Små barn vet redan saker på sitt sätt. Vänta inte med att berätta tills de frågar, uppmanar psykologen Christina Renlund.

Hon har arbetat med barn och ungdomar med kronisk sjukdom och funktionsnedsättning samt deras familjer i mer än 35 år. Hon har även skrivit boken ”Litet syskon, Om att vara liten och ha en syster eller bror med sjuk- dom eller funktionsnedsättning” (Gothia 2009). De senaste fyra åren har Christina Renlund föreläst om hur man pratar med små barn om detta. Det har blivit i snitt två seminarier i veckan och hon uppskattar att hon har träffat omkring 15000 professionella och 10000 föräldrar. Det många av dem undrar är hur, när och om de ska prata med små barn om deras sjuka eller funktionsnedsatta syskon.

–Jag har fått frågan om prat alltid är bra. Svaret är nej, man kan prata för mycket, för svårt eller sätta sig själv i fokus för mycket. Trots det är det viktigt att prata med små barn – annars lämnar vi dem ensamma med sina tankar och förklaringar som ofta kan vara värre än verklighetens.

Christina Renlund berättar om en pojke som hade längtat och väntat på sin lillasyster. När han träffade henne första gången på BB så pussade han henne på båda ögonlocken. Flickan visade sig sedan vara blind. Först fyra, fem år senare säger pojken ”gjorde jag henne blind när jag pussade på hennes ögon?” – något han burit på i det tysta i flera år. En annan pojke trodde att hans lillasyster blivit sjuk för att han inte ville ha något syskon – eftersom mammans stora gravidmage gjorde att han inte fick plats i knät.

–De barn som har kunskap om syskonets sjukdom eller funktionsnedsättning blir tryggare, mår bättre och får dessutom en bättre syskonrelation, säger Christina Renlund.

I sin bok ”Litet syskon” har hon sammanställt forskning om hur friska syskon till barn med kronisk sjukdom eller funktionsnedsättning mår och påverkas. Forskningen är både motsägelsefull och svårtolkad, skriver hon, och tar upp en sammanställning av 40 studier gjord 1997.

30 procent av studierna visar att det inte finns någon ökad risk för psykisk ohälsa, låg självkänsla eller beteendeproblem för det friska syskonet. I 60 procent av studierna fann man ökad grad av depression, ängslan och beteendeproblem hos det friska syskonet och i 10 procent av studierna fann man både positiv och negativ påverkan.

Annan forskning, som hon tar upp i boken, visar att friska syskon till barn med neuropsykiatriska diagnoser löper ökad risk att själva få anpassningsproblem. De verkar även ha mindre kunskap om sin systers eller brors problem jämfört med syskon till barn med rörelsehinder och kronisk sjukdom.

–Det är svårare att prata om det osynliga och ofta tänker vi att man kan vänta med att prata om det som inte syns. Men små barn uppfattar mer än vad vi vuxna tror och de behöver få hjälp med att hantera sin omvärld och göra den begriplig.

Vad ska man tänka på när man pratar med barn om svåra saker?

–Att samtal med barn är korta. Att lyssna mer än du pratar. Ta reda på vad barnet vet och vilka frågor barnet funderar på. Det är inte alls säkert att de frågor vi vuxna tycker är svåra är svåra för barnet, säger Christina Renlund och understryker att man behöver prata många gånger genom årens lopp eftersom barnets funderingar skiftar med åldern.

När man pratar med små barn är det bra att samtidigt göra något annat tillsammans, tycker hon, som att rita eller spela ett spel.

Man kan också göra en berättelsebok (se nedan) eller hjälpa barnet att skriva ner frågor till doktorn eller den andra föräldern. Christina Renlund förklarar att små barn framförallt behöver hjälp med tre saker:

•Få ett ord på det som är annorlunda – ett diagnosnamn eller ett ord som familjen kommit överens om.

•Få prata om varför – varför just syskonet är sjukt och ingen annan i familjen, om det smittar och att det inte är någons fel.

•Få hjälp med vad de ska säga när andra tittar och frågar.

–En mamma, som har två döttrar varav den ena har en cp-skada och sitter i rullstol, sa till sina barn: ”när vi är på stan eller i tunnelbanan och andra stirrar då säger vi: det är många ugglor här i dag, och så vänder vi ryggen till”.

Att leva med ett syskon som har en sjukdom eller funktionsnedsättning är att leva med både det vanliga och det särskilda, förklarar Christina Renlund. Det innebär också att bli stor, fast man fortfarande är liten. Något som kan vara förvirrande. En frisk lillebror hon träffade hade lärt sig cykla, något hans storebror inte kunde. ”Är jag lillebror eller storebror nu?”, undrade han.

–En del barn tar i det tysta på sig ett ansvar för sitt syskon som de är för små för. Ibland kan de även ta på sig att vara den som ska ta hand om syskonet när föräldrarna dör. De lever hela tiden med stora existentiella frågor som andra barn inte tänkt på.

Det är som förälder viktigt att lyfta det ansvaret från barnet, understryker hon.

–De här små barnen är superduktiga, snälla och hjälpsamma. Det är bra egenskaper och dem ska vi inte ta bort, men vi ska lägga till fler och tänka på att bekräfta andra sidor hos dem.

Barnen behöver få veta att det är okej att tycka att syskonet tar mycket tid och att man får vara avundsjuk och ledsen eller arg ibland. Barn som har en syster eller bror med beteendeproblem kan även bli dragna i håret, slagna och rädda för sitt syskon. Då är det viktigt att få utrycka det och prata om vad man kan göra åt det.

–Känslor och tankar blir besvärligare om man inte pratar.