt väl fungerande person. Men inte i den nära relationen: Precis som i Patriks berättelse i gårdagens tidning har de varit med om att i ena stunden idealiseras, i den andra nedvärderas. Allting har konsekvent varit någon annans fel. De har förtalats inför både vänner och chefer. Och efter separationen har rättsprocesserna dragit igång.

Till slut säger och gör partnern saker långt under sin egen värdighet. - Efter åratal av smutskastning och elakheter - vem kan behålla självrespekten då? undrar Gunilla Nilson. I ett långt förhållande med en borderlineperson är nog förvirringen det mest typiska som partnern känner. De förstår faktiskt aldrig vad som händer. Till slut har man som nära anhörig stora hål i själen.

Men alla har inlett sina relationer i ett rus av passion, bekräftelser och erotik. Thomas Silfving har börjat se ett mönster i var någonstans på resan som förhållandet börjar bli destruktivt. Det är när paret ska ta nästa steg tillsammans: Flytta ihop, få barn, köpa hus. Allt som innebär att inte bara tänka på sig själv utan att vara med och dela ett relationsprojekt stressar borderlinepersonen att börja agera ut sin störning. Visst, partnern går med öppna ögon in i förhållandet med den trevliga, charmiga, spännande, vackra kvinnan eller mannen. Ingen annan utanför förhållandet ser humörkasten, förnedringarna, manipulationerna. Men hemma tar deras snälla, bussiga, hjälpsamma partners på sig allt mer ansvar för relationen. Och hoppas; ständigt detta hopp om att det ska gå över.

Störningen som ligger till grund för diagnosen borderline har kommit tidigt i livet. Thomas Silfving och Gunilla Nilson brukar påpeka för sina klienter att störningen fanns där redan när parterna träffades, och att den alltid pågår. De vet att orsaken kan vara svåra upplevelser som upprepade sexuella övergrepp, fysiskt våld eller att som liten ha sett på när någon annan utsatts. Det har förstört tilliten till dem man är som mest beroende av som barn. Men tilliten kan också förstöras om man kränks verbalt. Då har föräldrarna klankande korrigerat barnet istället för att premiera utvecklingen av en sund, inneboende självkänsla.

- Det där ständiga gnagandet innebär att ingenting får vara som det är, säger Thomas Silfving. Då sker något med mottagaren. Föräldrarna håller kvar relationen genom att nedvärdera. Men Gunilla Nilson och Thomas Silfving vill också påpeka att orsaken kan vara en medfödd sårbarhet för hur man ska hantera starka känslor - som stress, ångest och sorg.

Ett framträdande symtom i borderline är så kallad dissociation, att så effektivt stänga av vissa intryck från omvärlden att det kan liknas vid minnesförlust. Det är en förmåga vi behöver om vi utsätts för trauman. För personer med borderline kan störningen märkas i att deras beskrivningar av verkligheten skiftar utan kopplingar eller samband bakåt.

- De kan inte bygga någon historisk kontinuitet, säger Thomas Silfving. När de ska återge det som hänt blir berättelserna oförenliga, som separata pusselbitar. Men de bristande sambanden blir för dem själva förmodligen helt sanna.

Primitiva försvar, som splitting (svart-vitt tänkande), projektion (alla andra är onda medan man själv är ofelbar) och regression (att gå tillbaka till tidigare förhållningssätt) sätts igång för alla människor när vi blir pressade. Ju mer pressade vi är, desto starkare reaktion.

- Alla människor bär med sig känslor av övergivenhet och rädsla för separationer, säger Gunilla Nilson. För alla märks den sårbarheten främst i våra nära relationer. Antingen stannar vi och löser problemen, eller så klarar vi inte det och skiljer oss.

När vi löser konflikterna, kan den andra övertyga oss om att våra anklagelser inte stämmer. Vi kan ta in att det finns en annan verklighet än våra egna känslor inombords. Vi blir lugnade. Men en person med borderline blir bara rasande.

