Tavlorna som hängde här i början fick tas bort. Patienterna orkade inte med att se bilderna. De enda synintryck som nu möter dem på Karolinska Institutets Stressmottagning är väggarnas antroposofiska lasering i milt ljusblått, lugnande grönt, energihöjande tegelrött.
När till och med konstnärlig utsmyckning blir för starkt stimuli - då är man verkligen slutkörd. "Kvaddad av överansträngning", som mottagningens chef, stresspsykologen Aleksander Perski uttrycker det. En läkare har skulpterat detta tillstånd som en liten bronsfigur, gröpt ur alla kroppsdelar som en avocadohalva.
"Den urholkade människan" heter den.
Här på Stressmottagningen ska de urholkade långsamt och med mycket tålamod bli påfyllda igen. Ändå, berättar Aleksander Perski, blir de aldrig mer desamma. För när patienterna återhämtat sig har de fått total allergi mot "dåliga saker". Som att slarva med livet utanför jobbet. Eller arbeta för något som känns meningslöst. Eller gå tillbaka till samma miljö som de blev sjuka av.
Att arbetsplatsen knappast blivit bättre medan de varit borta, tror han är skälet till att långtidssjukskrivningarna ökat så dramatiskt. Människor som blivit slutkörda vill inte komma tillbaka till samma chef eller till en dåligt organiserad verksamhet.

Och att det inte längre är övervägande kvinnor i lägre socialgrupper som får en stressdiagnos, utan vem som helst i alla åldrar - det ser han som ett uttryck för att vi lever i ett överansträngt samhälle.
- Livet har blivit allt mer krävande, säger Aleksander Perski. Vad håller vi på med? Det kan vi knappast se så här mitt i en brytningstid. Men sjukligheten visar tydligt att något pågår. Jag tror inte människor orkar med alla förändringar.
Därför tycker han det är "positivt" att så många i Sverige jämfört med i andra länder får diagnosen utbrändhet eller utmattningsdepression. Det betyder att vi ligger före när det gäller att acceptera att stress påverkar både kropp och själ, menar han. Aleksander Perski beskriver stressjukdomarna som en obalans mellan de krafter vi har till förfogande och den ansträngning vi måste göra. Vare sig vi står utanför arbetsmarknaden eller jobbar för mycket reagerar vi med samma symtom - de underaktiva för att de har för mycket resurser gentemot sin belastning, de överaktiva för att de har för hög belastning gentemot sina resurser. Tidiga varningar handlar om sömnrubbningar som följs av trötthet, olust och rastlöshet. Kroppen kan reagera med infektioner, högt blodtryck och magproblem. Tankarna splittras. Så småningom orkar man kanske ingenting.
- Bakom stressreaktionerna finns en känsla av otillräcklighet och av att ha tappat tilliten till omvärlden, säger Aleksander Perski. De som blivit sjuka känner sig provocerade och hotade.
Hotade? Ja visst, förklarar han, deras krafter sinar ju: kroppen inser att den kanske inte klarar den krävande livssituationen. Obalansen gör det rent farligt att vara där de är. Men det är också hotande att känna sig som en utbytbar produktionsenhet.

För det är precis så som många upplever det när kollegerna reduceras på arbetsplatserna och massmedierna rapporterar om att ännu fler jobb ska bort: Okej, det är pengarna som styr. Då är det bara att inse att man som människa kommer att betraktas som en kostnad - och inte som en tillgång. Och, menar Aleksander Perski, den som känner sig som en dyr utgiftspost kommer snart att gå med ständig oro. Ska jag få finnas kvar eller ska jag petas bort?
- Det skapar en osäkerhet och är också en av orsakerna till att tilliten till hela samhällssystemet försvagats. Den goda andan att vi vill varandra väl urholkas.
Orsakerna till dagens stressjukdomar tror han ligger i alla förändringsprocesser som människor varit med om på kort tid - med informationsteknologin som drivande faktor. Särskilt i små länder som Sverige och Holland har den fått ett snabbt och massivt genomslag, påpekar Aleksander Perski.
- Förändringarna har varit för många och skett för okontrollerat, säger han. Ingen styr processen, funderar över hastigheten eller diskuterar vad man vill med alltihop. Bristen på visioner släpper loss stora krafter i Europa. Samtidigt som tilliten till samhället minskar har också känslan av att ha makt över sin situation rubbats kollektivt.
Eftersom människor fattat att de måste vara förändringsbara, har de anpassat sig till att färre ska hinna med allt mer på jobbet. För att klara ett ökat antal aktiviteter under dygnet måste vi ta bort något. De allra flesta har minskat på egen tid och sömn.

