Han har magmuskler i pannan. På handens översida sitter en bit av underarmen. Hårbotten har successivt töjts ut och flyttats fram - från nacken och upp på hjässan. Hälsenan är förlängd med sig själv.
Masoud Owji kan inte hålla räkningen på allt som kirurgerna hittills har gjort med hans kropp. Sedan branden på Hisingen hösten 1998 har hans hud och muskler, senor och ådror varit ett enda stort ommöbleringsprojekt.
Fast när de ville flytta upp en tå till den enda hand han har och som bara har tummen kvar - då avböjde han. Bra, sa Masoud, men jag vill nog ha mina tår där de ska vara. Tack.
- Just nu orkar jag inte mer, jag vill hinna leva också. Jag ligger ju några år efter Nu vill jag gå mot mina mål och se vad som händer!
Masoud Owji är en av de mest skadade från branden på Hisingen den 30 oktober 1998. Månaden efter skulle han fylla 18. Han gick tredje året på gymnasiets naturvetenskapliga program och tränade både cykling och friidrott. Han hade enorm aptit.

När vi träffas i Göteborg strax före
midsommar ska vi prata om identitetskänslan när kroppen förändras så fort. Vänster underarm är borta en bit nedanför armbågen. Det kliar i ärren där läkarna flyttat bort hud. Och på stan kan han nästan förstå om barnen tittar konstigt på honom, säger han: De har väl aldrig sett transplantationer i ansiktet på folk förut.
Och vad gör man själv när han plötsligt räcker fram ID-kortet från tiden före branden? En mörk yngling blickar in i kameran. Masoud Owji, född 29 november 1980. En helt vanlig kille. Jag kommer på mig med att titta ner i ID-kortet och upp på Masoud på andra sidan bordet några gånger. Söker jag likheten, det som är "han" på bilden, hans identitet - eller?
Det är i så fall mitt problem, inte Masouds. Identitetskänslan och ytan var knappast hans största bekymmer direkt efter branden. Bland det första han funderade över när han vaknade ur den två månader långa nedsövningen var mycket basala, kroppsliga funktioner.
- Jag kunde inte äta själv, det fick jag lära mig på nytt. Och börja gå igen.
Det tog ett år. Han låg nedsövd på Regionsjukhuset i Linköping, drömde konstiga saker och hade sedan svårt att skilja dem från verkligheten. Var är bilen, frågade han sin mamma - den som han hade vunnit på Bingolotto Och skivan han hade givit henne ville han ha tillbaka
Under tiden hade läkarna påbörjat transplantationerna. Masouds ansikte opererades först. Brännskadorna var speciella, eftersom de inte kommit från eldslågor utan av den oerhört heta luften i lokalen; huden hade smält

När började du fundera över hur det skulle kännas att kroppen plötsligt såg så annorlunda ut?
- Inte förrän jag kom tillbaka till Göteborg var jag så medveten att jag kunde äna fatta, säger han (och det är inte enda gången han ska ha det lilla göteborgska ordet "äna" med i meningarna).
- Någon gång mellan typ 5 januari och 15 februari var det, på Sahlgrenska. Min syster läste till tandläkare mitt emot och kom på eftermiddagarna och hälsade på. Hon fick berätta vad som hänt. Då började jag komma ihåg. Jag visste väl till viss del, men hade inte förstått att det var så allvarligt.
Masoud blir tyst ett tag.
- Jag bad henne hämta en spegel. Och så gjorde hon det. Första gången jag såg mig själv var väl Ja, vad säger man?
- Jag blev inte glad i alla fall Jag fick
Han blir tyst igen.
- Jag känner det som om jag accepterat det ganska snabbt ändå. Jag vet inte.

Kan man acceptera det?
- I alla fall lära sig leva med det, typ. I början kunde jag glömma hur jag såg ut och bli helt paff när jag gick förbi en spegel: Va fan! Jag tänkte ju på hur det var förut, inte hur jag blivit.

Sitter identiteten i spegelbilden?
- Ja, en del av den. Men det är väl samma för alla, att ens spegelbild tillhör identiteten - också när man förändrats utanpå.

Den inre känslan för vem man är - ger den en starkare identitet än bilden man möter av sig själv och sin kropp?
- Hm, säger Masoud. Svår fråga. Ja, faktiskt. Där finns en kärna som inte har förändrats. Ändå känns det som att jag åldrats för att jag varit med om det här. Även om jag är
samma personlighet, känner jag mig inte som 22 nu faktiskt.

