Som Alfons Åbergs pappa. Eller farbror Melker i Saltkråkan. Så kände sig Lennart Bernhardtson när han i 30-årsåldern hade tappat det mesta av sitt hår. Kvar fanns bara några glesa hårstrån uppe på hjässan och en spretig krans runt bakhuvudet.

–Det var ingen stor livskris, men jag kände mig oattraktiv och gammal i förtid. Alfons pappa är visserligen snäll, men samtidigt töntig och ganska gubbig. Inte precis den typ av man som man drömmer om att vara.

Hälften av alla svenska män drabbas förr eller senare av håravfall och det har starka inslag av ärftlighet. Även i Lennart Bernhardtsons släkt fanns det gott om flintisar, så han blev inte särskilt förvånad när det egna håret började tunnas ut i 25-årsåldern.

–Att tappa håret är oftast en långsam förändringsprocess som kan ta många år. Men för de flesta är det nog ändå en chock när de plötsligt en dag ser i spegeln att de faktiskt har en stor kal fläck på bakhuvudet. Då går det inte att förneka längre: Oj, nu är jag flintis!

När Lennarts hår föll pratade varken han själv eller hans närmaste särskilt mycket om det. Enda ­reaktionen var några jobbarkompisar som skämtsamt bad honom att följa med på mötena ”eftersom han såg så klok ut”.

–Manligt håravfall är omgärdat av stor tystnad, vilket jag tror hänger ihop med att män inte får vara fåfänga. ”Riktiga” män ­ägnar sig åt viktigare saker. Bara att prata om sitt håravfall ses som ett tecken på manlig svaghet.

Men de flesta män bryr sig. Det är Lennart Bernhardtson övertygad om. Att håravfall är en stor fråga för många vittnar inte minst alla hårtransplantationer, toupéer och produkter mot håravfall om.

Lennart Bernhardtson har dessutom skrivit en bok Skallism – om kala män (Frank, 2007) där ett antal skalliga män intervjuas. Flera av dem beskriver sin hårförlust i termer som ”tråkig” och ”en långsamt pågående identitetskris”.

Att håret betyder så mycket –för både män och kvinnor –tror han hänger ihop med att det är så starkt kopplat till vår identitet. Tillsammans med ansiktet är ­håret den kroppsdel som vi tydligast visar upp för omgivningen.

– Skavanker på andra kroppsdelar kan man lättare dölja med kläder, men en kal hjässa är svår att gömma undan, säger Lennart Bernhardtson.

Håret är också starkt kopplat till kön, sexualitet och attraktion. Traditionellt har en kraftig hårväxt hos män symboliserat styrka, kraft och manlighet. Som i Gamla testamentets berättelse om den starke, modige – och hår­ige – hjälten Simson.

Tunnhårighet å andra sidan har snarare förknippats med gamla män som förlorat sin styrka och kraft. Även om Lennart Bernhardtson var småbarnsförälder och mitt i karriären när hans hår började falla, kände han sig också gammal i förtid.

– Det var som att ta ett steg närmare döden. Först i 50-årsåldern tyckte jag att min kala skalle stämde överens med min biologiska ålder. Jag hade så att säga åldrats ikapp mitt utseende, ­säger han.

Men även om Lennart vantrivdes med sin lite gubbiga Hyland-krans, behöll han den. Att som många av dagens begynnande flintisar, ta kommandot över håravfallet och själv raka av sig de sista tunna hårtestarna, var inget alternativ. Inte då.

– På den tiden pendlade jag mellan förorten och finanskvarteren i city iförd mörk kostym och slips. Inom min bransch var det inte alls okej att raka av sig håret. Det skulle ha uppfattats som alldeles för utmanande. Konformitet var det som gällde, säger Lennart Bernhardtson, som då arbetade som aktiemäklare och analytiker.

Även utanför finansvärlden var en rakad skalle ett tydligt normbrott som främst förde ­tankarna till nynazister eller medlemmar av motorcykelgäng. Eller så kanske personen hade drabbats av cancer.

– Båda tolkningarna var ju rätt extrema och det här var ändå bara 10 till 15 år sedan. Det visar hur snabbt och dramatiskt synen på manlig skallighet har förändrats, säger Lennart Bernhardtson.

Det var först under 1980-talet som skallighet började få en mer positiv laddning. I New York hade då rakade skallar blivit mode bland unga och lite tuffa män med fria yrken som konstnär och musiker. 1986 snappade Newsweek upp den nya trenden och publicerade en artikel med rubriken: ”The Bald truth. This is in.”

– Aldrig tidigare i historien hade kala skallar varit något eftersträvansvärt. En naken skalle har nästan alltid signalerat något avvikande, ett utanförskap. Krigsfångar och slavar straffades genom att man rakade huvudet på dem.

Men även om det skedde en omsvängning under 1980-talet, dröjde det ytterligare en tid innan den rakade skallen blev var mans mode.

Genombrottet kom år 2000 då fotbollsspelaren och megakändisen David Beckham rakade av sig håret. Tidningarna skrev spaltmeter om hans nya vågade frisyr och snart följde fansen efter. I mitten av 2000-talet hade de nakna skallarna spridit sig ända in i finansbranschens styrelserum.

– ”Skallismen” är den viktigaste manliga modetrenden på många år. Den har medfört ett nytt handlingsalternativ för många tunnhåriga män som kunnat bli vän med sitt utseende. Det är ett slags manlig befrielserörelse, säger Lennart Bernhardtson.

Själv tillhörde han inte de djärva förtrupperna i den här befrielsearmén. Men han påverkades av det nya modet och införskaffade så småningom en hårtrimmer. Den ställde han successivt in på kortare och kortare hårlängd. Till slut var han nere på en millimeter och ”kom ut” som skallig.

– Det var faktiskt jätteskönt. Jag kände mig mer manlig och mindre som en farbror. Generellt tycker jag också att en rakad skalle väcker respekt. I stället för att försöka dölja sitt håravfall med peruk eller operation, gör man något medvetet av situationen och rakar av sig allt hår. Man ­träder fram och säger: Här är jag! Gilla mig eller inte.

Att det kala modet har fått en sådan genomslagskraft tror Lennart Bernhardtson också beror på tidsandan. I vårt samhälle finns en stark föreställning om att vi alla kan skapa och omforma våra identiteter. Den som inte trivs med att se ut som en gubbe vid 30, behöver inte passivt acceptera det utan kan ta saken i egna händer och experimentera med sitt utseende tills han hittar en framtoning som bättre stämmer överens med den han vill vara. Till exempel genom att raka av sig håret.

Den rakade skallen passar dessutom väl in på det moderna mansidealet. Många forskare ­menar att mannens kropp under senare år har blivit allt mer objektifierad. I dag förväntas även män bry sig om och vårda sitt utseende för att framstå som mer attraktiva i betraktarens ögon.

Samtidigt finns det en tydlig gräns för hur mycket uppmärksamhet en man får ägna sitt utseende. Passerar han den så riskerar han att stämplas som fåfäng och fjollig.

–Den rakade skallen är den perfekta lösningen på det här ­dilemmat. Att raka skallen är att göra något medvetet med sitt utseende – samtidigt som det inte är för utstuderat eller fåfängt. Allt man gör är ju att köra lite med trimmern över huvudet, ­säger Lennart Bernhardtson.