När Aleksander Perski nyligen höll föredrag för ett hundratal läkarkolleger på Karolinska undrade han hur många som sovit de nödvändiga sju timmarna den gångna natten. Tre räckte upp handen. Så börjar det för de flesta som blir sjuka av stress. Och sjukskrivning verkar ju vara den enda godkända vägen ur detta överbelastade läge, suckar Aleksander Perski och frågar mig: Hur skulle du själv göra om du var slutkörd? Gå till chefen och be om tjänstledigt? De flesta har inte råd och skulle inte komma på tanken.
Patienterna han träffar har varit arbetsfixerade. De har tappat allt utanför jobbet - sina kreativa sidor, människor de gillat, kontakten med sina krafter. När de börjar återhämta sig kan de också upptäcka hur utnyttjade de blivit i sin iver att duga och inte säga nej.
Efter alla möten med stressjuka har Aleksander Perski därför blivit allt mer intresserad av vad som skyddar mot att bli sjuk av stress. De processer som dagligen bygger upp människan på nytt - om de bara får chansen - finns främst inom fyra områden:
1) Bra livsföring (avkoppling, egen tid och vettig mat).
2) Egen kontroll över tillvaron.
3) Sociala nätverk.
4) Känslan av att livet är meningsfullt.

Räcker det med sju timmars sömn per natt för att få nödvändig vila?

- Nej, det är viktigt att inte jämt behöva åstadkomma något utåt, säger Aleksander Perski. För att återhämta sig ska man inrikta sig på att själv få tillbaka sina krafter.

Genom att vända sig inåt i tystnad, till exempel?

- Nja. Inte om det slår åt totalt andra hållet. Uppladdning handlar om att odla andra sidor av sig själv. Arbeta med händerna, sköta trädgården, laga mat. För Aleksander Perski är återhämtning också att odla sina relationer till familj och vänner - eftersom sociala nätverk är en oerhört betydelsefull faktor mot stress.
- I Sverige brister de ibland. Visst är det fantastiskt att man kan klara sig ensam - när det går bra i livet, vill säga. Den som blir pressad behöver folk omkring sig, vara sedd och känna tillhörighet.

Och behålla kontrollen över tillvaron?
- Ja, där handlar det om att kunna förutsäga vad som händer med oss. Att världen är begriplig och att vi vet vad vi håller på med.
Det som dessutom skyddar mot stressjukdomar är en känsla av mening: varför man finns i den här världen. Aleksander Perskis patienter uttrycker starkt att det materiella inte räcker, varken i form av konsumtion eller upplevelser.
Känslan av mening får vi när det vi gör och är med om ingår i något som är större än vi själva - till exempel en social, kulturell eller andlig gemenskap. - Att känna mening är ett jättestarkt behov hos alla, särskilt om man har krävande uppgifter, säger Aleksander Perski. Om vi pressas måste vi veta varför vi gör det vi gör för att få kraft. Om det känns meningslöst är vi mycket känsligare för påfrestning.
Sjukdomar som beror på överansträngning börjar bli lika vanliga som välståndssjukdomarna hjärt-kärl-, cancer och olyckor var under 1980- och 1990-talen. Aleksander Perski kallar de nya symtomen för "samlevnadsjukdomar" eftersom de uppstått först med tjänstesamhällets krav på att integrera så mycket tankeproduktion. Den nya formen av professionell samverkan kräver oerhört mycket av människor, tror han.
- I början kan vi inte hantera det här rätt. Vi behöver helt enkelt stöd och verktyg för att fungera i det nya samhället. Då gäller det att vara en balanserad person som har koll på hur mycket resurser man har i förhållande till det man ska orka medFinns balansen är Perski optimistisk.
- Då är det ju kul med den här intressanta världen, där det finns obegränsat med arenor att agera på!

Agneta Lagercrantz


Fotnot: Skulpturen Den urholkade människan, fotograferad för vinjettbilden, är gjord av Margareta Klein.