- Det är deras sätt att skydda sig, säger Thomas Silfving. För dem är relationens möjlighet till att skapa känslomässig fördjupning och tvåsamhet skrämmande. Alltså undviker de att vara i behov av den andre eller visa sig försvarslös och sårbar. Att ta ansvar för relationen är att bemöda sig om en annan människas behov. Borderlinepersoner kan inte läsa av sin partner, förstår aldrig att de sårar och kan därför inte leva upp till den ömsesidighet som partnern förväntar sig. De vanhelgar värdebegrepp som tillit, respekt, ansvar och kärlek - vilket trasar sönder det som Thomas Silfving vill kalla för den relationella heligheten. Alltså finns inte det som annars utvecklar relationen, tvärtom. Paret sitter fast, dränerat på egen kraft. - Det går åt mängder med energi till att prata om relationen, men den skapas aldrig, menar Thomas Silfving. Ändå hänger partnern kvar, ibland av rädsla för aggressiviteten, ibland för att det känns som om de är de enda som förstår. Turerna i förhållandet gör partnern hela tiden indragen - i att försvara sig mot anklagelser, i att stå ut med de tvära kasten, i den förvirring de själva känner. Partnern försöker hela tiden kompensera för det som aldrig sker och börjar tro att felet för att den andre inte är lycklig bara är deras.

- De har inte samvete att bryta upp eftersom de tycker de varit med på resan, säger Gunilla Nilson. Jag har mött klienter som blivit helt hjälplöst förvirrade och till slut börjat slarva med sig själva - dricka, missköta ekonomin.

Och Thomas Silfving vet hur relationen med en borderline drivet ut partnern "i personlighetens värsta utmarker", som han säger. Upphöjelserna och kränkningarna "tar fram både det allra värsta och det allra bästa i partnern", förklarar han.

- Det är som att gå på kvicksand, har någon beskrivit det. Till slut kommer en del fram till att försöka separera. Det kan bli en hemsk period, enligt Thomas Silfving. Lika skräckslagna som borderlinepersoner är för närhet, lika livrädda är de för separationer. Alltså slutar relationen sällan när de gått ifrån varandra, tvärtom, påpekar han. Att det aldrig får bli bra, varken ihop eller isär, är ett sätt att hålla kvar den andre - inte för att borderlinepersonerna tycker relationen är bra, utan för att de får kontakt med den andre genom alla bråk.

- Det är som om de tvångsmässigt drar ned sin partner till samma nivå där de själva skadades, säger Thomas Silfving. Vid skadepunkten kan de mötas. Där finns ett slags hemlik atmosfär de känner igen. Partnern har vid det här laget tappat både sig själv och kontakten med sin vilja i de starka krafterna som frigörs, enligt Gunilla Nilson och Thomas Silfving. Begreppen om vad som varit har blivit luddiga. - Det är då de kan hamna i en sadomasochistisk soppa och börja leva äventyrligt när det gäller självrespekten, beskriver Thomas Silfving.

Hur ska den göra, som lever ihop med en som har borderline personlighetsstörning?

- Försöka hitta tillbaka till det som är den egna viljan och till känslan av ett jag, säger Gunilla Nilson. Man ska fråga sig: Hur vill jag leva, hur vill jag ha en relation? Vad bör jag göra för att träffa vettiga val i mitt liv? Sedan gäller det att hålla fast vid det man kommer fram till. Inte slösa energi på att ändra den andre eller göra stora uppoffringar. Det blir bara farligt att gå in och vara räddaren!

Ett tips är att ställa krav på vanligt hyfs i relationen, säger terapeuterna. Det finns vissa önskningar den andre faktiskt måste leva upp till. Var och en måste ta ansvar för sitt eget liv - även om man varit med om upplevelser som givit tidiga störningar. Samtidigt vet de, efter att ha mött de anhöriga:

- Kränkningarna som får en människa till utmarkerna av sin egen person tar många år att läka, säger Thomas Silfving.

- Det kan ta lång, lång tid att känna tilltro till både sig själv och en annan människa igen, menar Gunilla Nilson. Själv kan personer med borderline bara få hjälp om de själva vill, påpekar Thomas Silfving. Dit kan de komma om insikten att de gör andra illa blir mer smärtsam än rädslan för allt det okända inombords.

- Annars är livet självt också helande, säger terapeuterna. Ingen orkar bråka lika mycket med åren.