Men är det inte svårt att låta bli att hänga upp sig på utseendet?
- Visst, många har svårt med det. Det är bara att slå på teven så inser man: Sändningen från Miss Universumtävlingen till exempel. Då fattar man.
Men Masoud hade inte tid att tänka på hur han såg ut i början. Då gällde det att lära sig allt på nytt - gå, äta. Rehabiliteringen pågick från nio på morgonen till fyra på eftermiddagen. Kroppen var hans arbetsplats och han är fascinerad över vad den klarar:
- Man vet inte hur stark kroppen är förrän det händer något. Innan jag skulle pröva något nytt på rehabiliteringen undrade jag "klarar jag det här " och så kom det naturligt. Wow! Läkningsprocessen fungerade. Trots att man varit med om en sådan chock, så kommer man tillbaka!

Hur kom det sig att du inte deppade ihop?
- Det handlar om synen på livet, tror jag. Det ordnar sig - så har jag alltid tänkt. Att deppa tar mig ingenstans. Jag har väl ett starkt psyke, och så familjen och
vännerna som alltid ställt upp.
Men han har funderat: En del som inte är så fysiskt skadade mår psykiskt jättedåligt. Varför? När han träffade en lika brännskadad tonåring med samma erfarenheter från en diskoteksbrand i Holland, kom de gemensamt på: När de andra gick på kompisarnas begravningar och var med om all sorg de första månaderna, låg de nedsövda. Det kan helt enkelt bero på det, säger Masoud.
Det borde vara tvärtom, påpekar Anna, fotografen. Ceremonier hjälper väl människor att bearbeta svåra händelser?
- Bra inpass där, säger Masoud. Det har jag inte tänkt på.
Eller kan det vara så att kroppens smärtor och vedermödor rent fysiskt hjälpt er igenom det svåra?
Han vet inte. Han vet bara att mycket är förändrat: Magen har krympt, säger Masoud, han kan inte ens äta en hel pizza själv. Han är mer infektionskänslig efter alla operationer och har en kondition som han illustrerar med tummen: Rakt ner i marken.
- Fast om jag inte hade tränat så mycket innan hade jag nog inte kunnat gå i dag.

Längtar du tillbaka till de gamla aktiviteterna?
- Friidrotten, kanske, det hade varit kul. Men om man ska springa 200 meter vill man ha en bra tid. Jag har litet ont i foten och kan inte jogga långa sträckor alls, då är det inte lika kul. Före branden var jag litet intresserad av motorsport och film, det har blivit ännu starkare nu.
Masoud gör ingen affär av det: Jag har ju inget val, säger han. Han har satt upp nya mål med sina nya förutsättningar, tog det efterlängtade körkortet förra vintern och har en högsta dröm: Att köra Formel 1

När kroppen blivit så annorlunda mot förut, har den aldrig känts främmande för dig?
- Nej. Det är fortfarande min kropp. Jag fick testa en protes på vänsterarmen, en som jag kunde greppa grejer med. Men det var inget för mig. Jag klarade mig bättre utan.
Masoud kan ha saker fastklämda i vänstra armvecket. När han äter håller han gaffeln i högerhandens ärriga tumgrepp. Det fungerar innan man vet ordet av. Läkarna skulle kunna "slajsa upp" tumgreppet, som han säger, men då behöver han ha gips i flera månader. Och blir inte så sugen.
- Nja Jag vill ju kunna köra bil och klara mig helt själv, som nu. Så det får vänta.
Men han är glad över hårfästet som genom expanderande metoder kryper allt högre från nacken och upp på hjässan. Vid första operationen där hårbottens hud skulle tvingas töja sig hade han så ont i huvudet att han var på väg att ge upp: Jag orkar inte, lägg ner det
Han börjar plötsligt skratta när han tittar på mig och fotografen - det vill säga på våra kortklippta frisyrer:
- Ha, jag har längst hår av oss alla!
Fast Masoud undrar vad läkarna tänker om honom. Först frågade han själv om han kunde göra som en kvinna som fått ansiktet förstört av saltsyra: Få hela bitar hud transplanterad från ryggen? Visst, sa läkarna. Men sedan:
- När jag tänkte på att bli opererad en gång till kände jag att jag inte orkade mer för tillfället. Jag vill plugga nu och leva som vanligt.
Just nu gör han de sista kurserna i gymnasiets alla kärnämnen på komvux. Till vårterminen ska
han söka högskolan - filmutbildningen i Göteborg med bara några få platser varje år. Under tiden spelar han in en film efter ett manus han skrivit under året - om ett cigarettpaket.

Hur stark är din längtan efter att bli färdigreparerad?
- Jag är väl inte klar förrän om tio år, förmodligen. Nej, just nu finns andra saker som jag hellre vill göra.

Ytan är inte viktigare än att leva livet, med andra ord?
- Många är utseendefixerade, se på dem som håller på med bodybuilding. Det kan bli till ett projekt istället för att leva. Det är klart att alla är utseendefixerade, men för mig finns en viss gräns. Jag gör inte vad som helst för att förbättra det som syns. Jag gör så gott jag kan, och så gott jag orkar. Jag får väl göra på andra sätt istället. En snygg film, till exempel!

Agneta Lagercrantz